En väckarklocka som nästan inte hörs längre

Jag blir sällan arg efter förluster.

För det mesta brukar det mer vara känslor av besvikelse, uppgivenhet och sorg som släpps fram i min kropp när Bajen inte lyckas vinna de där matcherna som man enligt vanlig enkel fotbollslogik borde vinna.

Men i går kväll när jag gick ut från Studenternas IP med ett tusental andra bajare, då var jag regelrätt förbannad.

Rosenrasande. Jag sparkade i reklamskyltarna och vrålade ut frustration.

***

Det är så lågt ifrån godkänt att inte lyckas avgöra en match mot ett lag från Division 1 som spelar med en man mindre och ett lag med kollektiv kramp i nästan sextio minuter.

Det är så vansinnigt uselt att vi inte bara kan avgöra en sån här match innan full tid, att vi överhuvudtaget låter den gå till förlängning och sedan inte ens kan avgöra där utan bokstavligen bjuder in ett slutkört Sirius i matchen igen genom en straffläggning på lika villkor.

Att vi sedan låter en spelare med sämre självförtroende för tillfället än huvudrollsinnehavaren i en Friends-reklam slå en straff, det är fullständigt ofattbart.

Straffläggningar handlar till 98 procent om psyke. Det spelar ganska liten roll hur bra skott eller teknik du har om du inte också har den mentala styrkan att överlista och sätta dig i överläge hos motståndarmålvakten.

Det visar vår egen Hopf inte minst när han, liksom i de magiska cupslutspelsmatcherna mot BP och Kalmar för två år sedan, tar väldigt god tid på sig inför varje straff och går ut och gör sig stor för att sätta straffskytten i obalans.

Kort sagt, det är så långt ifrån godkänt att torska mot ett lag som Sirius i en sån här match.

***

Det lilla positiva vi tar med oss från Uppsala-besöker är att anfallskombinationerna stundtals såg bra ut trots allt och att samarbetet mellan främst Sinan, Adelstam och Lincan fungerar riktigt fint.

Men  någon av de jättechanser vi skapade måste bara vara mål också.

Positivt var också givetvis publikstödet. Runt tusen bajare på plats och sång oavbrutet i långt över 120 minuters match trots den sportsliga misären. Det är en sån enorm kraft bland alla bajenfans som konstant fortsätter stötta under match och spar missnöjesyttringar och burop till efteråt.

***

Efteråt diskuterades det vilt på bussen som stod still i kaotiska bilköer på Essingeleden och på den där Söderkrogen som alltmer börjar bli vår gemensamma terapisoffa.

Någon nämnde att det här var en väckarklocka, men att den där väckarklockan ringt så många gånger nu att man snart inte hör den längre.

Att folk letar syndabockar är naturligt i ett sånt här läge. Man vill hitta enkla lösningar och att någon eller några enskilt ska avgå för att lösa problemet.

Jag tror att det är fel väg att gå dock.

Jag tror att problemet ligger i en lång kedja som börjar med att spelarna på plan inte presterar vad de ska.

Sedan fortsätter det med tränarstaben som inte lyckas få ut den bästa möjliga potential som finns i truppen.

En sportslig ledning som inte lyckats skapa en tillräckligt konkurrenskraftig trupp.

En bolagsstyrelse som inte gett den sportsliga ledningen tillräckligt med resurser och kompetens för att lyckas.

En föreningsstyrelse som inte prioriterat sportsliga satsningen tillräckligt högt.

Och slutligen hos dig och mig, medlemmarna i Hammarby IF Fotbollförening, som i slutändan faktiskt äger all makt i klubben tillsammans och har möjligheten att förändra och prioritera genom de ombud vi väljer och under de möten vi går på där vi har rätt att uttrycka våra åsikter på demokratisk väg.

***

På söndag hålls ett möte i Hammarby Fotbolls styrelse och ledning med intressanta åtgärder som jag tror och hoppas kan bli verklighet inom kort. Det är konkreta saker som med all sannolikhet kommer leda till ökad kompetens och resurser hos sporten.

Ordförande Kent Hertzell pratar lite om det mötet och mycket om läget i föreningen som helhet i senaste avsnittet av Bajenpodden, lyssna gärna på det!

Och försök att ha fortsatt tålamod. Kontinuitet och långsiktighet är det viktigaste för att vi ska kunna komma ur denna totala misär.

Att börja möblera om och avsätta tränare, sportchef eller styrelse kommer inte leda någonstans, tror jag.

Vi har prövat den vägen ganska ordentligt de senaste tre åren, med alltför välkänt resultat.

I stället får vi inse att den här säsongen nog är helt över nu och genast börja rikta in oss på nästa år.

2013 blir vårt sista år på Söderstadion och då måste man ha en uttalad och genomförbar målsättning att det också ska bli vårt sista år i Superettan.

Har man inte det så är jag den första att ställa mig i ledet för att kräva styrelsens avgång!

Vi ses på Söderstadion på tisdag. Det handlar om vår värdighet som hammarbyare.

Forza Bajen!

Gustav Gelin
gustav.gelin@fotbolldirekt.se