My City of Ruins
I går gick tåget mot Allsvenskan.
Det hade börjat puttra igång motorerna redan för någon månad sedan, stängt dörrarna och rullat iväg lite långsamt medan vi kutade desperat längs perrongen ända fram till i måndags.
I går kväll, vid ganska precis klockan 19.00 när islänningen Gudjón Baldvinsson gjorde sitt tolfte mål för säsongen och Halmstad BKs andra för dagen, då tog det plötsligt slut. Tåget tuffade på framåt, medan perrongen bredvid inte längre fanns kvar.
Det är över nu.
Jag såg vänner och bekanta gråta i går nere på Örjans Vall. Själv kände jag mig bara tom, apatisk, uppgiven, trött, besviken och förbannad.
Vi går inte upp i år heller, det är kört nu. I teorin finns det naturligtvis en möjlighet att hämta upp åtta poäng till kvalplats på hela tretton matcher. Men i praktiken är det bara att erkänna att det är helt objektivt jävla tvärkört.
***
Gårdagens förlust handlade mycket om marginaler.
Att vi inte förmådde göra mål på de chanser vi faktiskt skapade.
Att vi ännu en gång slarvar vid en defensiv fast situation och låter en omställning slå hål på oss.
Men våra debuterande juniorer Robin Tranberg och Christoffer Hansebjer förtjänar definitivt beröm för sina insatser. Att vi slarvat bort en spelare som Tranberg och inte gett honom chansen tidigare, för att nu i stället låna ut honom till Enköping tycker jag är undermåligt.
Jag tjatade om honom redan inför säsongen, som en av de spelarna som skulle få sitt genombrott i år.
Vill också lyfta fram Sinan Ayranci som tagit sig tillbaka från sin djupa svacka – och i de två senaste matcherna åtminstone varit godkänd.
Samt Max von Schlebrügge förstås.
Men det var tyvärr flera spelare som underpresterade i går också, slarvade och inte kom till sin rätt.
Vi måste höja lägstanivån igen, få kollektivet att arbeta tillsammans och för varandra.
***
Publiken måste så klart premieras också. Vi var nära 2 000 tillresta bajenfans på Örjans Vall i går.
Vissa med punkterade bussar, andra med tvådagars-tältsemester och andra direkt från en fullkomligt makalös Springsteen-konsert på Ullevi kvällen innan.
Stödet på läktarna var massivt, alla sjöng i 95 minuter och skapade ett tryck och positivt pepp för laget som uppenbarligen inte hjälpte ett dugg. Men vi ska ändå allihop som var där ta åt oss av den sanslösa uppslutning och supporterkultur som Hammarby har för närvarande.
Det är inte många, om ens någon, andra klubbar som är i närheten av det. Och då är vi alltså snart på väg mot vårt fjärde raka år i andradivisionen och vår sämsta sportsliga svit i modern tid.
***
Att vi förlorade borta mot Halmstad är egentligen inte så himla mycket att snacka om.
Det är inte såna matcher som vi på pappret ska behöva vinna egentligen.
Det är i hemmamatcherna mot lag som Varberg, Ljungskile, Assyriska och Jönköping som vi har tappat det här.
Att vi bara har lyckats ta sju poäng på de senaste tio matcherna är ingenting annat än brutalt uselt.
***
På bussen hem genom natten diskuterade vi mycket om vad som kan och bör göras. Det förekom en hel del galna idéer, men också ganska mycket konstruktivt och vettigt.
Dock var de flesta av oss – från ultras och grabbar till folk inom klubben och vanliga julgranssupportrar – ganska överens om att det vore dumt med ännu en avgångskarusell i år igen.
Jag tror att en av grundpelarna är att vi behöver kontinuitet.
Att vi får satsa på att hålla oss kvar med god marginal och stabilisera laget i år, för att bygga långsiktigt och framåt till nästa år.
Det känns fruktansvärt att behöva skriva en mening som föregående redan innan kaledern ens visar augusti månad. Men det är den verkligheten vi förhåller oss till just nu.
Och då är det nödvändigt att vi blickar framåt för att överleva och orka fortsätta vara hammarbyare överhuvudtaget.
Forza Bajen!
-
barkungen
