Övertändning
I morgon är det äntligen dags. Gais Away. En bortaresa som betyder dynamik. En resa till en riktig stad, till en riktig arena, till en anrik fotbollsklubb med en stor och trogen supporterbas.
Ja, det är relativt så klart. Jämför du med Blåvitt, MFF eller de två norrortsklubbar som just förlorat två poäng var i derbyt på Kamratvallen (för övrigt inför 300 åskådare färre än vi hade på gamla Råsunda mot Dif 2003) så är kanske inte Gais speciellt mycket att hänga i storklubbsgranen.
Men vi spelar i Superettan och har så gjort de senaste fyra åren.
Sedan 2009 har vi spelat 97 matcher i seriespel och egentligen har bara en enda av dem betytt någon form av motstånd på läktarna: IFK Norrköping borta sensommaren 2010.
Vi som kuskar land och rike runt för att försöka se så gott som varenda bortamatch med Bajen har blivit motvilligt vana vid diverse pittoreska idrottsvallar, med löparbanor och en kultur som mest doftar Åshöjdens BK.
Och jämför man med Ängelholm, Trollhättan eller Ljungskile så är faktiskt Gais en ganska gigantisk förening. Och Gamla Ullevi är rena drömmen i jämförelse med Finnvedsvallen, Falkenbergs IP eller Valhalla.
Därför är det inte så konstigt om många av oss bajare är lite extra uppspelta så här kvällen innan avfärd ner till Sveriges baksida.
Personligen är jag så övertänd att det nästan är derbykänslor som snurrar runt i magen och blodomloppet nu.
Jag åker bil ner med några vänner. Jobbar halvdag först vilket känns rätt bra för då måste jag åtminstone fokusera på något annat än Bajen under förmiddagen.
***
Sportsligt har vi på pappret möjligen ett litet favoritskap. Gais har inte inlett säsongen speciellt bra och ligger för närvarande på åttonde plats efter tre vinster, tre förluster och en oavgjord. De har väl lite liknande sits som vi med höga ambitioner och hårda krav, men nästan konstant underpresterande lag i förhållande till förväntningarna.
En Gais-polare messade häromdagen ”Välkomna ner på tre enkla poäng”.
Jag vågar så klart inte hoppas på något alls. Är luttrad och tveksam efter de senaste årens tunga misär. Men vi har ett enormt positivt flow i laget efter tre raka vinster och jag hoppas verkligen vi kan förvalta det och fortsätta spela precis den typ av fotboll som vi fick se på Söderstadion i måndags.
Min gissning är att det blir något eller några byten i startelvan, med tanke på det hårda spelschemat just nu. Men det vill jag inte spekulera för mycket i nu.
Vi ses på Gamla Ullevi i morgon kväll!
Eller så hör ni oss i tv-sändningen.
Kolla gärna Flibbens film från i måndags också. Ungefär 14 minuter in börjar den berömda växelramsan med det där sanslösa trycket.
Forza Bajen!
Segertårar
Foto: Henric Wauge/Hammarby Foto.
Ungefär klockan kvart över åtta i kväll kom den där känslan över mig på allvar om att vi faktiskt ska lämna vårt hem snart.
Söderstadion just där och då var den mest magiska plats som går att hitta på denna jord. Nästan nio tusen människor, unga och gamla, rika och fattiga, svarta och vita, män och kvinnor, mysbajare och gnällgubbar. Alla, verkligen alla, blev tillsammans en enda massiv enhet som inte gick att stoppa.
Vi sjöng en enkel växelramsa bara. ”Hammarby är dom bästa – Heja, heja, heja Bajen!”. Men vi gjorde det mellan hela Söderstadions alla fyra läktare, och alla tog i som om det handlade om liv och död.
Mitt i en match där vi krigar på med 1-0-ledning mot Landskrona, i en serielunk på vårt fjärde miserabla år i världens mest oglamorösa Superettan.
Men då, helt plötsligt utan någon egentligen rimlig anledning, så bara brakade det loss. Vi sjöng och skrek för att hylla Hammarby, för att hylla oss själva och de elva spelarna som bar märket på sina bröst nere på plan. Och för att hylla Söderstadion, dit vi nu bara har tre ynka chanser kvar att gå till i resten av våra liv.
Det var magiskt, ett ord jag (och många med mig) kanske överanvände lite i samband med cupfinalen mot Helsingborg 2010. Men i kväll finns det inget annat ord för att beskriva den stämningen vi alla skapade då.
Jag hade gåshud över varenda cell i kroppen och tårarna rann från ögonen på både mig och mina vänner runtomkring mig.
Aldrig har ”Det är vi som är Hammarby”-ramsan känts mer naturlig än som uppföljning efter de fem minuternas maximala ljudtopp.
***
Matchen då? Ja, vi vinner med 1-0 efter att ha haft 19-8 i avslut (dock bara sex av dem på mål). Självklart ska vi sätta ett par mål till på alla de chanser vi skapar. Men samtidigt kändes det faktiskt stabilt i dag.
Försvarsspelet, från anfallet och ner till målvakt, är nästintill helt felfritt. Vi spelar plötsligt med en krigarinställning, vilja och grundtrygghet som jag inte hade anat alls för bara några veckor sedan.
Stundtals är det också ett riktigt vackert passningsspel, med snygga kombinationer, högt tempo och underhållande teknik. Framförallt ska trion Rynell-Carlsson-Besara hyllas för sitt fina samspel i andra halvan av första halvlek i dag. Det var verkligen en fröjd att se, om jag får tillåtelse att låta lite Thomas Nordahlsk här.
Det enda smolket i glädjebägaren är den där förbannade effektiviteten i avsluten. Det kvittar ju egentligen hur snygga uppspel och kortpassningskvadrater vi kör runt motståndarförsvaret om vi inte till slut kan sätta bollen i nät.
Nu vinner vi ändå matchen, men det är panik ända in i slutsekunderna när Landskrona får en boll i ribban, som dock var avblåst för offside innan (det var 0 bollar i virket i den officiella matchrapporten, vilket kanske gör att t ex Fotbollskanalen borde ändra sin rubrik lite här).
***
Nu har vi tre raka segrar. Tre raka nollor. Ett enormt positivt stim och en skön känsla i kroppen, både för oss supportrar och för spelartruppen.
Det är enormt viktigt inför den tuffa period som väntar nu, med Gais Away på torsdag (jag är så vansinnigt laddad redan nu!) och ny hemmamatch mot J-Södra nästa måndag.
Forza Bajen!
Den enda vägen är framåt
Jag har inte bloggat något på över en vecka här, men det innebär inte på något sätt att jag inte levt med Bajen nära inpå ändå.
Jag har varit nere på Kanalplan och kollat både U19-laget och damlaget (som för övrigt är obesegrade serieledare just nu i Elitettan!).
Jag har hängt på Årsta och kollat träning, gjort en längre intervju till nästa matchprogram och gjort en annan kul Bajen-intervju som kommer om ett litet tag.
***
Och så har jag varit på Bajen Fans extrainsatta årsmöte i eftermiddags. En bra uppslutning i Södra Latins aula och ett möte där vi inte behöver gå in på alla detaljer mer än att göra som nyvalde ordföranden Mia Lindberg sa i sitt vackra avslutningstal: Det finns bara en väg och den är framåt!
Mia blev ju egentligen ordförande redan förra veckan när Sebastian Kuijpens valde att lämna posten på grund av tidsbrist, men först i dag valdes hon in av ett helt enigt årsmöte.
Jag har känt Mia ytligt i ett par år och den här våren lärt känna henne ganska bra – och jag kan ärligt säga att jag har svårt att se en enda person i Bajenleden som kan göra jobbet som BF-ordförande bättre.
Hon har förtroende ifrån alla olika led och håll i den minst sagt brokiga Bajenskaran.
Hon har ett driv och ett engagemang som är galet och som är en förutsättning för att kunna klara av att ta det ansvar och lägga all den närmast omänskliga tid och energi som krävs för ett så stort uppdrag som det är att vara ordförande i Sveriges överlägset största supporterförening.
Hon är lika delar kaos och struktur. Alltid öppen, alltid inkluderande mot alla typer av människor och situationer. Och hon är samtidigt organiserad och välplanerad in i minsta detalj.
Mia kommer bli en lysande ordförande för Bajen Fans. Och jag tror mycket på den övriga styrelsen också. Där finns gott om drivna personer och många väldigt kloka hjärnor som tillsammans kan skapa något hållbart och långsiktigt riktigt bra.
Det finns i dag en organisation och en struktur som håller på att byggas upp för att verkligen lyfta föreningen till nya nivåer, inte bara medlemsantalsmässigt utan också förtroendemässigt och konkret för alla vi i dagsläget nästan 8 000 betalande medlemmar.
Det kommer bli bra det här.
***
Och i morgon är det äntligen match igen. Söderstadion kallar och Landskrona BoIS står för motståndet.
Det känns som evigheter sen vi var i Borlänge och det här uppehållet på tio dagar har gjort att längtan varit närmast olidlig stundtals.
Jag hoppas spelarna är lika taggade som vi supportrar. Det såg så ut på gårdagens träning, som hade hög intensitet och bra fokus från truppen. Jag vill som bekant inte spekulera i startelvor eller eventuella skador alls här, av hänsyn till Greggs önskemål, men jag hoppas och tror att vi har en startelva som ska kunna köra över ett BoIS som hittills sett ganska bleka ut i serien.
Vi ses på Söderstadion!
Forza Bajen!
En vacker seger
Tre poäng är trots allt det viktigaste både skrev och sa jag och många andra efter förra matchen. Då slog vi Assyriska hemma med 1-0 efter ett självmål från dem i en match som väl inte direkt ingav något större hopp om framtiden.
I dag kom vi också hem med tre poäng, efter en fantastiskt fin resa till Borlänge (med älskade DLN121-bussen). Skillnaden är dock stor i känslovärlden i dag jämfört med förra veckan.
I dag fick vi äntligen se att Hammarby faktiskt kan spela riktigt bra fotboll. Bortsett från den första halvtimmen ungefär, då det såg lite för trögt och uddlöst ut bitvis, så äger vi matchen ganska klart.
De sista 20 minuterna är det snudd på propganda-fotboll stundtals, när vi radar upp fina anfall, bra passningskombinationer och skapar en hel del både halvfarliga och målgivande avslut.
Foto: Peter Jonsson.
Att Lallet kommer in i 66:e (efter att Rynell gjort en fullt godkänd insats, bör tilläggas) och bara tre minuter senare får sätta en drömträff i bortre burgaveln är så vackert.
Det säger också mycket om hur hungrig den käre Christophe har varit på att få spela, att få visa vad han går för, att få vara med och påverka. Det är precis rätt inställning att bara kriga vidare och verkligen ta vara på chansen när man väl får den.
Åtta minuter senare sätter Nik 2-0, efter hårt förarbete av Billy Schuler, och sedan kunde vi i stort sett leka av den resterande kvarten. Kul att både Lincan och Robin Tranberg fick göra inhopp. Även om det bara var ett par ynka minuter i Robins fall så tror jag att det ändå kan betyda en del att få känna att han inte är så fasligt långt ifrån att få spela.
***
Bajen visade upp ett fint anfallsspel med bra fart och kreativitet i dag och vi ska givetvis vara grymt nöjda med två mål framåt.
Men det som återigen måste poängteras är hur enormt stabilt försvaret är just nu. Vi har bara släppt in tre mål på sex matcher och nästan oavsett vilka som spelat har vi haft samma kompakta och stabila försvarsspel genomgående.
Det är ovärderligt och ruskigt viktigt.
Men vi måste naturligtvis få igång målskyttet framåt också. En eller ett par av våra anfallare måste börja göra mål på allvar snart och jag tror vi kommer värva någon ytterligare i sommarfönstret.
***
Trots vinsten och det fina spelet så var det återigen med en viss bitter bismak man stod på Domnarvsvallen i kväll. När fjolårets procedur med plankor som knäcktes och folk som rasade ner i hål mitt på läktaren upprepade sig exakt likadant igen.
Det är inget annat än en fullständig skandal att Brage kommer undan med detta.
De borde ha dryga böter och stenhårda krav på att omgående rusta upp den gamla träläktaren så att den uppfyller normal säkerhetsstandard.
Bra att Fotbollskanalen tar upp det, speciellt som jag fick rapporter från folk som tittade på TV att det där hade pratats om hur bra Brage jobbat med säkerheten och förbättrat läktaren i år.
De hade alltså inte gjort något alls sedan i fjol.
Och dit kommer vi, långt över 1 000 hammarbyare, som alla betalar minst 120 kronor vardera för att utsätta oss för allvarlig fara. Det är ingenting annat än uselt att det kan få vara så här i svensk elitfotboll 2013.
***
Det blev för övrigt visst ståhej om att vi träffade på Dulee Johnson på en indisk krog 2,5 timme innan matchstart i kväll. En lite annorlunda uppladdning minst sagt.
Och skönt att sedan se hur han neutraliserades bra matchen igenom av Guldborg och Theorin.
***
Jag hade förresten gärna åkt ett par timmar till i bussen en sån här kväll. Det var en sån resa. Fina vänner, bra mix av folk, glädje och segeryra i luften. En sån där känsla man vill dra ut på i oändlighet.
Men nu väntar elva dagars uppehåll innan Landskrona Bois hemma, följt av Gais borta.
Det är tid att läka skador och suga på den här söta karamellen ett tag, men också att fortsätta bygga ett ännu starkare lag. Och att träna avslut till förbannelse.
Tack för i dag, det var oerhört sköna poäng, en fin resa och en väldigt vacker seger.
Forza Bajen!
Mot Dalarna
Om lite drygt en timme rullar sju bussar från Gullmarsplan med destination Borlänge.
Det är dags för bortamatch igen. Brage Away. En match som på förhand har många intressanta faktorer både på och utanför plan.
***
Dels har ju Dalalaget värvat en knippe färgstarka profiler i gamle Dif-backen Janne Tauer, gamle Gnagar-strulputten Dulee Johnson och gamle Heif-guldtränaren Conny Karlson.
Men profiler är inte alltid liktydigt med kvalitet. Brage har hittills bara lyckats skrapa ihop fyra poäng på fem matcher och lär nog kriga ganska desperat i kväll för att inte riskera att dras in i det absoluta bottenträsket på allvar.
Förra säsongen gjorde vi vår kanske allra bästa match däruppe på Domnarvsvallen, när vi tog vår fjärde raka vinst i inledningen.
I år lär det bli mer kamp och mindre skönspel. Bajen är lätt skadedrabbat vilket tyvärr lär påverka en del till det sämre, även om ju till exempel Micke Rynell klev in senast och visade att han är en riktigt bra ersättare och att Kennedy inte behöver innebära exakt allt.
***
Dels har ju bortasektionen på Domnarvsvallen varit en fullständig katastrof ur säkerhetssynpunkt tidigare. I fjol samlade vi ihop en hög med lösa och trasiga plankor som hade räckt till brasved under en hel vinter. Det är en skam att en klubb i Superettan kan komma undan med dessa grova säkerhetsbrister.
Vi lär inte bli riktigt lika många på plats i dag som fjolårets runt 2 000 bajare. Men över 1 000 blir vi med all sannolikhet i alla fall.
Jag börjar få ångest nu. KÄMPA HAMMARBY!
Vi ses på Gullmarsplan!
Forza Bajen!
Tre poäng i en skitmatch är ändå tre poäng
Foto: Henric Wauge/Hammarby Foto.
Självklart vill man vinna alla matcher med 3-0 (eller ännu mer), spela attraktiv, teknisk, snabb och rörlig anfallsfotboll och ha elva spelare på plan som kämpar som blodhundar i 95 minuter utan avbrott.
Men lika självklart är det inte riktigt så verkligheten ser ut för de flesta fotbollslag (möjligen Bayern, men knappast Bajen).
***
Verkligheten i den svenska skitserien som kallas Superettan och där Hammarby i kväll gjorde sin 95:e match är snarare precis den matchbild vi fick se på Söderstadion mot Assyriska.
Kamp, felpassar, fula efterslängar, tveksamma domslut, konstanta temposäkningar och halvkass rörlighet på det stora hela. Och så vinner ett lag med 1-0 efter att det andra råkat göra ett självmål.
I dag var det vi som hade den lilla, men samtidigt så vansinnigt viktiga, marginalen på vår sida. Vi fick ett mål till skänks av Assyriska efter att Sotirios Papagiannopoulos styrt in bollen i eget mål i slutet av första halvleken.
Hade han inte gjort det så hade matchen med all sannolikhet och logik slutat 0-0 i stället och missnöjet hade fortsatt frodas i Bajenleden.
***
Inte för att det är någon klang-och-jubel-karneval på Söder nu i kväll dock. Långtifrån. Men den här segern skapade åtminstone ett visst andrum. Ett par pinnhål uppåt på självförtroendeskalan inför nästa match. Och vinner vi ett par till så kan det faktiskt börja lossna lite även spelmässigt.
Men jag vågar knappt hoppas på det ens. Det är så mycket som fortfarande oroar mig. Så mycket som behöver bli bättre i hela lagbygget.
Det allra mest akuta är naturligtvis målskyttet. Det bristfälliga, totalt osynliga målskyttet. Vi skapar ju knappt ens några riktiga målchanser alls.
***
Det går att såga och hitta fel på massor av plan. Det går att ha ångest och vara orolig, men jag har knappt varit något annat den senaste veckan så jag väljer ändå att i alla fall försöka glädjas en smula åt den här segern.
Tre poäng är trots allt det enda som betyder något i slutändan.
***
Vill lyfta fram tre spelar lite extra i dag.
1. Christoffer Carlsson, som var strålande hela matchen igenom. Han var sådär jobbigt ettrig, nötte och sprang kopiöst och jobbade minst lika bra i defensiven som i offensiven.
2. Micke Rynell, som fick den minst sagt otacksamma uppgiften att komma in och ersätta Kennedy (som alltså skadade sig igen och fick utgå efter en halvtimme), men gjorde det med bravur. Han höll boll, fördelade framåt med precisa passningar och var ett ständigt hot mot Assyriska på sin högerkant.
3. Johannes Hopf, som gjorde en ruskigt snygg reflex-dubbelräddning och flera andra riktigt stabila ingripanden.
Foto: Henric Wauge/Hammarby Foto.
Hopf bar även sorgband under matchen, för att hedra sin bortgångne målvaktskollega Ivan Turina.
En väldigt vacker hyllningsgest av Johannes. Och hela Söderstadion höll en gemensam tyst minut precis innan matchstart för Turina. En AIK-målvakt som hedras av över 8 000 hammarbyare. Det är så vackert.
Och det visar på gemenskapen hos alla oss fotbollssupportrar. Vi må retas, tjafsa och bråka med varandra ibland. Hata till och med, hur löjligt det än må låta för någon som inte förstår den livslånga rivaliteten mellan två klubbar från samma stad. Men vi har ändå någonstans en djupare sammanhållning som för oss tillsammans. Om en fotbollsspelare plötsligt dör alldeles för tidigt och lämnar två små barn och ett till kommande efter sig, då spelar det ingen roll vilken färg han har på tröjan eller vilka fans som brukade sjunga hans sånger. För då är det fortfarande en av oss, en människa som tillhör samma värld som vi lever i och brinner för. Oavsett om du håller på Kalmar FF, Djurgårn, Blåvitt eller som i vårt fall Hammarby.
Det är något som Janne Josefsson, Mats Olsson, Ekwall, Majlard och deras gelikar borde ha i bakhuvudet nästa gång de tar avstånd från fotbollssupportrar eller menar att ”man blir dum av att hålla på lag”.
***
Med det sagt. Det var en skitmatch vi fick uppleva i kväll på Söderstadion. Men det var hyllning till fotbollens gemenskap, dit även Hammarby Ultras fina tifo-hyllning till Söderstadion måste nämnas såklart.
Jag börjar få smått panik över att det bara är fyra matcher kvar där nu.
Foto: Petter Ekbäck/Hammarby Foto.
Och viktigast av allt, det var tre poäng. Det är det enda som betyder något i höst när tabellen räknas färdigt.
Vi ses i Borlänge om en vecka!
Forza Bajen!
Fem chanser kvar
Matchdag. Hammarby-Assyriska i kväll klockan 19.00.
Jag känner mest uppgivenhet och är inte alls särskilt peppad på att gå dit. Men givetvis kommer jag stå där ändå i kväll när matchen börjar. På min vanliga plats längst ner till vänster i klacken, bland alla mina vänner och bekanta från olika håll och kanter, de där människorna som jag med några få undantag har lärt känna och lärt mig tycka om uteslutande tack vare Hammarby-gemenskapen.
Det är bara fem matcher kvar på Söderstadion nu. Fem gånger till som vi kommer stå på våra vanliga platser, med våra olika gäng. Sen sprids vi till nya håll, nya formationer, nya läktare.
Oavsett hur dåligt Bajen spelar så finns det ingen ursäkt för att inte ta tillvara på de få chanserna.
Och även om jag långtifrån har smält Falkenbergs-misären ännu så är det ju faktiskt väldigt långtifrån kört än. Vi kan köra över Assyriska och visa att vi verkligen hör hemma däruppe i toppen, där vi ska ligga.
Kennedy är tillbaka från skadan. Förhoppningsvis får han spela ihop med Besara (på rätt position?) i kväll och kanske kan någon av dem vara lite extra taggade på att sänka sin gamla klubb.
***
Några rader om en annan sak också. I morse kom beskedet att AIK-målvakten Ivan Turina gått bort, helt plötsligt efter ett hjärtfel. Det har chockat oss alla som är fotbollssupportrar i Sverige. För när något sånt händer är själva samhörigheten som fotbollssupporter större än rivaliteten mellan klubbarna. Så outsägligt sorgligt att läsa om att han lämnar två små ettåriga barn och en gravid hustru efter sig. Allt stöd och respekt till dem och alla andra som stod honom nära.
Helt rätt av Hammarby att hedra minnet med en tyst minut innan matchen i kväll.
***
Och så vill jag tipsa om Bajen Fans USAs lysande intervju med Alexander Skarsgård. Han pratar bland annat om hur svårt det är att följa med på direktrapporteringen från Hammarbyfotboll.se när man sitter i trailers i bushen under filminspelningar. Och hur han gick på Hammarby Hockey och åkte på bortaresor till Trelleborg med Bajen Fans-bussar under 90-talet. En väldigt fin intervju med en tvättäkta Hollywood-stjärna som verkligen är genuin och dedikerad hammarbyare.
***
Vi ses på Söderstadion i kväll!
Forza Bajen!
Årets bottennapp
Foto: Mia Lindberg.
”Jag hade gjort elva byten i halvtid om det varit möjligt”.
Lyssna på den meningen ordentligt. Det är Hammarbys tränare Gregg Berhalter som säger den efter gårdagskvällens 1-0-förlust mot Falkenbergs FF.
Han kallar matchen ”en riktigt dålig laginsats” och utvecklar det med att det var ”dålig rörelse, inte tillräckligt bra passningsspel och kommunikationen inom laget var inte bra nog”.
Det säger en del att Gregg sågar sitt lag så oerhört hårt som han faktiskt gör efter matchen.
Alla som sett ett par presskonferenser eller läst några intervjuer med honom efter svaga insatser tidigare vet ju att han ofta brukar köra en mer Bagdad Bob-liknande attityd, eller som Lagerbäck efter krysset mot Trinidad-Tobago i VM. ”En bra prestation, men tyvärr når vi inte riktigt fram till resultatet”. Mer den stilen än ”en besvikelse” och ”en riktigt dålig laginsats” som nu.
Men samtidigt som det går att diskutera om det är bra eller dåligt att som tränare såga sina spelare så är det ändå nånstans lite befriande att få höra sanningen rakt ut och utan omsvep.
För det var verkligen en usel fotbollsmatch vi fick se i går i duggregnet på den där blåsiga idrottsplatsen, bakom löparbanorna och femtio mil hemifrån.
Vi var kanske 4-500 bajare på plats på läktarna i går och vi sjöng i 95 minuter oavbrutet, gav allt vi kunde från botten av våra hjärtan.
Jag betvivlar inte att spelarna (de flesta i alla fall) också ville göra allt. Egentligen. Att de försökte göra sitt bästa.
Men det var något vitalt som saknades i går kväll. Något som skrämmer mig och gör mig rejält orolig. Individuellt dåliga insatser och ett nästintill obefintligt samspel i laget som helhet.
Mittfältet helt borta. Nahir Besara placerad på fel position på sin kant. Kennedy lårskadad (hur var det med det där nya fysupplägget egentligen?) och brutalt saknad. Och fyra olika anfallare som tillsammans väl inte lyckades skapa en enda vettig målchans på hela matchen.
Det var, kort sagt, en usel match från Bajen – och man kan onekligen fråga sig om det verkligen var samma lag som spelade ut Örebro i första halvlek i söndags som spelade i går i Falkenberg.
Jag orkar faktiskt inte gå in på alla misstag, all misär, all oro.
Jag sitter på ett hotellrum i ett grått Köpenhamn och ska gå ut och käka smörrebröd nu i stället. Det känns aningen vettigare än att försöka analysera ännu en besvikelse.
Vi får helt enkelt hoppas att botten är nådd nu.
Forza Bajen!
Vi är trogna genom nöd och lust
Falkenberg Away 2011. I morgon blir det nog inget strandhäng.
I morgon åker vi till Falkenberg.
En smockfull storbuss i Bajen Fans regi rullar från Gullmarsplan, plus ett antal minibussar, bilar, tågresenärer och andra snedseglare därtill. Många hundra människor som var för sig haft sin egna kamp för att få ledigt från jobb eller skola, för att få vardagen och familjen att fungera, för att få pusslet att gå ihop så att vi tillsammans kan åka iväg för att se Bajen.
50 mil bort, på en blåsig idrottsplats långt i skuggan av till och med Allsvenskan. En torsdagskväll i april. I Superettan för fjärde året i rad.
Det är svårt att inte bli rörd av det.
***
Hammarbys bortastöd de senaste åren har verkligen varit makalöst bra. Vi har snittat runt tusen personer på bortaplan och väldigt sällan varit under 500 på en enda match, var i landet vi än har kommit.
Deviser som ”för evigt trogen” och ”passion oavsett division” är inte bara tomma ord, utan stämmer faktiskt alltid och oavsett sportsliga resultat, veckodag eller avstånd från Stockholm.
Det är vackert och jag hoppas att det fortsätter precis så här bra och kanske till och med växer ännu mer under det här året.
***
Det kommer bli en ruskigt svår match imorgon. Serieledarna med tre raka segrar hittills i inledningen och med ett kvickt och varierat anfallsspel. Förhoppningsvis kan det bli en rätt öppen match med två lag som ”vill spela fotboll”, som det ofta brukar heta när förståsigpåare talar.
Jag tror i så fall att vi kan gynnas av det.
Vi har ju normalt enklare mot lag som inte lägger nio man i eget straffområde och satsar allt på snabba omställningar.
Personligen hoppas jag ju på att Nahir Besara ska få spela från start. Jag tror att vi behöver hans spelsinne, fart och passningar framåt på innermittfältet, snarare än det lite långsammare och mer defensiva spelet med både Baggio och Nik Ledgerwood som vi har spelat de senaste två matcherna.
***
En sak som jag återigen vill lyfta fram med söndagens sköna vinst var lagarbetet. Att det inte bara var enskilda individuella insatser som utmärkte sig utan faktiskt hela laget.
Jag namndroppade tio av elva spelare i Bajens startelva i positiva ordalag i mitt blogginlägg efter matchen. Förlåt för övrigt till Figge för att jag helt enkelt glömde bort dig, du var faktiskt nästintill felfri och har växt till en helt given vänsterback numera.
Men det säger något om att vi faktiskt spelade bra då man kan nämna så gott som samtliga spelare utan att såga någon alls. Det är viktigt att truppen seglar vidare på den positiva känslan samtidigt som de nöter in i hjärtat att det krävs precis lika stenhårt arbete och samma örnfokus för att ha en chans att ta en seger nere i Halland i morgon kväll.
***
Jag är faktiskt så dumdristig att jag vågar vara lite vagt optimistisk helt plötsligt.
Men jag vägar nog inte tippa något annat än kryss ändå. Det blir väl 1-1, som det vanligtvis brukar bli när vi möter dem.
Forza Bajen!
Ett förlösande andrum
Årets första seger kom alltså mot seriens kanske allra bästa motstånd.
2-1 hemma mot Örebro SK är ett resultat att vara nöjda med, så klart. Men precis som de båda oavgjorda matcherna mot Ljungskile och Värnamo är det ändå spelet som säger mer om resultatet.
I dag fick vi äntligen se att Hammarby verkligen kan spela bra fotboll 2013.
Framförallt i första halvleken bjöds vi på anfallsvåg efter anfallsvåg, hög press, bra bolltempo och hårt fokus i varje närkamp. Det var precis det där spelet som jag önskat mig av Bajen hela våren.
***
Christoffer Carlsson gör sin hittills bästa match på vänsterkanten, med ett par smått geniala framspelningar, inte minst till Sundins mål.
Erik Sundin och Billy Schuler hittade varandra mycket bättre än tidigare på topp och dessutom hittade de ju målnätet varsin gång. Anfallare som gör mål, den enskilda faktor jag har skrikit mig mest desperat över den här försäsongen. Schuler betonade själv i Patric Erikssons Bara Bajen-intervju efteråt hur viktigt det var för självförtroendet att äntligen få sätta dit ett mål.
Michael Timisela tog för sig med äran på sin högerbacksplats. Nik och Baggio nötte på innermittfältet och såg ut att vara ruskigt jobbiga att möta båda två. Hopf fortsätter kännas ruskigt stabil i mål. Och Kennedy briljerar precis på det sätt han gjort oss bortskämda med.
Och Monday James! Som tillsammans med Guldborg verkligen dominerade i mittlåset! Monday är en speciell spelare, det har nog alla som följt Bajen de senaste åren märkt. Han kan vara vårdslös, rentav klumpig, i vissa lägen och har det orsakat skador, utvisningar och självmål. Men när han håller sig i skinnet – som i dag – så är han faktiskt hur säker som helst. Han vinner varenda nickduell, fullkomligt kör över i varje närkamp och är konstant rätt placerad.
Samtidigt vill jag nog fortfarande välja Theorin före Monday framöver. För hur bra högstanivå Monday än må ha så går det inte att komma ifrån att hans vårdslöshet sprider osäkerhet i laget. Den kapningen som han varnades för i dag kunde mycket väl varit ett rött kort direkt i stället, till exempel.
Men visst känns det skönt att veta att vi har fyra mittbackar (Max inräknad) som allihop håller riktigt hög nivå.
***
Som helhet fick vi igång ett spel som såg både kreativt och farligt ut. Sedan kan man ju så klart säga att det var just på grund av att vi mötte ett lag som för en gångs skull inte bara backar hem med nio man och spelar på omställningar. Att Hammarby har ”lättare för bättre motstånd”.
Så kan det vara och det är i så fall en uppgift att lösa hur man kör över även mindre ”spelande” lagen i serien. Något som man kanske kan tycka att vi borde lärt oss efter 93 matcher i Superettan?
Och att vi släpper in ett mål och tappar greppet om matchen sista 20-25 minuterna är också något som vi måste bli bättre på, även om vi ju nu lyckades hålla ut till slutsignalen denna gång.
***
Hursomhelst var det en förlösande seger. En härlig känsla i hela kropen att äntligen få lämna Söderstadion som vinnare. Det är inte så många stockholmare som fått uppleva den känslan i elitfotbollen ännu i år.
***
Foto: Anna Wester.
Och vilket tifo som Ultra Boys hade styrt upp!
Jag fick hjälpa till att hålla upp ett ark, och kände mig riktigt stolt över hur snyggt det blev och hur grymma killarna i UB (och HU och SB också) är. Den tid och energi som de lägger ner på slitet med att skapa sånt här är värd att hylla så mycket!
Respekt också till Örebro-klacken som i halvtid drog upp banderoller som hyllade Söderstadions minne.
”Ännu en klassisk arena går i graven – Nej till skrytbyggen – Mot Den Moderna Fotbollen”.
Jag fick gåshud och applåderade högt och länge som tack för den fina gesten. Med största sannolikhet första gången någonsin som jag applåderar en motståndarklack på Söderstadion.
Roligt också att se bitterheten och besvikelsen hos ÖSK-tränaren Per-Ola Ljung på presskonferensen efter matchen. ”Det var inte mycket till fotbollsmatch”, menar han och sågar inte bara sitt eget lag utan också Hammarbys obefintliga passningsspel och kreativitet. Något som nog inte så många åskådare utanför Örebro lär hålla med om direkt.
***
Nu har vi lite andrum några dagar. Vi ska verkligen inte sväva iväg på rosa moln, men vi kan åtminstone tillåta oss att känna lite hopp igen.
Både spelarna, ledarna och vi supportrar kan njuta av segern ett kort tag, men redan på torsdag är det match igen. Då möter vi faktiskt serieledarna igen, eftersom Falkenberg ju gick om Örebro i tabellen i dag när de tog sin tredje raka vinst.
Det finns bara några enstaka platser kvar på Bajen Fans-bussen ner på torsdag. Jag ska givetvis dit.
Forza Bajen!
