”Bermudatriangel av allsköns känslor”

Känslor är fotboll och fotboll är känslor. Ett oomkullrunkeligt faktum som levandegörs i ett antal, inte alltid helt logiska, skepnader. Tabellpositionen är enligt all vett och sans avgörande för hur vi mår, fast är det egentligen så det föreligger? Låt mig förklara detta mentala trasselnystan.

Det finns, om man hårdrar det, tre skikt i en tabell. Toppen, botten och ett ingenmansland. Man kategoriserar gärna lagen efter den modellen och det är också min avsikt att göra så. Men låt oss börja i en annan ände. Dessa ställen på fotbollsjorden, denna tabellens Bermudatriangel av allsköns känslor borde förknippas med vitt skilda sådana. Ändå har varje triangelhörn gemensamma beröringspunkter. Ni får se, vi börjar med att kika på hur vi brukar må i dessa tre delar av tabellen. Känslorna är ni säkert väl bekanta med.

Toppen framkallar eufori, glädje och en känsla av att sväva på moln. Eller, gör den det? För lika underbart som det är för en supporter att rida på framgångsvågen, lika ångestframkallande kan det bli för den härdade. Vi som har åkt otaliga varv på fotbollens berg- och dalbana tenderar att närma oss en känsla av ambivalens. Är det verkligen bättre att bli jagad än att jaga? Kommer vi att löpa linan ut? Kanske beror det på vår narcissistiska ådra. Det är ett alltför tydligt drag, tycker jag, hur vi engagerar oss för lidandet lika väl som för lidelsen. Det ska alltid vara lite jobbigt att heja på sitt lag. Nå, i alla fall om jag hårdrar våra känslor. Om ni enbart känner lycka och virvlande rus är jag väldigt glad för er skull.

Botten framkallar ångest. Kan vi sätta punkt där? Ja, kanske. Det är en känsla jag inte unnar någon. Jag förstår att varje match kan vara en plåga och en kamp mot den inre djävulen. Självförtroendet är bottenlöst och ett baklängesmål är rena döden. Här existerar knappast hopp om en vändning, i alla fall inte i en enskild match. Men om jag går till mig själv och fjolåret i superettan… det är konstigt… till varje match kom jag med ett leende på läpparna och trodde för allt vad jag pallade på seger. Jag gjorde verkligen det, vill inte tro att det var påklistrat. Leendet och optimismen. Men jag vet inte, kanske var det bara bottenoffrets försvarsmekanism…

Ingenmansland framkallar likgiltighet, en känsla som mycket väl kan uppenbara sig även i andra situationer. Inte minst som bottenlag, för att döva smärtan. Men likgiltigheten som präglar mittens rike är lite läskig. Kall och känslolös på ytan, säkert fylld av frustration därunder. Den är farlig och riskerar att bli en uppgivenhet som handlingsförlamar. Det är också en känsla som är lätt att identifiera sig med. Ni vet, återigen, hur man försöker att glömma det svåra genom att förtränga det. Det är som i vanliga livet – och fällan med en dos likgiltighet som lockbete är ibland väldigt, väldigt lätt att fastna i.

Men jag skulle ju tala om toppen, botten och ingenmansland i norrettan också. Nå, det får jag väl göra en annan dag. Som ni ser är vägen fram i en text precis lika oförutsägbar som våra känslor kan vara inför fotbollen. Nu försvinner jag, och säkert även ni, än en gång in i vårt märkliga känsloliv. I dag tror jag att jag vill fly verkligheten lite, eller se livet an mer positivt om ni så vill. Vi väljer faktiskt våra egna känslor oftare än vi tror och jag vill alltid välja de som leder fram till något konstruktivt, precis som jag nog valde hur den här texten skulle leda fram till detta sammelsurium av ord…

/ Erik ”Nörden” Eklund (Twitter)

Eklund & Jelecak
norrettan@fotbolldirekt.se