Lidandet är trots allt något vackert!
Att vara fotbollssupporter handlar i stor utsträckning om att du vill utsätta dig själv för någon slags prövning av hur mycket elände du mentalt klarar av att hantera.
Att vara spelare & ha detta som yrke handlar om prestationer, förberedelser & precis som att vara supporter i hög grad om just det, lidande. En mikroskopisk del handlar om att faktiskt njuta. Reflektioner om att man faktiskt håller på med det man drömt om som knatte händer aldrig, eller i varje fall väldigt, väldigt sällan.
Varför utsätter vi oss då för detta? Kanske är det så att vi inte klarar av ett liv utan känslomässiga stympningar. Det är precis som att vi vill åldras blixtsnabbt & få gråa hår. Det känns ibland som att dö lite i taget varje sekund. Möjligtvis vill vi omedvetet lämna denna planet & våra kroppar för att färdas vidare någon annanstans där fotboll inte existerar.
Ibland fördömer jag mig själv att jag förälskade mig i denna sport. Att flera dagar efter att man spelat en fotbollsmatch fortfarande ha starka ogynsamma visualiseringsbilder kvar är allt annat än hälsosamt. Och dessa förfärliga nätter ska vi inte inte ens prata om. Alla dessa oerhört påfrestande och jobbiga inre bilder blir ju som att se Nick Nolte i huvudrollen i en tre timmar lång drama sittandes sju meter ifrån en 18-tums tjock-TV tuggandes på en gammal påse Ahlgrens bilar.
Märkligt att man nästan i regel har starkare ”inre bilder” när man åkt på storstryk än när man vunnit med liknande siffror. När man har dominerat en match och varit helt outstanding glömmer man ofta bort alldeles för fort. Man njuter högst ett dygn innan man börjar tänka på nästa träning, nästa match. Man börjar förberedelser inför nästa drabbning. För det handlar ju trots allt om att hela tiden prestera. För missar du i förberedelser och slappnar av för mycket efter en match så straffar det sig i nästa match o.s.v, o.s.v.
Hade jag varit klipsk nog & kunnat ge ett bra svar på den frågan hade jag förmodligen, valt att lägga skorna på hyllan. Jag hade satt mig i skolbänken igen & aldrig någonsin utsatt mig för det lidandet igen.
Eller är det möjligtvis så att jag måste plågas för att kunna leva, jag måste utsätta mig själv för dessa saker för att hitta en mening med det jag håller på med. Att det t.o.m är som en drog. Att kroppen & hjärnan ”kräver” den stimulansen för att orka klara av ”den tråkiga & prestationslösa” vardagen.
Det är svar jag någon gång hoppas få från någon där uppe, eller från någon där nere.
Mirza ”Dåren” Jelecak (Twitter)
