Bedoya ska ha cred för sin ärlighet – och nu är det upp till bevis för Blåvitt
Alejandro Bedoya var inte nådig i sin kritik mot IFK Göteborg efter att Helsingborg åkt ur svenska cupen. Han har fått ta många hån och gliringar från såväl fans som Blåvitt-spelare efter detta, men jag måste ändå säga att jag respekterar att han vågar gå ut och säga som han gör.
Det Bedoya gjorde är något som kommer väldigt rakt och ärligt från en kille som just förlorat en kvartsfinal, mot ett lag som han tyckte förstörde mer än vad de ville spela fotboll. Han ska ha all cred för att han vågar säga det.
Folk kan skratta åt Bedoya och tycka att han är toklöjlig, men han är ändå ärlig och det är bättre att han går ut och säger det än att han snackar massa skit om Blåvitts spel ”bakom deras rygg”. Han menar förmodligen inte precis på det sättet han sa, utan mycket var i stridens hetta och i besvikelsen efter att ha åkt ur cupen.
Om man ändå ska försvara honom så kan man kanske tycka att ett lag som IFK Göteborg borde bjuda upp mer, det är ändå Blåvitt det handlar om och inte – med all respekt – Gefle, BP, Åtvidaberg eller Syrianska. Jag förstår om man tycker att en klubb av IFK:s dignitet kanske borde spela som en sådan. Men att det kommer ut på det sättet det gör beror nog främst på ilskan över att man inte lyckades knäcka koden och vinna hemma på Olympia.
Sen hoppas jag att ni såg det IFK-spelarna gjorde med Fifa-spelet. Stor humor förstår och det behövs lite mer sådana roliga grejer för att få fart på rivaliteten mellan lag i svensk fotboll.
****
Vad gäller IFK Göteborg så har de inget som helst ansvar att underhålla. Jag tror ingen supporter till laget är missnöjd efter matcherna mot Häcken och Helsingborg (som var det lag som imponerade allra mest i första omgången). Utifrån hur de lagen spelar har Göteborg gjort sin läxa väldigt väl och spelat på deras svagheter, samt utnyttjat sina chanser på ett väldigt bra sätt.
Laget är mer kompakt än i fjol och det försvarsspel som långa stunder då inte var tillräckligt bra har hittills sätt nästintill prickfritt ut.
Det är respekt att man inser vilken trupp och vilka spelartyper man har, vad som är bästa vägen till framgång, något som ger snabba resultat för att senare få lite mer tid för att kunna hitta ett ännu bättre spel.
Man tråkar ut, ligger rätt, och sen vet man var man ska slå bollen när man vinner den. Det är ingen drömfotboll men man har insett vad man ska göra för att slå Helsingborg som är väldigt, väldigt bra i år, särskilt på Olympia.
Utomlands gnäller man inte på lag som spelar tråkigt, där tar man det för vad det är. Är det många som klagar på Stoke? Nej, de tycker att de är skitjobbiga att möta. Jag skulle älska om alla spelade som Barca, men då måste man ha spelarmaterialet. Det handlar om att göra det bästa möjliga av det man har för att nå sportslig framgång.
Men det är fortfarande en del där det är upp till bevis för Stahre & co. Hur klarar de av att vara favorittippade och gå in på Ullevi mot ett på pappret svagare lag. Lag där Göteborg innan matchen från alla kommer få höra ”ni vinner detta lätt”. Svar jag vill ha är hur man klarar av att vara det spelfördelande laget, att bjuda upp, att kunna vinna matcher på flera sätt och hur bra fotboll man kan spela. Hur klarar man nu av att fälla de mindre lagen? De som kommer spela som Göteborg har gjort borta mot Häcken och HIF?
Fansen är hittills väldigt nöjda med resultaten, men de kommer förr eller senare vilja se vad sitt lag har för nycklar för att dyrka upp låsta bortalag och vinna tryggt.
Göteborg är åtminstone en bra bit längre fram än ifjol, och de känns som ett lag som inte kommer att förlora speciellt många matcher, som inte är lika naiva som ifjol. Hur långt det räcker återstår att se.
Ni som älskar er klubb glöms aldrig bort
I veckan som gick kunde vi läsa en artikel på FotbollDirekt om hur Daniel Sjölund fick ”smyga ut bakvägen” från Djurgården efter tio års trogen tjänst. Det fick mig att reagera. Det är inte direkt första gången en sådan sak sker i en svensk klubb och något måste ske ifall svenska klubbar ska framstå med någon som helst värdighet utåt mot spelare och inte minst supportrar.
Daniel Sjölund hade gjort över 200 allsvenska matcher för Djurgården under tio säsonger i föreningen. Varför kunde han inte fått hoppa in i sista 20 i en match och få ta farväl av alla fans när klubben ligger i ”ingemansland”? Det är ingen stor ansträngning och en sådan gest betyder, tro mig, oerhört mycket för en spelare. Det är inte så jävla svårt att sätta sig ner i några minuter och planera en avslutning för att en spelare som klubbens fans aldrig kommer att glömma, ska få ett farväl han aldrig kommer att glömma.
I Sverige är det så himla viktigt med lagsammanhållning och att alla spelar lika mycket och så vidare och så vidare. Men när spelarna blir äldre så övergår snacket bara i att spelare väljer pengar och att de på grund av det sviker sina klubbar. Byter man klubb så får man oftast skit av tidigare fans, men när man stannar i en klubb, vad får man då? Kärlek från fansen, absolut. Kärlek från klubben? Väldigt sällan.
Om man inte ska förlänga med en spelare som varit i klubben länge (eller egentligen vilken spelare som helst, men det är ett annat blogginlägg) så kan man väl förbereda honom på vad som komma skall?
Spelaren bryr sig sällan om att styrelsen och ledning inte vill ha en kvar, det tar man och går vidare. Men att däremot inte få chans att säga hej då till de som varit ens supportrar under flera år, och istället skapas det massa jävla frågor om ”varför lämnar han? har han bråkat med tränaren?” som är helt onödiga. Man vill inte, till råga på allt, också bli ifrågasatt och öppna för spekulationer när man lämnar en klubb man älskar.
Utomlands är det ännu mera business än i Sverige och det är ett stenhårt klimat. Men där visar man också mer respekt för sina spelare. Det beror förstås på att det i många länder är nästintill religion med fotboll, och det är en oskriven regel att man visar uppskattning. De kan vara hur hårda som helst i förhandlingar och kasta ut en med huvudet före om de inte tycker att man är tillräckligt bra, men lik förbaskat får du en chans att innan din flygtur ut från gemenskapen få säga hej och tack till de som betyder/betytt något.
Varför kan inte svenska klubbar vara såpass ärliga att de säger ”Du platsar inte längre och vi kommer inte att förnya ditt kontrakt. Men tack så mycket för de här åren och vi har uppskattat det du gjort och därför vill vi också förbereda dig på detta så du inte bara står där utan kontrakt efter säsongen, utan att haft en chans att säga adjö”.
Man behöver inte hålla med varandra, men man kan ändå vara ärlig och tydlig. Det värsta som finns är när man inte vet, att man inte har en aning om vad som kommer att hända och så efter säsongens sista match kommer beskedet ”varsego, det är bara att leta efter något nytt.”.
Jag tror att det beror på att i Sverige blir det ofta så mycket mer personligt mellan spelare och ledning. Man måste bli proffsigare, lägga det personliga åt sidan, och bedöma situationen utifrån vad spelaren har gjort för klubben och inte vad man själv har för uppfattning om honom på ett privat plan. Men ingen vill ta på sig uppgiften, därför låter man det rinna ut i sanden och tar den enkla vägen ut.
Och det handlar inte bara om att ge spelarna en chans till en värdig avtackning, det handlar också om att ta han om spelare efter sina karriärer. Då menar jag inte att man ska ringa en gång om dagen för att kolla att allt är bra, det jag menar är att kanske bjuda in till middag någon gång per år, bjuda på några biljetter, kort och gott visa uppskattning för det personen i fråga har gjort för klubben.
Jag tjatade själv flera gånger under min tid i AIK att de borde ta hand om de äldre, gamla AIK-hjältarna. Ge lite biljetter, få dem att känna sig välkomna och uppskattade, visa att de inte är bortglömda bara för att de inte längre kan bidra på planen. Avslutningen på Råsunda var så jävla fin, när alla hade blivit inbjudna och fick vara en del av det hela igen. Det var så otroligt många ansikten där som sken mer än solen.
Till Daniel Sjölund och alla ni andra som inte fått ett värdigt avsked från klubbar ni varit trogna. Fansen älskar er för det ni gjort, även om de inte gavs chans att applådera er en sista gång. Glöm aldrig det.
Svensk fotboll behöver ändras för att utvecklas
Vår/höst eller höst/vår. Det senare tycker klubbarna, åtminstone de med ambitioner på att växa, och jag håller med till fullo. Om vi ska kunna utveckla svensk fotboll så måste vi spela som resten av Europa. Det känns mer naturligt och du får ut mer av dina spelare. Utvecklingen bromsas av det som är nu, tycker jag.
Följande blir bättre vid en ändring av säsongsupplägget:
* Svenska klubbar behöver inte stressa vid transferfönster ifall vi synkar säsongerna med resten av Europa.
* Spelarna som säljs lämnar när de är i rätt fas med övriga spelare i klubben de kommer till. Som det är nu blir det extra jobbigt för spelare som lämnar allsvenskan att anpassa sig till sin nya klubb.
* Det är lättare för klubbarna att få bra betalt för sina försäljningar.
* Det blir för mycket ledighet över vinteruppehållet. Det är en halv säsong mellan sista matchen på hösten och första på våren. Du behöver inte ha uppbyggnadsträning mellan november-april, det är en jävla tid och du hinner komma på ur och i form flera gånger om. Som engelska lags försäsonger ser ut är perfekt. Tajmingen är rätt och du blir så fit som du behöver och nyttjar tiden maximalt. I England kör man sex veckor och jag tror nog att de är minst lika bra på jojo-test och dylikt som vi är i Sverige.
Summa summarum: Man har massor att vinna på en ändring, och jag kan inte se varför Danmark klarar kan klara detta galant och inte vi? Vi går mot fler och fler uppvärmda konstgräsplaner, säsongen slutar ändå i november och börjar i mars, varför skulle det inte gå att sluta säsongen lite senare och börja den lite tidigare? Vi pratar om några få omgångar som vi klämmer in senare / tidigare, och detta för att hjälpa svensk fotboll att bli ännu bättre.
Kör till 1 december, ha uppehåll till slutet av februari och tajta ihop matchschemat. Om engelska lag klarar att spela 70 matcher på en säsong, hur kan vi då klaga på 30 omgångar? Det finns absolut tillfälle att ha tajtare mellan matcherna i allsvenskan.
Det enda positiva som är med dagens upplägg är att svenska lag kanske har en liten fördel i Champions league-kvalet då de är mitt inne i säsongen medan de utländska lagen kommer direkt från uppehåll. Men å andra sidan har ju inte det visat sig spela någon större roll de senaste 12 åren.
Jag tror att man kommer börja sätta sig ner och diskutera på allvar snart. Vi spelar överlägset flest träningsmatcher i hela Europa. Vissa lag har uppemot 15 träningsmatcher, det är en halv säsong. Säg en liga till som har det?
Så länge klubbarna verkligen vill och alla tar detta på allvar för en gångs skull istället för att bara slentrianmässigt vifta bort det för att ”vi har det väder vi har i Norden”, så tror jag att det går att hitta ett väldigt bra upplägg.
Om någon kunde komma med idén om målintervjuer, och till råga på allt få igenom den, varför skulle man inte kunna ta den här frågan på allvar och se vad man kan göra åt det?
Jag hoppas för svensk fotbolls skull att de ansvariga tar tag i detta, gärna så fort som möjligt.
Underdog-stämpeln – perfekt för Blåvitt
Efter förra årets storsatsning med ”Real”-stämpel och SM-guldfavoritskap som följd så har IFK Göteborg fått ett helt annat ”upplägg” i år. Laget är kanske inte underskattade, men ingen pratar om Blåvitt i samma mening som guldfavorit. Jag tror det passar Micke Stahre & co utmärkt.
Visst, laget var spelmässigt mycket bättre än vad resultaten förra året visade. Men man var ändå inte så bra spelmässigt som många hade förväntat sig. Nu har Stahre fått jobba vidare med sin plan och spelarna har lärt känna varandra bättre. Och just att Stahre fått jobba vidare är något jag tror han har spelarna att tacka för.
Jag tror att Micke var ganska nära sparken många gånger under säsongen i fjol, och jag tror spelarna backade upp honom. Styrelsen lär ha haft en dialog med spelarna om hur nöjda de var, för att veta var de ”haft” sin nya tränare. Ytterligare ett bevis på vilket förtroende man har för Stahre är att klubben gjorde sig av med trotjänaren Stefan Selakovic. Det är ett jävligt tuff beslut ta bort en fanbärare som haft en fin och lång karriär i klubben. Att han hade backning i det beslutet är ett tydligt tecken på att klubben vill att Stahre ska ha en andra chans, en ny säsong. Och jag tycker att det är rätt.
Det är inte lätt att komma till en klubb med en lång historia där man spelar på ett visst sätt med vissa typer av spelare och sedan vilja ändra till sitt sätt att spela. Men det behövs verkligen. Tidigare spelade Göteborg mer rakt, och de var väldigt framgångsrika när de hade bra mittfältare som orkade jobba, en Hysén i form och många rutinerade spelare. Men detta gick i lås när man försökte spela likadant med spelare som inte orkade bära upp spelet på samma sätt som när laget var framgångsrikt.
Håkan Mild tog inte Micke Stahre för att laget skulle spela likadant som tidigare, utan för att införa något nytt. Ett byte var tvunget att göras för utveckligen av laget stod stilla.
Och Micke har en tydlig spelidé. Hans lag har alltid spelat likadant, oavsett om det var det Väsby som han tog till cup-semifinal, eller det AIK som han vann trippeln med. Aggressivt, alla gör jobbet och ingen ska särbehandlas. För mig är det respekt med folk som går in och kör sin stil. Och är du chef, då ska du få sparken för dina idéer och ditt sätt att vara. Kör man sitt race och får sparken, så tror jag ändå det är okej, för då har man gjort det man tror på. Men om man går ifrån sina idéer och misslyckas, det tror jag är jobbigast av allt för en tränare.
Försäsong är förstås alltid försäsong men jag tycker redan nu att jag ser ett mer sammansvetsat IFK Göteborg. Spelet börja sitta och spelarna känns mer trygga. Men ska jag vara helt ärlig så tror jag har jag väldigt svårt att se IFK utmana om guldet. Elfsborgs trupp är jävligt bra, AIK har ett slagkraftigt och samspelt lag, likaså Malmö FF. Blåvitt är inte bättre än dessa, men charmen med allsvenskan är som vi vet att man aldrig riktigt säkert kan säga vilka som kommer vara med i toppen. När det gäller guldkandidater så finns inga förutbestämda regler. Och att vara underdog passar Blåvitt utmärkt.
Sluta se ner på allsvenskan – den är värd att älskas
"Går inte att förvänta sig samma sak av en Fiat som av en Ferrari".
Hur bra är egentligen allsvenskan? Enligt rankingar är den 26, 27, 28 i Europa. De placeringarna skiter jag fullständigt i. Jag ser allsvenskan som något eget, en högstaliga i ett land jag bor i och i en sport jag älskar. När jag var yngre såg jag ner på allsvenskan, men den bilden är sedan länge försvunnen.
Jag tycker att fler borde lyfta fram det positiva och göra så att temperaturen stiger ännu mer, även om allsvenskan kanske inte i alla lägen förtjänar det. Vi ska heller inte hacka ner på eller glömma bort superettan. De två högstaligorna i ett land bör lyftas fram och ges utrymme så det räcker och blir över.
Det är ändå ”vårt” på något sätt och om nu Europa ”ser ner” på den, varför ska vi då ytterligare hacka ner på den? Vi måste ha i åtanke att vi är en ”säljande” liga, och med det syftar jag på att de bästa spelarna alltid kommer att lämna för större utmaningar, och det kommer vi alltid att vara.
Vi kan inte jämföra oss med de större ligorna ute i Europa, bara vi hoppar till till exempel Holland så är skillnaderna på förutsättningar enorma. Det vi måste sträva efter är att börja slå våra grannar, Norge och Danmark. FCK, Rosenborg och tidigare även Bröndby, har visat att det går att bli ett lag som år efter år är med i Europa-spel. I mina ögon är vi inte så jävla långt efter en sådan utveckling som jag tyckte att vi var för några års sedan.
Som det är i dag tycker jag att många svenska klubbar får ut nästintill maximalt sett till förutsättningarna. Allsvenskan har utvecklats såväl på plan som på läktaren. I Europa League förra året så utmanade både AIK och Helsingborg inte bara på hemmaplan utan även på bortaplan. De spelade jämna matcher mot lag som PSV Eindhoven, Napoli, Twente och Hannover.
Detta är viktigt för att locka ännu mer intresse kring svensk fotboll och jag lovar er, sådana matcher ger eko om de svenska lagen även ute i Europa. När folk pratar om allsvensk fotboll utomlands så är det allt som oftast att det är en fysisk liga med många lagspelare. Det är sällan det sammankopplas med den typ av fotboll som Zlatan spelar, utan det är fortfarande mer logiskt att tänka på fysik än teknik. Men de vet samtidigt att vi har många bra talanger till bra priser, att det finns guldkorn att hämta då vår liga inte har lika hög status som många andra. Det finns även en del exempel på utländska spelare som ”börjat sin resa” i allsvenskan för att sedan få väldigt fina karriärer.
Jag tycker att svensk klubblagsfotboll har utvecklats mycket, de flesta klubbar försöker spela en mer attraktiv fotboll samtidigt som de vågar ge unga, spännande spelare chansen.
Visst, PSV hade vunnit allsvenskan, inte utan problem, men självklart hade de kammat hem den. Men herregud, det är – återigen – en enorm skillnad på förutsättningar, och att kräva att svenska lag ska hålla jämna steg där är orimligt. Medellönen i allsvenskan ligger på cirka 60 000 kronor i månaden medan den samma i eredivisie säkert ligger runt 25 000 – 30 000 euro.
Med det sagt får vi passa oss för vad vi kräver, det går inte att förvänta sig samma sak av en Fiat som av en Ferrari.
Jag tycker i alla fall att allsvenskan är värd att älskas.
Vem säger att vi inte har fler ”Augustinssons”?
Brommapojkarna. Ett lag som inte väcker speciellt mycket känslor. De flesta tänker nog antingen ”talangfabrik” eller ”åker ur i år”.
Det första är inte speciellt svårt att skriva under på. Det andra hade jag, som själv spelar i BP, gärna velat veta vad det grundas på?
Jag har inga problem med att journalister och ”experter” skriver ner oss. Det är ganska logiskt eftersom att vi har tappat jättelöftet Ludwig Augustinsson och poängmaskinerna Pablo Piñones-Arce och Nabil Bahoui.
Det som stör mig är att det är just därför, och endast därför, som de skriver ner oss.
För faktum är att de flesta journalister och experter i det här landet knappt vet om våra spelare är höger- eller vänsterfotade. De har definitivt aldrig sett oss träna, många såg oss förmodligen inte ens spela förra året – och ändå har de flesta redan nu bestämt sig för att vi kommer att åka ur.
Då kan du fan inte vara trovärdig som journalist.
Hur många visste vem Ludwig Augustinsson var för bara några månader sen?
Vem säger att BP, Sveriges bästa ungdomsförening, inte har fler Augustinssons på gång? Vad vet ni om våra 93:or, 94:or och 95:or som är med i en a-trupp och fajtas om att få spela. Det finns ingen annan klubb i allsvenskan som satsar så ungt.
Det är inte första gången klubben tappat etablerade spelare och sedan ändå lyckats ersätta dem med egna talanger. Det är grunden i hela klubbens filosofi. Och om vi var bra nog att komma tvåa i superettan med ett såpass ungt lag så finns det inget som säger att vi inte skulle klara av att hålla oss kvar i allsvenskan.
Steget från superettan till allsvenskan är inte i närheten av lika stort som steget från till exempel championship till Premier league eller Segunda till La Liga. Steget är i alla fall inte så stort att vi ska behöva målas upp som chanslösa innan säsongen ens sparkat igång.
Och vi är inte naiva. Vi har tappat våra två bästa poängspelare förra året. Om man inte ser det så ljuger man för sig själv. Samtidigt så är det inte så att vi tror att vi ska ta SM-guld 2013. Vi strävar inte efter att slå MFF, AIK och Blåvitt på bortaplan. Vi strävar efter att slå de lagen som förväntas vara på den undre halvan. Poängen borta mot topplagen är en bonus. Det är så man får stabilitet och räddar sig kvar.
Ni alla experter får gärna tippa oss tvärsist. Jag hade bara önskat att ni kunde göra det baserat på kunskap, och inte som nu när ni gör det utan att ha sett ens en sekund av 90 procent av våra spelare, och endast grundar tipset på vilka namn vi har i truppen. I allsvenskan kommer vi att fajtas med två klubbar som spelade i superettan förra året samt några klubbar som var nära att få kvala sig kvar i allsvenskan i fjol. Ingen som kan fotboll och har sett oss spela kan påstå att vi inte har goda möjligheter att klara det.
Allsvenskans tre största talanger
Allsvenskan vimlar av spännande talanger, att lista dessa är förstås oerhört subjektivt, men detta är min blogg så här är jag som bekant hur subjektiv jag vill.
Här nedan hittar ni de tre största talangerna, födda 93 eller senare, som finns i allsvenskan. Namnen presenteras utan inbördes ordning.
Robin Quaison, AIK
Hans genombrott har pågått ett tag och han har blivit en snackis som klivit fram med stormsteg och sånär kämpat till sig en helt ordinarie plats i ett AIK där det är stenhård konkurrens.
Jag gillar Quaison för att han fullständigt skiter i vem han möter. Han har respekt men ingen rädsla. Den utstrålningen och självsäkerheten han har visar att ”jag är bra nog att vara här”. Han är lika säker på sig själv oavsett om han ställs mot PSV, Napoli, Gefle eller Sundsvall. Han har drivet, skottet och ett lite osvenskt steg. Han påminner inte så lite om Gabriel Özkan när han slog igenom i AIK, skillnaden är ju förstås att Quaison agerar allra bäst centralt.
Att jag rankar Quaison som en av de tre är inte tack vare hans prestation i nyligen avslutade Kings Cup, han hade varit med på min lista ändå. Han klarar både allsvenskt och europeiskt tempo, blir sällan stressad, har alltid ett flyt och lugn i det han gör. Får han ut max i år så kommer vi att få se ett genombrott a’la Rasmus Elm.
Ludwig Augustinsson, IFK Göteborg
Det är stor brist på vänsterbackar och vänsterfotade sådana i Sverige. Det steget, drivet, tidiga inläggen och värderingarna ”Ludde” har är fantastiska. När jag kom tillbaka, efter bara två träningar så sa jag till tränaren Robert Björknesjö att ”vilken jävla spelare Ludde är”. Att en 94:a kan spela med sådant lugn, värdera när han ska gå, falla, spela på ett tillslag, hålla i… helt otroligt! Allting stämde och han agerar inte alls som någon junis. Jag har sett hans matcher för IFK Göteborg nu och alla som har sett dessa kan se att han har attityden – den ödmjuka kaxigheten – och att han tror på sig själv oavsett vilken tröja han har på sig. Hans nerver gör ingen skillnad på spel i BP eller Blåvitt.
Filip Helander, Malmö FF
Man kan inte tro att han är 93:a. Det som gör att Helander övertygat mig om att han kommer bli en riktigt, riktigt bra back är sättet han reste sig på när han borta mot Häcken förra året bildade mittbackspar med Pontus Jansson och åkte på fem mål i baken. Han fick mycket kritik då, men att som 18-åring ta den kritiken och resa sig på det sättet som han har gjort, det är på alla sätt och vis fantastiskt. Han spelar bredvid Pontus Jansson, som även han är ung, i ett Malmö som går för SM-guld. Att de har en 91:a och en 93:a som mittlås är mycket imponerande. Det är inte så många som läcker märke till Helander eftersom Jansson trots allt överglänst honom, men när Jansson drar i sommar så ska det bli mycket intressant att se hur Helander klarar sig bredvid en annan mittback, troligtvis Erik Johansson. Helander är stark i psyket och väldigt stabil. Han kan reda nu ta en ledande roll i ett av Sveriges största lag.
Vad tycker ni? Posta gärna era listor i kommentarsfältet.
Hade Bangura velat till AIK hade han gått dit
Mohamed Bangura till Elfsborg. Den såg man inte komma.
Många ”vanliga” fotbollsfans vet inte hur det går till i den här branschen, folk gissar. Jag ska förklara för er ur min synvinkel, hur det har gått till med Bangura till Elfsborg.
I Europa kunde han inte gå till någon klubb i någon annan liga än Sverige och Norge. Det begränsar honom, visst, och Celtic ville ha hela lönen betald, vilket var för dyrt för AIK. Bangura hade inget val sa han, det var Celtic-bänken i sex månader till eller Elfsborg.
Lögn, säger jag.
För det första: Bangura bör ha en lön på minst 10 000 pund i veckan i Celtic, sett till att jag vet vad andra spelare tjänar/tjänat där. Om Elfsborg accepterat att betala hela hans lön så kostar han alltså 412 000 kronor i månaden. I elva månader. För en spelare man inte ens äger. Det tror jag knappast.
För det andra: Om Mohamed Bangura verkligen hade velat gå till AIK så hade det blivit så. Banguras agent Patrick Mörk gjorde efter övergången – precis som en agent ska göra – allt för att skydda sin klient på bland annat Twitter. Men ingen kan lura mig att detta var det enda alternativet Bangura hade.
Mörk har väldigt goda relationer med AIK efter affärerna med ”The Banguras” med mera. Att han inte bara kan vara ärlig och erkänna att det handlar om pengar och Europa-spel stör mig. Firma Mörk-Bangura får det att låta som att Bangura inte visste någonting förrän för bara någon dag sedan, och att han fick bestämma sig på studs.
Är det någon som tror på det?
Var det verkligen så att Elfsborg förhandlade med Celtic utan att varken Mohamed själv eller hans agent hade någon aning om detta? Det första som händer när en klubb är intresserad är att agenten ringer spelaren och frågar ”är du intresserad av den här klubben, ja eller nej?”
Elfsborg kan inte bara lyfta luren till Celtic och hoppa över Mörk och Mohamed, och vips är det klart.
Mörk är en person som vill vara nära sina spelare, som hela tiden vet vad som händer runtom dem. Mohamed sa att han inte visste något om detta förrän en dag innan. Det är inte sant. En klubb kan gå bakom ryggen på antingen en spelare eller dennes agent. Inte båda två. Det krävs som bekant en underskrift för att en affär ska bli av.
Och att förhandla om personliga kontrakt, olika sign on-avgifter och så vidare, det är något man diskuterar och tar beslut om gemensamt. Det är inget som händer på en timme. Det är inte NHL vi pratar om, där man kan vakna upp en morgon och helt plötsligt tillhöra en annan klubb, utan att någon nämnt ett knyst om det.
Mohamed såg väldigt ledsen ut under presskonferensen när han presenterades som Elfsborgs-spelare. Jag tror inte att han är så nere som han såg ut, möjligtvis lite skamsen eftersom att han vet hur mycket det här kommer påverka AIK-fansens syn på honom.
Han hade blivit en sådan hjälte i AIK-kretsar, han var en ”adopterad AIK:are”. Det är inte mycket värt längre. Respekten för honom som fotbollsspelare kommer alltid att finnas kvar, han var fantastisk långa stunder och 2010 såg han nästan på egen hand till att AIK klarade sig kvar i allsvenskan. Han har gjort massor för AIK som jag, och många med mig, aldrig kommer att glömma.
Men besvikelsen över hur detta har gått till, och att han väljer en rivalklubb som förmodligen kommer tampas med AIK om guldet, det gör att all kärlek från fansen som han hade byggt upp, nu i de flesta fall är borta.
Om han verkligen hade velat spela i AIK 2013 så kan ingen få mig att tro någonting annat än att det hade gått att lösa. Har man så bra kontakter som AIK har med Celtic i och med försäljningen av Jos Hooiveld och Bangura, samt att ur-AIK:aren Johan Mjällby finns hos skottarna, så var det förstås ingen omöjlighet att lösa ytterligare en säsongs utlåning. Men; money talks.
Hade Bangura verkligen velat gå till AIK hade Patrick Mörk löst det honom. Med lägre lön och uteblivet Champions league-kval som följd.
Nu valde han en högre lön och Champions league-kval istället.
Försök inte lura i folk någonting annat.
Silly season i full snurr
Efter en tids bloggpaus så är jag nu tillbaka i cyberspejs, som kidsen en gång kallade det. Det är skönt att vara i gång igen och under det kommande året blir det full fokus på allsvenskan och allt denna oerhört jämna, och spännande serie har att erbjuda. Jag kommer att följa den från nära håll, dels framför TV:n, men framför allt som en del i den med mitt Brommapojkarna.
Silly season har knappt kommit halvvägs och även om den riktiga ”silly-hetsen” hittills har uteblivit så har några intressanta värvningar gjorts. Mina reflektioner kring det som skett är följande.
Nykomlingen Öster har värvat rutinerat. Två tidigare lagkamrater till mig – Kenny Pavey och Pablo Piñones-Arce – samt tuffe mittbacken Juan Robledo. Öster har en betydligt sämre ungdomsverksamhet än Brommapojkarna och ska klubben hålla sig kvar i allsvenskan så väljer de förmodligen helt rätt i att satsa på ”det gamla gardet” istället för att plocka upp egna produkter som kanske inte är redo för att gå in på allsvensk nivå. Brommapojkarna i sin tur är lite mer ”tvingade” till det hela på grund av ekonomiska skäl. Men BP:s juniorer håller också tillräckligt bra klass för att redan nu prestera i allsvenskan.
Men jag måste ändå säga att värvningarna är väldigt bra. Robledo är stor, stark och bra på huvudet. Kenny är nyttig för vilket lag som helst, han må vara över 30-strecket men löper fortfarande som en 20-åring, och han är väldigt bra på att anpassa sig till omständigheterna. Pablo visade i fjol att om han används på rätt sätt så kommer han vara väldigt giftig i och runtom boxen.
****
Kikar vi på topplagen så är det främst Malmö FF och Häcken som ”legat i”. MFF har värvat intressant i Magnus Eriksson, Erik Johansson, Emil Forsberg och Benjamin Fadi. Rikard Norling vet vad han gör har haft en bra trupp länge. Han har värvat förhållandevis unga svenska spelare som han nu ska utveckla ännu mer. Nu kommer de till en miljö där de måste prestera vecka ut och vecka in. Kul för Magnus Eriksson att få en chans i en storklubb. Det var ett misstag av AIK att låta honom gå utan att ha fått chansen där. Istället gick han nu den långa vägen och nu får han äntligen en chans att visa upp sig i en stor svensk klubb, med all respekt till Åtvidaberg.
Häcken är alltid intressant men att ersätta Waris Majeed blir förstås oerhört svårt. De spelar en fin fotboll, men det är en sak att rulla runt och hålla i bollen, en annan sak att sätta bollen i nät. Det var Waris exceptionellt bra på och det är inte lätt att hitta sådana spelartyper till en svensk klubbs prisbild. El Kabir är dock en bra värvning som jag tror kommer passa utmärkt. Alla vet hans potential och nu får han en helt annan möjlighet att utvecklas än han hade i Mjällby.
****
Övriga korta noteringar.
* Elfsborg är alltid ett hot och kommer vara stabila där uppe i toppen. Sen om de lyckas försvara guldet låter jag vara osagt. Jag tror Jörgen Lennartsson har väldigt bra koll. Han är medveten om att laget inte har någon riktigt ”striker” men Elfsborg är samtidigt väldigt noga i sin scoutning. De vet nog vad de vill ha och det ska vara en spelare som klarar att anpassa sig till allsvenskan också, samt att denne ska ha rätt prislapp.
* AIK har så de. De får i princip ett nyförvärv nu när Henok Goitom är frisk också. Han hade sitt diskbråck och en sen inkörningsperiod. En mycket bättre Henok är en klasspelare för AIK. Kennedy Igboananike har visat tidigare vad han kan och ”Nabbe” Bahoui blir spännande. AIK är med nuvarande klubb starka kandidater till guldet.* Djurgårdem är ett stort frågetecken hittills. Det kan gå lite hur som helst. I Andreas Johansson får de värdefull rutin och värvningen av Erton Fejzullahu kommer förmodligen se ännu bättre ut nu när han får ”Adde” bakom sig. Men det känns fortfarande lite ljummet i Djurgården, jag tror inte de blir ett topplag, även om man inte vet.
* Micke Stahre har rensat lite i IFK Göteborg och hade stora problem till vänster i försvaret. Där värvade de in Ludwig Augustinsson vilket känns klockrent. Efter all turbulens och alla problem det var i Blåvitt i fjol så behöver Stahre & co detta lugn.****
Slutligen så ser det ut som att det här noll och ingenting i Helsingborg. Så är förstås inte fallet, jag är övertygad om att Jesper Jansson med flera jobbar hårt för att landa en ersättare till Nikola Djurdjic. Han lämnade ett extremt stort tomrum efter sig och det är oerhört svårt att hitta en spelare som var så bra som han och dessutom anpassade sig direkt till sitt nya lag och sin nya liga och därtill levererade även i Europa league. Men det är långt kvar till transferfönstret slår igen och HIF har nog inte bråttom. Ska man hitta rätt ska man ta sin tid, och det tror jag folk som bör ha SM-guld i sikte gör.
Jag vädjar till er BP-fans – hjälp oss
Bästa BP-vän. Mitt namn är Bojan Djordjic och jag skriver till dig för att jag har någonting viktigt att säga.
Stockholmsfotbollen är så mycket mer än traditionellt största klubbar som AIK, Djurgården och Hammarby.
Jag hoppas få fler att inse vad BP är och vilken unik klubb det här faktiskt handlar om.
På måndag spelar mitt BP toppmöte på Grimsta IP i superettan. Och det faktumet spelar ingen roll. Superettan eller allsvenskan.
Det här är en av årets matcher. Vi mot serieledande Öster. Kom igen. Den här matchen blir speciell – vi har vunnit alla våra hemma – lägg där till att Öster är helt och hållet obesegrade.
Som vi alla vet är Brommapojkarna ett lag som spelar fotboll just så som fotboll ska spelas.
Vi har en unik blandning av erfarna spelare och nya unga egna produkter. Detta är något vi alla måste värna om. Vi vill fortsätta vara det lag lyfter fram flest nya talanger. Vi vill fortsätta vara det lag som de spelare som en gång började sin karriär hos oss alltid vill återvända till.
Jag började min fotbollskarriär i BP-pojklag och har spelat mängder med S:t Erikscupsmatcher. Vi vill fortsätta vår resa mot Allsvenskan.
Du såg väl fotbolls-EM på TV och kanske mig i studion, nu byter jag TV-studion mot Grimsta så hoppas du kommer och ser mig spela i BP-tröjan.
Men vi behöver din hjälp. Publiken är en oerhört viktigt faktor för framgång på planen och vi behöver allt stöd vi kan få. Västerort har just nu ett lag att vara mycket stolta över och som förtjänar att få se sin publik på läktarna.
