MFF-stjärnans vånda – nu talar han ut: ”Jag ville stanna i MFF resten av livet”
Han har lämnat Malmö FF och hamnat i en helt annan verklighet. Pontus Jansson har flyttat till Turin och spelar snart i Serie A. Men i dag avslöjar hur han höll på att välja bort proffsmiljonerna:
– Jag var nära att skita i det. I vintras hade jag i stort sett bestämt mig för att stanna i MFF för resten av livet. Nu är jag glad att jag ändrade mig, säger det nyblivna Torino-proffset i dag till FotbollDirekt.se.
Årslånga spekulationer är över.
Pontus Jansson har fått lugn. Tidigare i sommar gick det till sist i lås med italienska Torino när han till sist tog beslutet att lämna Malmö FF.
Men spelet i kulisserna var omfattande; inte minst genom huvudpersonen själv. I dag berättar han hur det under vintern fanns flera möten mellan med honom, hans agent och MFF:s ledning.
Kasten var många. Fram och tillbaka. Ovissheten kring stjärnans situation var ideligt och under lång tid tacksamt rubrikstoff.
Nu är han borta. Borta i från Malmö och nu i italienska Torino sedan tre veckor men där han i nuläget befinner sig på ett träningsläger med Serie A -klubben på ett ställe som gränsar till Schweiz.
Ett på sätt och vis helt nytt liv som snabbt blivit något som liknar det ljuva livet.
I dag är han lättad över att han inte bestämde sig för att välja bort en utlandskarriär.
Därför att så var det.
I dag medger han för FD att han var nära att skriva på ett långtidskontrakt med Malmö. Han hade helt enkelt i stort sett bestämt sig för att stanna i Sverige för resten av karriären.
– Ja, jag var nära att skita i det. I vintras hade jag i stort sett bestämt mig för att stanna i MFF för resten av livet. Nu är jag glad att jag ändrade mig. Hur fantastiskt det än är att spela i MFF så är det här också fantastiskt, reflekterar Pontus Jansson i dag för FotbollDirekt.se.
– Jag minns det så tydligt, utvecklar han: Jag låg hemma en dag i december och kände att det är nog vad jag vill. Stanna i MFF för alltid. Så jag ringde upp vår dåvarande vd Pelle Nilsson och förklarade att jag ville börja förhandla om ett nytt kontrakt.
Vad hände sedan…?
– Till sist så bestämde jag mig ändå tillsammans med min agent för att avvakta i några månader. Jag bestämde mig för att tänka igenom allt en gång till och kom till sist fram till att jag förmodligen behövde en ny utmaning.
I dag är han där sedan närmare en månad tillbaka. En karg, på sitt sätt, verklighet.
Två träningar per dag i 20 dagars tid och lägg till det match var tredje dag.
Men hans intryck är stora och att han älskar att ha hamnat där han har hamnat, det går inte att ta miste på.
I dag låter det som att han känner vånda över att han någonsin var på väg att säga nej till en utlandskarriär:
– Alltså; jag utvecklas varje dag. Taktiskt, spelmässigt, fysiskt. Allt. På den här nivån ska allt vara perfekt, säger han och redogör för hur han sportsligt omgående gjort sig gällande:
– Det går bra på träning. Jag känner att tränaren gillar mig och jag har fått spela i alla matcher. Det är en bra miljö. Alla har tagit emot mig på ett otroligt fint sätt. Ah, här känner jag att jag har allt.
Och det här var du på väg att avstå i från?
– Nej, det här är speciellt. Det här är jag glad att jag inte tackade nej till. Det här hade jag inte velat missa. Jag har ju bara varit här i tre veckor men det känns ändå som att jag varit här lika länge som jag var i Malmö. Vad ska jag säga? Jag älskar Malmö men det här är otroligt inspirerande att få vara med om.
En bekymmerslös 23-åring. Och det trots den nya press som automatiskt kommer med en verklighet som en av världens bästa ligor är och innebär.
Håller jag? Kraven. Allvaret och hur han som över en natt har fördubblat sin träningsdos.
Många perspektiv där som från sidan om inte känns helt lätt att avdramatisera.
– Men man anpassar sig. Det är bara som det är. Jag menar det är klart att det känns att träna som vi har gjort i tre veckor – men man gnäller inte. Jag tror inte att jag har hört någon göra det ens det minsta sedan jag kom. Och då tränar vi varje morgon. Sedan är det läggdags och vi sover några timmar fram till det är dags för eftermiddagspass. Så har det varit varje dag. Samma rutiner, varje dag.
– Jag har klarat av det bra. Det är speciellt men samtidigt så har jag alltid haft lätt för att anpassa mig. Och så är jag övertygad om att man skärper till sig extra; när man möter bättre spelare och när träningen blir tuffare. Känslan är ju den att man hela tiden måste vara med, vara koncentrerad. För att vara tillräckligt bra så är det så och då blir koncentrationen också högre.
Men han har på uppenbart vis en brist som han tar på det största allvar. Språket.
– Det ska jag jobba hårt med. Jag måste lära mig det. Jag känner ju att jag är med. Att jag redan är en i gänget. Men språket är viktigt för att riktigt komma in i det.