September är snart över och månaden kan sammanfattas som den tuffaste för Rodgers sedan han tog över Liverpool för lite mer än två år sedan. Hela månaden har egentligen varit som Rodgers första halvår i klubben i koncentrerat format. Den stora skillnaden nu är att pressen, kraven och förväntningarna är större än de var för två år sedan. Och med detta följer naturligtvis mer polariserade reaktioner.

Rodgers har byggt upp ett rejält förtroendekapital hos en stor del av supporterskaran (dit sällar jag mig själv). Den delen har tålamod med en trevande inledning med blandade resultat, så länge prestationerna ger skäl till framförsikt. En liten del tycker ”fiaskostarten” är ett tecken på att managern måste bytas ut innan raset blir för stort. Hårdraget förstås, men paniken är ändå påtaglig i livet efter Suarez och den temporära förlusten av Sturridge.

Det kan inte råda något tvivel hos någon supporter om att det är offensiven som är den stora skillnaden den här säsongen jämfört mot den förra. Defensiven är i princip på samma nivå; det begås individuella misstag, spelare viker ner sig på fasta situationer, Mignolet är osäker och mittfältet ger inte tillräcklig täckning framför backlinjen. Där är det inget nytt under solen.

Men i offensiven, ja där har Liverpools tidigare så harmoniska ekosystem helt rubbats i obalans efter ankomsten av en viss Mario Balotelli. En ny offensiv art som i nuläget leker kurragömma med sitt målsinne men fortfarande står kvar och räknar till tio vid en målstolpe.

Ibland kan det vara farligt med nya arter i ett ekosystem, och Balotellis ankomst har helt klart påverkat symbiosen mellan de andra arterna – den som flödade lika vackert som Angelfallen i Venezuela förra säsongen.

Men innan det här urartar till en ren biologilektion med kondomer på gurkor och gejsrar med light-Cola och Mentos kanske jag ska cementera min ursprungstes: Mario Balotelli är just nu helt fel anfallstyp att leda Liverpools anfall.

Låt mig utveckla.

Ekosystem eller inte, alla lags anfall hade naturligtvis känt av förlusten av en världsestradör som Luis Suarez. Lägg därtill att hans parhäst Sturridge varit skadad under hela september och man kan börja flänga med alla olika sorters ursäkter till varför Liverpools anfall skjuter lösare skott än en eunuck.

Suarez, och hans spelstil, gick naturligtvis inte att ersätta i somras. Det finns ingen som uruguayanen så det hade varit meningslöst att hänga upp sig på att hitta en direkt ersättare. Nej, det Liverpool behövde säkra i somras var en spelare snarlik Sturridge i spelstil. En snabb, explosiv spelare med målsinne, som inte nödvändigtvis behöver passa ihop med Sturridge men som framför allt kan agera ersättare utan att Liverpools anfallsspel behöver förändras. En spelare med instinkten att gå i djupet och ta både raka och diagonala löp för att dra isär motståndarnas försvar.

Liverpool var en misslyckad läkarundersökning ifrån att värva just den anfallstypen för bara 8m£ i somras. Jag tänker naturligtvis på Loic Remy. Hans egenskaper hade Liverpool behövt under Sturridge’s frånvaro. Efter att övergången avbröts, med otillräcklig förklaring från klubben, tog det tre veckor utan några konkreta mål innan Liverpool presenterade chansningen Balotelli för priset av två Remy. En chansning som hittills inte gått hem.

Det Balotelli erbjudit än så länge liknar till vissa delar det Carroll gav Liverpool; statiskt spel med ryggen mot mål och skott från helt hopplösa positioner, samt än så länge, väldigt låg utdelning på klara målchanser. I förlängningen undermineras hela taktiken på grund av att offensiven måste anpassas efter spelaren som ska vara fokuspunkten längst fram. Till Balotellis fördel ligger att han är tekniskt överlägsen Carroll och har betydligt mer funktionell kontroll över sin starka kropp; Mario kan hålla undan motståndare på riktigt och ge tid till resten av laget att flytta upp positionerna.

Problemet är bara att det inte är så Rodgers vill spela, och det var verkligen inte så Liverpool gjorde 102 mål förra säsongen. Att ha en lättmarkerad Balotelli centralt utan något hot i djupet har gjort Liverpool lättlästa och statiska. Passningstempot har sjunkit dramatiskt jämfört med förra säsongen. Fler djupledsbollar slås undan än på mycket länge på grund av att Balotelli inte tar den där diagonala löpningen han väntades ta eller det där rycket centralt som alltid fanns där förra säsongen. Spelarna runt Mario får jobba stenhårt för att hitta bra positioner och skapa något på egen hand. Tyvärr är inte Balotelli som Suarez, han gör inte spelarna runt sig bättre. I nuläget gör han dem tyvärr sämre.

Men Liverpools offensiva ekosystem kommer naturligtvis inte falla sönder totalt på grund av Mario Balotelli och han är inte ensamt ansvarig just nu heller. Man ska komma ihåg att italienaren inte är den enda nya arten som anlänt i sommar. Det finns gott om nytt i den offensiva faunan i form av Lallana, Markovic och Lambert. De två sistnämnda har gjort ändå mindre avtryck än Balotelli, om än med mindre speltid, medan Lallana är den enda som kommit igång på allvar efter en förstörd försäsong. Skador har framtvingat ett systembyte till 4-3-3 och det begränsar inte bara Balotelli utan även Sterling som är mycket mer effektiv centralt än ute på en kant.

För att Liverpools offensiva ekosystem ska hitta tillbaka till förra säsongens symbios måste de nyanlända arterna anpassa sig till sin nya omgivning och sådant tar naturligtvis tid.

Och tid är något som är skäl till optimism vad gäller Balotelli.

På bara en månad har Rodgers fått italienaren att jobba hårt för laget, löpa hem och vinna tillbaka boll. Balotelli har visat han skulle kunna vara den första fasen av ett effektivt presspel. Det har ingen annan tränare lyckats med under Super Marios karriär. Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan nordirländaren fått Balotelli att även ta djupledslöpningar och röra sig över större ytor i offensiven. Sedan kommer avsluten av bara farten.

Och då kanske Liverpools offensiva ekosystem äntligen kan återta sin plats som PL-djungelns konung.

”Ståndare and pistill, that’s the Liverpool thrill”