Som väntat höll inte Liverpool nollan på Upton Park. Men jag hade väntat mig att den skulle vara intakt längre än en minut.

Jag hade definitivt inte väntat mig ett tvåmålsunderläge efter bara sju minuter, men jag hade väntat mig två insläppta mål.

Liverpool läckte som ett såll på ett kvickt sätt som inte skådats sedan den 14 februari 1994, senaste gången som Liverpool släppte in två mål de första sju minuterna. Då var det Alla hjärtans dag, i lördags var det Alla hönshjärnors dag.

Redan i den sjunde minuten, efter Sakhos fräcka lobb över en hjälplös Mignolet, kände jag enorm misströstan och maktlöshet. Jag förstod att, ”det här vänder inte Liverpool, inte en chans”. Snarare kan det rinna iväg till förnedrande proportioner.

Tack och lov blev det ingen förnedring men det räckte med de inledande sju minuterna för att skämmas över laget. Försvarsagerandet under nästan hela matchen, men framför allt den inledande kvarten, är det sämsta jag kan minnas sedan Liverpool torskade med 3-1 borta mot Bolton för några säsonger sedan. Då var det ännu en i raden av nedslående insatser, i lördags var det kulmen på ett virrigt försvarsspel som behöver en hederlig spark i arslet och en lektion i militärisk precision vad gäller ansvarsfördelande.

För så här kan det inte fortsätta.

Vi kan inte ha en målvakt som tvekar, flaxar eller helt enkelt struntar i att gå efter inlägg och höjdbollar. Vid frisparksmålet borde Mignolet åtminstone ha läst bollbanan såpass väl att han hade kunnat hinna ut och boxa bort bollen innan den nådde Tomkins panna. Istället blev det några steg på stället och sedan uppgivet flaxande mer armarna vid sidorna efter att bollen låg i nätet, som om han fäktades med osynliga väderkvarnar. Eller försökte vara en väderkvarn, jag vet inte.

Andra målet var bara en i raden av exempel på det slarviga passningsspel och de bolltapp som präglade den svajiga första kvarten. Mittfältet klarade inte av West Hams press och innehöll för många tröga ben för att orka jobba hem. När dessutom Moreno visade upp ett positionsspel som rättfärdigade ett alkotest var katastrofen ett faktum. Som grädde på skithögen var Mignolet på mellanhand IGEN och blev retfullt enkelt chippad.

Förutom dessa direkt matchavgörande misstag visade försvararna återigen upp en chockerande brist på kommunikation och ansvarstagande. Precis som mot Tottenham gick Sakho och Lovren upp i nickduell på samma boll trots gott om tid att styra upp ansvarsfördelningen. Den här gången resulterade det i en otäck smäll på Lovren, mot Spurs blev det som bekant ett friläge för motståndarna.

Positionsmissar, krockar och obefintlig markering existerar inte särskilt ofta om du spelar i ett lag där varje spelare vet vad denne ska göra i olika givna situationer. När det finns en organisation och en röd tråd som man arbetar efter flyter försvaret som en enhet, istället för att implodera som individer.
Liverpools försvar är en virvelvind av entropi just nu.
Det belyses ännu mer när anfallsspelet inte levererar mål i samma takt som förra säsongen.

Framför försvaret finns det ingen balans på mittfältet vilket bidrar till att Liverpool inte alls kan kontrollera matcher på det sättet Rodgers vill. Allen är enormt saknad och Can hade behövts för att avlasta en tröttkörd Gerrard.

Två positiva saker kunde jag trots allt hitta i lördagens debacle:
1. Fembarnspappan Sterling fortsätter att besvära motståndare vare sig han spelar vänsterytter, släpande anfallare eller wingback. En mångsidig trollkarl som alltid ger mig ett leende på läpparna.
2. Adam Lallanas inhopp gav mersmak. Han löpte så där smart i farliga ytor som vi sett han göra så ofta för Southampton och han vårdade bollen på ett klokt sätt. Han behöver få lite mer självförtroende så han vågar gå på skott istället för att passa i vissa lägen men tecknen finns definitivt där att han är på väg till full matchform. Och det behövs på ett mittfält som är skadedrabbat och svårt brandskattat på tempo just nu.

Angående frågorna i förra inlägget:

  • Mignolet, pondus är verkligen inte ditt mellannamn.
  • Gerrard, du orkar bara en match i veckan. Hoppas Rodgers förstår detta och matcher dig sparsamt i fortsättningen.
  • Balotelli, mer delaktig med en anfallspartner, men Borini var inte rätt typ mot West Ham. Kan bli riktigt bra med Sturridge och gillar nog redan att jobba med Sterling nära sig.

Redan imorgon är det ny match, då på Anfield mot Middlesbrough i Ligacupen. Ingen turnering som bör prioriteras men i nuläget är det viktigt med ett positivt resultat, och framför allt en bra insats på hemmaplan. Skador och trötthet gör att vi nog kan få se en hel del ändringar i startelvan med flera akademispelare delaktiga. Gerrard måste vilas och även Coutinho lär missa matchen på grund av skada.

Vill se den här startelvan: Jones; Manquillo, Skrtel, Sakho, Enrique; Lucas, Rossiter, Hendo; Markovic, Lallana; Lambert.
En 4-3-3 där Markovic och Lallana gå mycket in i banan och ger Lambert stöd samtidigt som ytterbackarna fyller på i korridorerna.

Hög skrällvarning på den här matchen med tanke på Liverpools form och Middlesbroughs fina tabellplacering i The Championship (5a). Karanka är taktiskt skicklig och en slug coach, det blir en utmaning för Rodgers och hans i nuläget osäkra trupp.