Publicerat 26 oktober, 2012

I Sverige glöms trotjänarna bort på en dag

När en trotjänare slutar i sin klubb hyllas han, som sig bör, med stående ovationer, banderoller, tacktal och en klubbmiddag i hans ära – allt snyggt ackompanjerat av ivrig press som inte sällan väljer att ha trotjänaren i fråga på omslaget till sportdelen av tidningen.

Cirkusen varar i en dag.

Sedan faller han i glömska.

Han faller i glömska likt novermbersnön på det tidiga 2000-talet, som må ha varit två meter djup, pudrig och vacker men det minns nog ingen jävel vid det här laget.

De enda som minns spelaren i fråga blir de riktiga anhängare till klubben – fansen. De där människorna som säsong ut och in betalar för sina plåtar oavsett vad de må kosta, de där människorna som under oktobermånad snällt står på arenan och fryser häcken av sig för att hylla sitt hjärtas lag, de där människorna som verkligen brinner för fotboll.

Klubbdirektörerna gör det sällan. De brinner för pengar, de brinner för att ”vinna titlar”, de brinner för en individ så länge de kan tjäna någonting på honom men så fort det är slut är det bara ytterst få som får äran att fortfarande, om än på annat vis, vara del av klubben.

Annat är det i utlandet; jag närvarade den sista matchen som norske fotbollsspelaren Mini Jakobsen spelade för sitt Rosenborg. Det må ha varit en väldigt intim tillställning efteråt (och banderollerna var pinsamt små) men Mini fick status som en av Rosenborgs ”stora” och har sedan dess på ett eller annat sätt varit aktiv för klubben. Han är något av en legendar för klubben, även om han inte spenderat mer än sammanlagt sju år (i två omgångar) av sin karriär i RBK.

Det var rörande att närvara vid en sådan tillställning och jag minns att jag blev imponerad av fansen och klubben, som arrangerat det i hans ära. Det är naturligtvis samma sak i utlandet – de stora klubbarna glömmer aldrig sina legendarer och merparten av dem återvänder till klubben för att antingen ta en position i föreningen eller på annat sätt göra sin röst hörd, stötta klubben och titt som tätt gå på matcherna och stödja sitt forna lag.

I Sverige finns det inga trotjänare. Förstå mig rätt; det finns spelare som brinner för sina klubbar och väljer att spela i en och samma under hela sin karriär. Det finns spelare som, i slutet på karriären, väljer att återvända till modersklubben och det finns spelare som, efter en lyckad eller mindre lyckad satsning i utlandet, väljer att komma tillbaka till var de ursprungligen kom ifrån.

Men dessa spelare har aldrig fått ett tack som är stort nog för deras insatser. Jag har aldrig sett ett exempel på en spelare som efter sin karriär fortsatt att hyllas av klubben och verkligen fått tillbaka något av föreningen som han själv ägnat, ibland hela, sin karriär åt. I Sverige faller du lätt och snabbt i glömska och det är inte fansens fel. Det är klubbarnas fel. Lojaliteten finns hos spelare men sällan hos pengastyrda föreningar vars ”vinna titlar” och ”spela i Europa” är det enda bekymret. Svenska klubbdirektörer och fat-ass-bossar har inte lärt sig vad ordet lojalitet betyder och vi har sett alltför många exempel på det.

Senast i veckan fick vår käre Mattias Lindström ett mycket ”trevligt” avslut på sin långa tid i Helsingborgs IF – och vem kommer att minnas honom om ett par år?
Ingen, utom fansen. Klubben kommer att ”glömma” att skicka honom gratisbiljetter till matchen, pressen kommer naturligtvis inte vara intresserad och de enda som någonsin kommer att minnas hans tid i Helsingborg är Helsingborgs nr. 12 – fansen, alltså.

Svenska klubbar kommer att lära sig lojalitet mot egna trotjänare den dagen när den sistnämnde skjuter det avgörande målet i en Champions League-final, vilket är så bortom realiteten att det inte ens är värt att tala om det. Och till dess – om någonsin – kommer alla Lindströms, Tjernströms, Rydströms och allt vad de heter att stupa en efter en.

Hemskt.

Men sant.

Jag har talat med en del fotbollsspelare, både de som under sina unga år spelat för sin modersklubb och de som spelat ett par år av sin proffskarriär i en klubb som de sedan, mot slutet av karriären, återvänt till. Hjärtskärande stories, i vilka klubbledningen och huvudmannar valt att stötta spelaren även efter hans karriär, är ytterst få. Och det är förbannat synd för spelare som gett sitt hjärta och själ till en förening som aldrig lärt sig att tacka för tjänsten.

I Europa är det, lyckligtvis, en annan story. Stora spelare med hjärtat i klubben får inte sällan det beröm de förtjänat även efter sina karriärer. De får uppskattning och omtanke även när skorna läggs på hyllan, vilket är imponerande.

I Sverige blir du bortglömd efter en dag – och det är vad var och en av dagens spelare har att se fram emot efter sina aktiva karriärer.