Stockholmsderby – på liv och död

Ralf Edström i all ära – men när han säger att ”derbyna i Stockholm är ingenting som vi göteborgare bryr oss om” blir jag förbryllad. Finns det egentligen en enda fotbollsälskande människa därute som inte intresserar sig av en match av denna kaliber? Hur kan en fotbollskännare, som dessutom har så pass många år med bollen som främsta arbetsvapen bakom sig, yttra sig på det viset? Och, än viktigare, finns det fler som tänker som honom?

Jag älskar fotboll och följer gärna alla matcherna, däribland även IFK Göteborg, trots att det förbindningen mellan mig och staden Göteborg är tunn som nålen. Med spänning i kroppen och en längtan att få se läckra anfall som resulterar i sprakande mål följer jag Allsvenskan och alla dess pionjärer, däribland även lag som tryckt sig själva ned i den absoluta botten av ligan. Edströms ”derbyna i Stockholm är ingenting som vi göteborgare bryr oss om” (ursäkta upprepandet, men jag försöker smälta detta citat) ska man kanske inte lägga alltför mycket vikt på, men när jag tänker på allt som dessa makalösa Stockholmsderbyna gett oss under de gångna åren, kan jag inte annat än att känna mig förbannad.

I Stockholm lever vi i mångt och mycket på dessa matcher. All heder åt IFK och andra västkustlagen   men om det är en stad och två lag som kan bjuda på en stämning som man under en längre tid har på  näthinnan, så är det just Stockholm – representerat av apor och gnagare.

Redan dagarna innan Stockholms blygsamma men ack lika nervkittlande ”Classico” är det inte svårt att känna av stämningen som råder i stan. Blåränder i tunnelbanan  på morgonen (på väg till jobbet i en matchtröja?) samsas om sittplats med svart-dräkterna, som må ha vunnit omröstning som ”Sveriges snyggaste matchtröja” men som i mina blåa ögon inte är annat än motbjudande; åtminstone dagarna innan och efter derbyt.

På jobbet är det plötsligt huvudtemat och gliringar börjar sakta men säkert, för att senare urarta i rena elakheter och brutala kommentarer; den som tål ska ha en dunk i ryggen, den som ej tål är labil. Jag har hört både ett och annat under alla mina år som Djurgårdsfan och ibland var det väl befogat (när min far tränade Djurgården, jag förstod nämligen att gliringarna skulle leta sig direkt till mig och jag tog emot dem med högt huvud) och ibland lite väl onödigt.

Men det är väl just det som är charmen med en derbyvecka. Man vet att det, herregud, handlar om liv och död, om den glittriga tronen i Stockholms Stad, och man vet likt förbannat hur jävla skönt det känns när man själv, dagen efter vinst i derbyt, kan skratta i ”motståndarnas” ansikte. Jag tror bestämt att var och varannan spelare, från DIF eller AIK, hellre önskar tre-fyra förluster och en derby-vinst, än att förlora derbyt men vinna alla andra matcher. Det handlar i detta fall om så mycket mer än bara fotboll; det handlar om stolthet och den eviga rivaliteten som i mångt och mycket gjort svensk fotboll dvs. Allsvenskan till så pass intressant.

Jag förstår att det gör ont att vara en åsidosatt åskådare och önska att matcher av denna sort spelas även någon annanstans i Sverige och inte bara huvudstaden, men det som just huvudstaden bjuder på före, under och efter ett derby kan inte mätas med någon annan match i Allsvenskan.

… och nu börjar det alltså närma sig. Fem ynka nätter kvar innan våra stockholmshjärtan, om så för bara ett par sekunder, för varje mål som görs, kommer att stå still, eventuellt slå ojämna, skrämmande slag. Jag kan inte annat än att längta till den dagen, då våra stockholmsstoltheter springer ut på Råsunda och ge oss en fantastisk upplevelse. På gott och ont. På liv och död.

Intressant fakta:

Sedan 1924 har dessa två lag mötts i hela 105 nervkittlande matcher i Allsvenskan. Statistiken är egentligen absurd; AIK har vunnit 40, Djurgården 28 – och hela 38 matcher har spelats oavgjort.

Fem judas har de båda klubben förfogat över (kommer ni på fler, så hojta till i kommentarfältet). Bosse Andersson, Krister Nordin, Nebojsa Novakovic, Sharbel Touma och sist men inte minst Andreas Johansson. Dessa fem har spelat i bägge klubbarna.

Andréa Lukic
andrea.lukic@fotbolldirekt.se