”Magiska kvällar med pappa – lyckan visste inga gränser”
Vi talade fotboll. I timmar. Ibland var han bekymrad, ibland som utan ett enda problem i livet. Allt kretsade, förstås, kring Djurgården.
Ett glas rött på Sturehof – eller en öl på Söder. Våra pappa-dotter kvällar varierade alltid. Jag föredrog oftast det sistnämnda, för hur trevligt det än må vara vid Djurgårdens hem på Östermalm, var stämningen oftast än bättre i Södertrakterna.
Uttalandena var många, segrarna radade upp sig och han kunde inte längre gå runt på stan utan att var och varannan människa ville tala med honom. Detsamma gällde Sören ”Snuffe” Akeby, som i övrigt var känd som ”den lugnare” av dem två. Jag vet inte om han tog efter Zoran, eller vice versa, men efter ett tag av ”zusammenarbeit” mellan Sören & Zoran, kunde jag se hur de båda hade förändrats. Snuffe hade blivit tuffare, Zoran mer taktisk. Snuffe hårdare i media, Zoran aningen mer ödmjuk. De goda, intressanta sidorna hos var och en av dem hade smittat av sig på den andre och plötsligt tyckte jag att de var rätt lika. På alla sätt.
Vi pratade så ofta om Snuffe. Han blev fars bästa vän, en människa som han gärna ringde till även sent på aftonen. Naturligvis pratade de ofta och intensivt; SM-guldet skulle ju kammas hem till Stockholm och hela fotbolls-Sverige förväntade sig att Djurgården skulle vara i topp. Allt annat hade varit ett misslyckande.
Ibland kom så misslyckanden. Man förlorade. Eller – spelade oavgjort, som den där helvetesmatchen mot AIK som slutade 3-3. Den gjorde mer ont än alla förluster. Så var det för mig, så var det för oss alla som älskade och älskar Djurgården. Den matchen blev som en sjukdom, en ”kronisk urtikaria” som kom och gick som den ville och passade alltid på att lämna röda hudutslag efter sig. Var jag än gick blev jag naturligtvis påminnd, framförallt av mina AIK-vänner, om den här ödesdigra matchen. Inte minst var den omskriven i alla tidningar – det gick helt enkelt inte att ignorera den, inte efter en vecka, inte heller efter en månad. Och se på mig, ärren efter den matchen sitter kvar!
Men jag hade alltid ett par personer att tala Djurgårdens problem med. En av dem var Sörens son Jonas, som kom att bli min bästa vän. Vi hade gått i samma skola och lärde känna varandra den första dagen. Sedan dess var vi ofta “två mot alla”, resten av våra skolkompisar och vänner vid sidan av var antingen AIK-fans eller inbitna Bajare som under den perioden trotsade sitt avsky till AIK och istället gav oss, Djurgårdare, gliringar. ”3-3, helvete vilken förlustmatch för er”, hette det och jag kokade… över.
För att återgå till de trevliga vin- eller ölkvällarna med pappa… Djurgården hade alltid morgonträning, stannade sedan kvar på Kaknäs för lunch och paus, därefter blev det en eftermiddagsträning och pappa var klar med allt runt 18, kanske lite senare. När de sista spelarna gick (Elmander och Källström var alltid två av de sista som lämnade) satt Zoran och Snuffe ofta kvar i en eller ett par timmar, tillsammans med underbara Sivan som tyvärr inte längre är med oss. Hon stod för maten på Kaknäs och är och förblir, precis som tränarna och spelarna i dåtida Djurgården, en symbol för de vackraste Djurgårdsåren.
Under tidiga kvällen passade jag ofta på att träffa pappa och tala om fotboll och livet. Ibland kunde jag se spår av missnöje, ibland var det magiska kvällar och hans lycka visste inga gränser. Hur klyschigt det än må låta var det en underbar tid som jag aldrig kommer att glömma. Även när det var som tuffast var det, på något vis, härligt och jag längtade alltid efter nästa hemmamatch.
Jag vill inte vara extrem partisk i mina texter och jag vill alltid skildra de andra matcherna och lagen. Jag behöver inte hävda min kärlek till Djurgården, jag behöver inte överbevisa något. Och jag kan konsten att vara kritisk mot eget lag. Jag är ingen medgångssupporter men jag är, som jag tidigare skrivit, en realist. Någon av er läsare påpekade att jag var kritisk till nuvarande DIF-tränaren Magnus Pehrsson, vilket jag absolut inte kan hålla med om. Jag känner Magnus sedan många år tillbaka, jag var ju bara barnet när jag fick träffa honom för allra första gången. Den respekten jag har för honom är stor och naturligvis glädjer det mig att mitt lag tränas av en riktig Djurgårdare, en som bär detta lag i sitt hjärta sedan många år tillbaka.
Jag vill bara… Ja, att allt ska bli som förr. Att det ska komma en tid då mitt lag återigen ses som en stor favorit som har potential till att bli Svenska Mästare. Jag vill att man ska arbeta febrilt för att Djurgården ska vara topplag, år ut och år in. Och jag vill tillbaka till den gamla goda tiden, om så bara för en dag. Inte ens retsamma kommentarer av vänner och bekanta eller den där fanskapet till matchen mot AIK kan få mig att glömma den fantastiska tiden.
Jag vill återuppleva det. Och jag ger min tro och mitt hopp till Perhrsson och company för att det skall gå tillväga.
******
Ikväll möter ”vi” Malmö FF, ett lag som jag håller som guldkandidater i årets Allsvenska. Jag hoppas på en match med hög underhållning, ett par härliga (Djurgårds)mål och ett resultat som kan stilla min oro. Om så bara för en omgång.
Foto: En lagom morgontrött undertecknad, redo för ännu en arbetsdag hemifrån. Tankarna är redan nu på gamla goda Stadion, flaska vin står på kylning och jag inväntar sjuslaget för att med spänning (och via stream) se matchen mot Malmö FF.