Stahre passar inte in i IFK
Min första IFK-krönika för säsongen handlade i grund och botten om att jag inte trodde på göteborgarna eller såg deras chanser till att vara ett topplag under den här säsongen.
Jag fick, precis som sig kanske bör, kritik.
Och jag förstod det, jag tog det. Det är självklart att fansen ska stå upp för sitt lag och ryta till om de anser att en krönika är skriven utan belägg.
Problemet var bara att min krönika inte alls var skriven utan belägg, utan facit i hand.
Jag hade precis som många andra följt IFK:s bygge under ett par månaders tid men såg absolut ingenting som tilltalade mig i det som skulle komma att bli ”Real Blåvitt”.
Jag är väl medveten om att uttrycket var en uppfinning av media som hade i åtanke att skapa mer intresse kring Allsvenskan. Men det var väl så pass löjligt så var och en av er skrattar och fnyser åt det nu i efterhand.
IFK har, med handen på hjärtat, haft en katastrofal säsong. Det kunde inte blivit mycket sämre. Det är rent av pinsamt att ett lag med denna historia och denna kaliber ska få sluta i mitten på tabellen. Och det är inte bara en sak som har gått fel utan det beror självklart på flera faktorer.
En av dem är Mikael Stahre.
Jag lyfter hatten av för alla tränare som någonsin vunnit Allsvenskan eller tagit sitt lag från Superettan till Allsvenskan eller gjort någonting annat märkvärdigt i sina karriärer. Stahre är en bra tränare och det kan och får ingen ta ifrån honom. Inte ens vi som hela tiden varit skeptiska till hans bygge.
Men han passar helt enkelt inte in i IFK. Hans tränarstil och syn på fotbollen matchar helt enkelt inte det laget han förfogar över. Under de senaste åren var han en av Sveriges mest haussade tränare som förvisso byggt sig ett namn och blivit något i Allsvenskan men som kanske inte levererat så mycket mer efter sin tid i AIK. Han hade en misslyckad sejour i grekiska Panionios och ni känner redan till det här: klubben valde att sparka honom redan efter S-E-X månader, på grund av dåliga resultat.
Att IFK sedan gav honom chansen var någonting som riktigt förvånade mig. Jag såg helt enkelt inte hur den här konstellationen skulle kunna fungera där ute på den gröna mattan – och det visade sig under säsongen gång hur den skulle funka. Resultatet: inte alls.
Håkan Mild är mannen som ska bära ansvaret och stå för felen som har gjorts under den senaste säsongen, är min blygsamma åsikt. Håkan Mild måste utan tvekan vara mannen vars värvningsfacit skulle kunna jämföras med mitt eget. Och efter att ha pratat en del med ett par Blåvitt-supportrar i min direkta närhet (läs: vänner från Göteborg som brinner för sitt lag) står det mig klart att det är många som vill ha bort både Mild och Stahre.
Men de fortsätter i klubben. Det blir alltså inga radikala förändringar för Blåvitts del, annat än att man kommer att värva ett par spelare inför nästa säsong. Att städa inom klubben innan man ”söker hjälp” utifrån vore (kanske, förhoppningsvis) något som skulle kunna dra IFK tillbaka in på rätt spår.
Vi får inte glömma att laget hade sin storhetstid under 80-talet och början av 90-talet. IFK har en avundsvärd historia som borde vårdas med omsorg. Det här laget borde – ständigt – vara ett topplag i Allsvenskan.
Med rätt ledning är det inte omöjligt.
I Sverige glöms trotjänarna bort på en dag
När en trotjänare slutar i sin klubb hyllas han, som sig bör, med stående ovationer, banderoller, tacktal och en klubbmiddag i hans ära – allt snyggt ackompanjerat av ivrig press som inte sällan väljer att ha trotjänaren i fråga på omslaget till sportdelen av tidningen.
Cirkusen varar i en dag.
Sedan faller han i glömska.
Han faller i glömska likt novermbersnön på det tidiga 2000-talet, som må ha varit två meter djup, pudrig och vacker men det minns nog ingen jävel vid det här laget.
De enda som minns spelaren i fråga blir de riktiga anhängare till klubben – fansen. De där människorna som säsong ut och in betalar för sina plåtar oavsett vad de må kosta, de där människorna som under oktobermånad snällt står på arenan och fryser häcken av sig för att hylla sitt hjärtas lag, de där människorna som verkligen brinner för fotboll.
Klubbdirektörerna gör det sällan. De brinner för pengar, de brinner för att ”vinna titlar”, de brinner för en individ så länge de kan tjäna någonting på honom men så fort det är slut är det bara ytterst få som får äran att fortfarande, om än på annat vis, vara del av klubben.
Annat är det i utlandet; jag närvarade den sista matchen som norske fotbollsspelaren Mini Jakobsen spelade för sitt Rosenborg. Det må ha varit en väldigt intim tillställning efteråt (och banderollerna var pinsamt små) men Mini fick status som en av Rosenborgs ”stora” och har sedan dess på ett eller annat sätt varit aktiv för klubben. Han är något av en legendar för klubben, även om han inte spenderat mer än sammanlagt sju år (i två omgångar) av sin karriär i RBK.
Det var rörande att närvara vid en sådan tillställning och jag minns att jag blev imponerad av fansen och klubben, som arrangerat det i hans ära. Det är naturligtvis samma sak i utlandet – de stora klubbarna glömmer aldrig sina legendarer och merparten av dem återvänder till klubben för att antingen ta en position i föreningen eller på annat sätt göra sin röst hörd, stötta klubben och titt som tätt gå på matcherna och stödja sitt forna lag.
I Sverige finns det inga trotjänare. Förstå mig rätt; det finns spelare som brinner för sina klubbar och väljer att spela i en och samma under hela sin karriär. Det finns spelare som, i slutet på karriären, väljer att återvända till modersklubben och det finns spelare som, efter en lyckad eller mindre lyckad satsning i utlandet, väljer att komma tillbaka till var de ursprungligen kom ifrån.
Men dessa spelare har aldrig fått ett tack som är stort nog för deras insatser. Jag har aldrig sett ett exempel på en spelare som efter sin karriär fortsatt att hyllas av klubben och verkligen fått tillbaka något av föreningen som han själv ägnat, ibland hela, sin karriär åt. I Sverige faller du lätt och snabbt i glömska och det är inte fansens fel. Det är klubbarnas fel. Lojaliteten finns hos spelare men sällan hos pengastyrda föreningar vars ”vinna titlar” och ”spela i Europa” är det enda bekymret. Svenska klubbdirektörer och fat-ass-bossar har inte lärt sig vad ordet lojalitet betyder och vi har sett alltför många exempel på det.
Senast i veckan fick vår käre Mattias Lindström ett mycket ”trevligt” avslut på sin långa tid i Helsingborgs IF – och vem kommer att minnas honom om ett par år?
Ingen, utom fansen. Klubben kommer att ”glömma” att skicka honom gratisbiljetter till matchen, pressen kommer naturligtvis inte vara intresserad och de enda som någonsin kommer att minnas hans tid i Helsingborg är Helsingborgs nr. 12 – fansen, alltså.
Svenska klubbar kommer att lära sig lojalitet mot egna trotjänare den dagen när den sistnämnde skjuter det avgörande målet i en Champions League-final, vilket är så bortom realiteten att det inte ens är värt att tala om det. Och till dess – om någonsin – kommer alla Lindströms, Tjernströms, Rydströms och allt vad de heter att stupa en efter en.
Hemskt.
Men sant.
Jag har talat med en del fotbollsspelare, både de som under sina unga år spelat för sin modersklubb och de som spelat ett par år av sin proffskarriär i en klubb som de sedan, mot slutet av karriären, återvänt till. Hjärtskärande stories, i vilka klubbledningen och huvudmannar valt att stötta spelaren även efter hans karriär, är ytterst få. Och det är förbannat synd för spelare som gett sitt hjärta och själ till en förening som aldrig lärt sig att tacka för tjänsten.
I Europa är det, lyckligtvis, en annan story. Stora spelare med hjärtat i klubben får inte sällan det beröm de förtjänat även efter sina karriärer. De får uppskattning och omtanke även när skorna läggs på hyllan, vilket är imponerande.
I Sverige blir du bortglömd efter en dag – och det är vad var och en av dagens spelare har att se fram emot efter sina aktiva karriärer.
Skillnaden mellan individuella skickligheter är avgörande
Att bara kvalificera sig för gruppspel i Europa League kan betraktas som framgång för både AIK och Helsingborg. Visst kan man konstatera att det inte är lika svårt som att kvala till Champions League men det kan ses som första steg för både spelare och ledare – att skaffa de nödvändiga erfarenheterna inte bara när det gäller det taktiska, spelmässiga utan även det fysiologiska med tanke på att man spelar många matcher under en kortare period där både vilotid, kost, träningsbelastning måste anpassas till spelschema.
Nu har både AIK och Helsingborg spelat två omgångar i respektive gruppen och vi kan reflektera på det från två olika vinklar. Tittar vi på resultat och antal tagna poäng är det klart underkänt med bara en poäng på fyra matcher (ihop) Visst var det väldigt tuffa motstånd de ställdes mot men det finns väl inga dåliga lag när man väl kommit så pass långt i denna turnering.
I AIK`s fall är inte heller antal gjorda kontra insläpta mål (2-7) godkänt. Där ligger Helsingborg bättre till (2-3) och det ät logiskt att de är just dom som ”äger” den enda poängen våra svenska lag har tagit.
En annan vinkel man kan betrakta matcherna från är att titta på hur matcherna såg ut spelmässigt både kollektivt och individuellt. Det gemensamma för stora delar av matcherna som både AIK och Helsingborg har spelat är att vi nästan alltid har en bra organisation av laget och känns inte sämre än motståndare på den punkten. Inte heller känns det som att vi är sämre konditionsmässigt och jag tror att om man skulle summera löpsträcka för samtliga spelare så ligger vi inte många meter efter dem (om ens det) Jag tror heller inte att de har snabbare spelare (med få undantag) än vi om vi skulle gjöra tester på 10,30m utan boll. Så, vari ligger det egentliga problemet?
Ja, enligt mig en del av problemen ligger i skillnaden mellan individuella skickligheter hos våra och motståndarspelare. Både tekniskt med bollen men även spelförståelsemässigt. Tekniskt är de flesta av deras spelare mycket snabbare att behandla bollen, och tiden mellan bollmottagningen till att fatta ett beslut är mycket kortare än hos våra spelare. Desutom har de speluppfattning på en högre nivå än vi som, i kombination med den goda tekniken, gör att i vissa faser av spelet går helt enkelt för fort för oss och vi hinner inte med.
För visst springer vi lika mycket och lika långt men hastighet i det de gör är mycket högre och just hastighet i allt man gör blir den stora skillnaden – både när det kommer till det tekniska med bollen eller när det kommer till omställningar både offensivt och defensivt.
Självklart finns det även andra faktorer som påverkar sedan – ekonomi, truppens bredd, attityd, tradition och erfarenheter är ett par av dem.
Trots att poängskörden inte varit som vi har förväntat oss har jag känsla av att vi står oss något bättre ute i Europa än för några år sedan. Båda lagen har visat att vi har tagit ett steg framåt. Om än ett litet sådant.
Syrianska – hopplockat lag med okarismatisk tränare
Jag saknar den gamla goda tiden, när Bajen och Halmstad lirade i Allsvenskan. Jag saknar även ett annat lag, som nog får kämpa i ett par år till innan Allsvenskan kan komma på tal, stolta Örgryte.
För det sistnämnda ser det rätt bra ut i Division 1 Södra just nu. Örgryte leder med 45 poäng och ser ut att vara på god väg till att återhämta sig efter helvetesåren. Det är ett lag med tradition och hjärta, ett lag som inte sällan bjudit på härlig fotboll eller åtminstone nervkittlande matcher.
Ett lag jag däremot klarar mig utan i Allsvenskan är Syrianska. De har samlat på sitt ett par poäng under den här säsongen och ser ut att kunna klara kontraktet, men om det finns ett lag som absolut inte imponerat på mig under säsongens gång så är det just Syrianska. Ett gäng avdankade fotbollsspelare som passar på att sjunga på den sista versen innan fotbollsskorna packas ned för gott. Tråkigt publiksnitt, inga lysande spelare eller blivande stjärnor, ett hopplockat lag som leds av en okarismatisk José Mourinho-wannabe, i form av Özcan Melkemichel och ett par spelare vars karaktär vi inte ens behöver gå in på i detta inlägg.
Robert Laul skrev sitt tips om årets Allsvenska så tidigt som i mars månad, där han listade Syrianska på den absolut sista platsen med följande beskrivning: ”Varit stor oreda och truppen har spikats sent. Några intressanta namn in – som Chanko och Aganović – samtidigt har Syrianska blivit av med väldigt många spelare och bragdmedalj om de fixar kontraktet igen.”
Ja, det var väl så jag också hade tippat inför säsongen. Och så som det ser ut fixar Chanko & co. en bragdmedalj, även om jag tvivlar på att de har gjort sig förtjänta av den. Det blir väl helt enkelt ännu ett år, ett kommande sådant, med mediokert spel, avdankade värvningar och… ja, inte mycket mer än så.
Stockholmsderby – på liv och död
Ralf Edström i all ära – men när han säger att ”derbyna i Stockholm är ingenting som vi göteborgare bryr oss om” blir jag förbryllad. Finns det egentligen en enda fotbollsälskande människa därute som inte intresserar sig av en match av denna kaliber? Hur kan en fotbollskännare, som dessutom har så pass många år med bollen som främsta arbetsvapen bakom sig, yttra sig på det viset? Och, än viktigare, finns det fler som tänker som honom?
Jag älskar fotboll och följer gärna alla matcherna, däribland även IFK Göteborg, trots att det förbindningen mellan mig och staden Göteborg är tunn som nålen. Med spänning i kroppen och en längtan att få se läckra anfall som resulterar i sprakande mål följer jag Allsvenskan och alla dess pionjärer, däribland även lag som tryckt sig själva ned i den absoluta botten av ligan. Edströms ”derbyna i Stockholm är ingenting som vi göteborgare bryr oss om” (ursäkta upprepandet, men jag försöker smälta detta citat) ska man kanske inte lägga alltför mycket vikt på, men när jag tänker på allt som dessa makalösa Stockholmsderbyna gett oss under de gångna åren, kan jag inte annat än att känna mig förbannad.
I Stockholm lever vi i mångt och mycket på dessa matcher. All heder åt IFK och andra västkustlagen men om det är en stad och två lag som kan bjuda på en stämning som man under en längre tid har på näthinnan, så är det just Stockholm – representerat av apor och gnagare.
Redan dagarna innan Stockholms blygsamma men ack lika nervkittlande ”Classico” är det inte svårt att känna av stämningen som råder i stan. Blåränder i tunnelbanan på morgonen (på väg till jobbet i en matchtröja?) samsas om sittplats med svart-dräkterna, som må ha vunnit omröstning som ”Sveriges snyggaste matchtröja” men som i mina blåa ögon inte är annat än motbjudande; åtminstone dagarna innan och efter derbyt.
På jobbet är det plötsligt huvudtemat och gliringar börjar sakta men säkert, för att senare urarta i rena elakheter och brutala kommentarer; den som tål ska ha en dunk i ryggen, den som ej tål är labil. Jag har hört både ett och annat under alla mina år som Djurgårdsfan och ibland var det väl befogat (när min far tränade Djurgården, jag förstod nämligen att gliringarna skulle leta sig direkt till mig och jag tog emot dem med högt huvud) och ibland lite väl onödigt.
Men det är väl just det som är charmen med en derbyvecka. Man vet att det, herregud, handlar om liv och död, om den glittriga tronen i Stockholms Stad, och man vet likt förbannat hur jävla skönt det känns när man själv, dagen efter vinst i derbyt, kan skratta i ”motståndarnas” ansikte. Jag tror bestämt att var och varannan spelare, från DIF eller AIK, hellre önskar tre-fyra förluster och en derby-vinst, än att förlora derbyt men vinna alla andra matcher. Det handlar i detta fall om så mycket mer än bara fotboll; det handlar om stolthet och den eviga rivaliteten som i mångt och mycket gjort svensk fotboll dvs. Allsvenskan till så pass intressant.
Jag förstår att det gör ont att vara en åsidosatt åskådare och önska att matcher av denna sort spelas även någon annanstans i Sverige och inte bara huvudstaden, men det som just huvudstaden bjuder på före, under och efter ett derby kan inte mätas med någon annan match i Allsvenskan.
… och nu börjar det alltså närma sig. Fem ynka nätter kvar innan våra stockholmshjärtan, om så för bara ett par sekunder, för varje mål som görs, kommer att stå still, eventuellt slå ojämna, skrämmande slag. Jag kan inte annat än att längta till den dagen, då våra stockholmsstoltheter springer ut på Råsunda och ge oss en fantastisk upplevelse. På gott och ont. På liv och död.
Intressant fakta:
Sedan 1924 har dessa två lag mötts i hela 105 nervkittlande matcher i Allsvenskan. Statistiken är egentligen absurd; AIK har vunnit 40, Djurgården 28 – och hela 38 matcher har spelats oavgjort.
Fem judas har de båda klubben förfogat över (kommer ni på fler, så hojta till i kommentarfältet). Bosse Andersson, Krister Nordin, Nebojsa Novakovic, Sharbel Touma och sist men inte minst Andreas Johansson. Dessa fem har spelat i bägge klubbarna.
Välkommen tillbaka till Allsvenskan, lilla diva!
Låt er inte luras av rubriken; om någon är glad över att ha tillbaka Mattias Bjärsmyr så är det väl ändå jag. Min obefintliga support till IFK till trots – jag gillar spelare som Bjärsmyr och är helt säker på att han kommer att visa sig vara årets bästa hemvändare.
Grattis, IFK! Det här är det bästa som kunde hänt er i år. En smart, kaxig spelare vars självförtroende får hela AIK`s trupp tillsammans att framstå som ”blygsamma små killar”, en frisk fläkt i det aningen utslitna IFK – och en favorit bland fansen. Det kunde inte blivit bättre. Jag är snabb på att kritisera nya värvningar och är alltid till en början skeptisk – men det här är banne mig så trevligt för svensk fotboll i allmänhet och Blåvitt i synnerhet, att jag inte kan hjälpa mina känslor.
Egentligen är det lite synd att spelare med Bjärsas karaktär hamnar i Allsvenskan. Om vi förfogar över en enda ”rockstar” i Allsvenskan så är det just han. Han svävar på gränsen till diva och det är just sådana spelare jag tycker om – när de kan förmågan att leverera på planen också förstås. I grund och botten är han en snackare men av den kalibern att han uttrycker sig ofta och gärna efter matchen. Det är ingen snubbe som kommer att gå ut med ett ”Djurgården är rädda för oss”-citat före en match; men en spelare som säkerligen kommer att lysa upp varenda intervju efter att, tillsammans med sitt lag, spöat skiten ur motståndarna. Och det är väl litegrann det som gör skillnaden – han är en kille som låter sin talang tala före munnen – men som gärna går åt hårt efter matcherna, med facit i hand så att säga.
Hans spelarstil har alltid tilltalat mig och även om de gångna åren i Panathinaikos inte gjorde Hestra-sonen till en världsstjärna, kommer han definitivt bli den klarast lysande sådan i Allsvenskan. Han har, trots sina 26 år, enormt mycket erfarenhet vilandes på axlarna och kombinerat med hans spelarsug och, inte minst, en stor vilja att återigen bevisa sig själv. Det kan inte bli något annat än succé, med andra ord.
Det jag ser mest fram emot är kaxiga intervjuer med den ovannämnde. Under ett par tidigare tillfällen har jag haft äran (!) att intervjua honom och jag gillar hans approach i media. Det finns inte en enda fråga som gör denna snubbe arg eller upprörd – han har svar på det mesta och bjuder inte sällan på förvånansvärt tunga rubriker. En kille med båda fötterna på jorden, en enorm kärlek till fotbollen i ett par Gucci-loafers – tack Mattias för att du redan nu gör Allsvenskan rafflande.
Stiller: ”Bryr mig inte om så kallade experter”
Det gör ont att se ett lag som IFK Göteborg ligga så långt ner i tabellen.
Ett lag, detta IFK, som förtjänar att ligga i toppen, det är vad de är. Ett lag som inte bara ur-göteborgare trott på i början på säsongen utan även experter och så kallade ditos. Man enades om att IFK skulle vara THE team, laget som skulle ja, kanske inte jogga hem Allsvenskan men jobba hem den.
Vad gick snett?
Experter och så kallade ditos vet det förmodligen redan. Men det var just dessa som i början på säsongen hade Blåvitt som ett säkert topp-tre-kort. Med all respekt – minns ni vad jag skrev om detta lag i början på säsongen? Det var inte ett taget-ur-ingenstans-yttrande, ett jag-gissar-att-det-blir-svårt-för-dem eller jag-går-mot-vinden-med-mina-uttalanden. Det var någonting helt annat och kanske förstår en del av er mig nu.
Men oavsett…
Det finns ingen som kan förklara IFK`s dåliga säsong än en man som är en del av föreningen, en man som, precis som hans kollegor, tränare och övriga anställda, vet exakt hur det känns att match efter match återvända hem med blicken nere i golvet och en känsla av tomhet och sorg.
Den urtrevlige Hannes Stiller tog sig tid att svara på frågor om sitt Blåvitt och förklara situationen lite mer ingående.
Andrea: Ni har inte vunnit sedan omgång 8 och IFK har alltså blivit ett ”spela-oavgjort-lag”, vilket förvånar merparten av fotbollsfantaster i Sverige. Även om det är svårt att lägga vantar på vad det är som saknas för att IFK ska klättra i tabellen, kan du kanske ge oss en insikt i det som gått fel och det som ni jobbar på för att plocka de livsviktiga poängen nu?
Hannes: Som det ser ut nu försöker vi lägga matchen mot Gefle bakom oss och titta framåt mot Syrianskamatchen. Rent generellt, även innan matchen mot Gefle, har vi försökt jobba mycket med att bli hetare i båda straffområdena då det har varit där vi har tyckt att vi inte riktigt har varit tillräckligt bra. Rent spelmässigt, undantaget Geflematchen, tycker jag att vi har hållit uppe spelet väl i matcherna men inte lyckats med det sista. I skrivande stund försöker vi få upp aggressiviteten på träningen så vi kan jobba ännu hårdare för att vinna matcherna.
Andrea: Är IFK-krisen ett faktum?
Hannes: Kris och kris. Det är klart att ingen är nöjd med de resultaten och med vår placering i tabellen. Det är mycket skriverier runt laget men som lag försöker vi mest fokusera på nästa match och på att vinna den.
Andrea: Lag som har stora problem envisas ofta med att tala i media att ”stämningen är god” och att det inte finns några problem eller belastningar inom laget. Hur lyckas ni som lag behålla positiv energi trots „krisen“?
Hannes: Vårt jobb är att vinna fotbollsmatcher. Nästa match är mot Syrianska och nu är det den som gäller. Efter matchen mot Gefle är det klart att det finns en stor frustration. Men det gäller att lägga den bakom sig och gå vidare. Jag har svårt att se något positivt i att gå och älta matcher som varit.
Andrea: Hur har det varit att ständigt, som lag, bli negativt omnämnt i media? Journalister och fansen hade förvisso skyhöga förväntningar på er och dessvärre har dessa inte levererats till de ovannämnda, men har det varit jobbigt att handskas med journalistpådraget?
Hannes: Nej. Det ingår i jobbet. Själv har jag valt att inte läsa, det är det enklaste.
Andrea: ”Tungviktare i kris“, ”Blåvitts kris total”, ”Krisen allt värre i IFK Göteborg” är bara tre av de oändliga rubrikerna om er. Ordet ”kris” upprepar sig gång på gång…
Hannes: Vi har pratat om vår situation och var vi befinner oss. Men som jag sa tidigare gäller det att jobba på och fokusera på det som är viktigt. Vad gäller media så finns det ingen större anledning att prata om vad som skrivs och det gör vi inte heller.
Andrea: Mikael Stahres ankomst till IFK var vida omnämnd. Det talades om tränarkonstnären och hans framgångar i AIK, journalistkåren var enad om att Stahre var rätt man för IFK. Nu är kritiken mot honom ett faktum och många anser att han borde lämna sin post som tränare. Är ni, spelare, fortfarande nöjda med Mikaels ledning – och vad talas det om just nu, efter den senaste matchen som ni förlorade med 5-0?
Hannes: Ja, vi har stort förtroende för våra ledare och hur dom leder laget. Jag kan givetvis inte svara för alla men jag har inte fått några som helst signaler på att någon skulle ha tappat förtroendet.
Andrea: Fotbollslegenden Ralf Edström sa i en kommentar till FotbollDirekt att ”det är spelarna som bär ansvaret, de har dålig karaktär, urkasst och bedrövligt”, på frågan om er insats i den senaste matchen. Hur tar du/ni hans och andra experters och journalisters kritik?
Hannes: Jag förstår att vi får kritik. Vi var inte tillräcklig bra och 0-5 mot Gefle är för dåligt. Sen vad enskilda ”experter” skriver eller säger bryr jag mig faktiskt inte om.
Andrea: Slutligen, för att se det från den positiva sidan: Hur muntrar ni upp er och hur/när tror du att denna kris upphör? Hur motiverar ni er själva och varandra inför nästkommande match och tror du att IFK fortfarande har tid och chans att raskt klättra i tabellen?
Hannes: Vi försöker hålla en positiv stämning runt laget. I min värld hjälper det inte att gå runt och sura och vara grinig, det hjälper inte något att prestera bättre. Sen tror jag att det är viktigt att som alltid arbeta hårt för att bli bättre både som lag och som spelare. Det skiljer inte nu när det går mindre bra från när det gör det. Motivationen att vinna matcher är inga problem att hitta. För mig är det en stor ära att spela i IFK Göteborg och jag försöker alltid att göra mitt bästa för att vi ska nå framgång. Det finns så mycket fans därute som stöttar oss även när det går dåligt och vi gör allt som står i vår makt för att vända på detta. Jag tror att om vi fortsätter jobba hårt så kommer vändningen och jag hoppas att den kommer redan på tisdag.
Svenska journalister – fattar ni inte att Zlatan hånar er?
Äntligen hemma i Paris
Zlatan är klar!, utbrister man i centrala Paris och gnuggar händerna inför den kommande säsongen, som i mångt och mycket kan komma att bli PSG`s stora comeback in i den absoluta eliten av europeisk fotboll.
Sportchefen Leonardo sade tidigare idag att ”detta är ett fantastiskt år för PSG. Att en spelare av denna kaliber ansluter sig till klubben är en enorm grej. Det här är en spelare som kan förändra allt.”
14 miljoner euro (!) i årslön gör att Zlatan klättrar upp till den absoluta toppen av de bäst betalda spelare. Han lämnar Messi och Cristiano Ronaldo bakom sig, och den ende som tjänar mer än Zlatan är Samuel Eto`o (Anschi Machatschkala, Ryssland, ca 20 miljoner netto per år)
I franska medier idag kallar man Zlatan, bland annat, ”det heliga monstret”, ”geni”, ”trollkarlen” och även ”Messias” – stora lovord men även stora förhoppningar som med rasande fart spridit sig i och runt Paris – nu vill man vinna Champions League! Nu har man resurser till det!
Journalisternas eviga Zlatan-horeri
Det finns i grunden ingen skillnad mellan hora och hora.
Gemensamma nämnare för dem alla är pengar. Det är pengar som driver dem, många av dem för att kunna överleva i livet, andra för att kunna ta sig bättre igenom livet. I vissa fall är det karriären som driver en (kvinna) att ligga sig till framgång, men likt förbannat är det prostitution – på hög nivå.
Våra svenska journalister har i åratal kysst arslet på den fantastiske Zlatan Ibrahimovic. Jag lyfter min sommarhatt för allt han gjort för ungdomar, ty han är en engagerad människa och ett visst engagemang skall man naturligtvis unna sig om man är en idrottsman på en sådan nivå som Zlatan nu är.
Men han har alltid hånat er journalister, som under de gångna åren inte vågat annat än att spela Zlatans spel, likt små marionettdockor på Dockteatern Tittut i Stockholm.
Ni har valt att vara patetiska och smeka Zlatan medhårs för att, när det väl skulle finnas en chans, kunna få en två minuters prattid med honom. Ni skulle, om ni hade möjligheten, slicka hans ni-vet-vad, bara ni fick en liten och ganska obetydlig intervju med Sveriges allra största sportstjärna. Under tiden som ni passade på att hylla honom, i ren rädsla av att kanske bli av med möjligheten att någonsin få intervjua honom, har han skrattat bakom era ryggar.
Om ni visste vad han tyckte och tänkte om er, om merparten av er, skulle ni skämmas.
Men ni har ingen ryggrad – svenska sportjournalister är inte direkt med kurage som journalister från säg Uppdrag granskning…
Fy satan vad många svenska journalister som skryter om någon tillrättalagd standard a-b-c-intervju med Zlatan, som i sin tur hållit sitt stolta huvud uppe och skrattat åt er istället för att ens försöka svara på era rädda frågor. Han håller hov och svenska journalister sitter likt narrar på rad.
Ni är honom hack i häl – och det ska ni förstås också vara - men det är det räddhågsna sättet ni bevakar honom på.
Ni retar galla på en man som Mino Raiola, Zlatans i mångt och mycket fantastiske agent, som även han driver med er och i slutet på dagen kan agenten och Zlatan sitta och garva åt er i mobil eller live, på den trevliga restaurangen ”Giacomo” i Milano.
Även en del av svenska spelare, som under många års tid bara drömt om att komma upp på samma nivå som Zlatan (men aldrig lyckats) har gjort samma ”misstag”.
Jag minns en story som en bosnisk journalist berättade för mig en gång.
Han är vän till både mig och Zlatan och skulle besöka vår stjärna i Kroatien för ett par år sedan. Zlatan var på en ö, som ligger ca 2 timmars båtväg från min familjs sommarlägenhet.
Den bosniske journalisten var där på snabbvisit och en intervju med Zlatan, under vilken en viss spelare ringde till Z stup i kvarten. – ”Jag orkar inte snacka med den här personen” (och lite lösa hånord på det), sade Zlatan varpå han sköt telefonen åt sidan och ignorerade de nästkommande samtalen från samma person.
Jag vet naturligtvis exakt vilken ass-kisser det rörde sig om den gången, lika mycket som jag vet och är insatt i vissa svenska journalisters försök att nå till vår största fotbollstjärna.
Under många års tid har jag, för att summera det hela med min inledning av texten, varit åskådare till det dumlismande och den väg som de svenska journalisterna dragit sig själva in på. Men ingen, inte en jävel av er, lyckades med att få hans förtroende. Fattar ni inte att han skulle visa den respekt som vågar likt en Janne Josefsson ställa kritiska frågor och göra det på ett bra sätt. Zlatan uppskattar alltid ryggrad och kurage även om det inte alltid är så bekvämt….
Nu garvar han bara åt alla småpåvar som på scoutvis sitter framför honom på presskonferenser… formstöpta…
Milosevic: ”Måste bli bättre på att stänga matcherna”
Allsvenskan är, tack gode Gud, åter igång och imorgon söndag bjuds vi på en av de mest spännande matcherna i denna omgång. Jag syftar givetvis på matchen mellan AIK och BK Häcken, den sistnämnda ett lag som positivt överraskat i år. 21 poäng, en femteplats i tabellen – men utan seger i de tre senaste matcherna. Man ligger hack i häl med morgondagens motståndare AIK, som närmast kommer från en smärtsam förlust mot Malmö (4-0) och är förbaskat revanschsugna. Inte minst gäller det att, för den fortsatta kampen mot SM-guld, vinna mot Häcken imorgon.
AIK`s Alexander Milosevic är mycket positiv till fortsättningen på säsongen och skriver följande till min blogg…
Alexander Milosevic: ”Det känns som att vi har tappat poäng i matcher vi borde ha vunnit om man ser till Göteborg hemma och Örebro borta där vi släppt in mål i sista minuterna. Vi måste bli bättre på att stänga matcherna. Men jag är inte orolig alls utan jag tror att det nu efter sommaren kommer bli ännu bättre och att vi kommer fortsätta gå den starka vägen. Om vi fortsätter på vår inslagna väg och blir ännu starkare tror jag att vi har en stor chans till SM-guld. När man pratar om oss så pratar man om att vi varit sådär, men ändå ligger vi 3a och det ser jag som ett stort styrkebevis.
Jag tror att vår lagsammanhållning och att vi är så bra tränade är vår största styrka. Det hjälper mer än man tror att ha en bra lagsammanhållning och ta jobbet för varandra.”
På frågan om sin egna insats hittills, om rykten kring eventuellt spel i utlandet och om hur det känns att vara en av AIK`s just nu mest omnämnda spelare, skriver han så här:
”Jag ser det som så att jag har fått ögonen på mig för att jag har gjort något bra, och därefter tänker jag att jag måste fortsätta jobba hårt för att bli ännu bättre. Jag är här och nu i AIK och jag är stolt över att spela här, men det är klart, en vacker dag vill jag komma ut i Europa och bli proffs. Det är som jag säger, det är bara hårt jobb som lönar sig. Visst, jag trivs fantastiskt i Stockholm, är uppväxt här, har mina vänner här och spelar i en fantastisk klubb. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte vill ut i Europa någongång, jag tror att det är varje svensk fotbollsspelares dröm.”
Alexander Milosevic för andrealukic.fotbolldirekt.se
EM:s sexigaste spelare – HETA LISTAN!
Här utses världens sexigaste fotbollspelare. Här namnen som får kvinnor och män att stå i givakt. FD:s panel med Andrea Lukic och fotomodellen Camilla Waller.
- Carroll är en kille som gärna hade fått möta mig i hallen när jag kommer hem från jobbet.
Camilla Waller
Ronaldo, van der Vaart, Pique, Buffon, Ramos – alla har de en sak gemensamt.
Förutom att de är världskända fotbollsspelare och inte så sällan bjuder oss på fantastisk fotboll, har de alla tjänat extrapengar på sina utseenden.
David Beckham var trendsättare för det som kom att bli en modell-era inom världens vackraste sport och det dröjde inte länge innan var och varannan hyfsat snygg fotbollsspelare fick kontrakt med ett modemärke.
Personligen har jag alltid hävdat – och jag står fast vid det än idag – att jag inte skulle lägga märke till Cristiano Ronaldos utseende om jag såg honom på en lokalfika i Stockholm. Hade han inte varit just ”CR7”, en av världens mest kända fotbollsspelare, hade jag inte reagerat. Alls.
Men det finns tusentals, om inte hundratusentals, flickor, kvinnor, gummor världen över som hyllar Ronaldo för annat än hans fotboll.
Detsamma gäller även de andra ovannämnda spelare och listan kan göras lång. Under det senaste decenniet har killarna gjort kometkarriärer i mode/skönhetsindustrin och numera finns deras ”vackra” ansikten och de där fantastiskt vältränade kropparna på reklampelarna, i din tidning, i tv-reklam – you name it.
Vem/vilka är världens snyggaste spelare? Och var är våra egna skatter i det hela? Finns de överhuvudtaget med på en „skönhetslista“ i världen? I den rådande EM-hettan, där fotboll är heligt för våra kära män samtidigt som kvinnor världen över kollar på matcher för att sukta efter en och annan snygging, passade jag på att prata med min goda väninna och modell, Camilla Waller, om fenomenet – eller snarare be den vackra stockholmskan att rada upp sina fotbollsfavoriter, utseendemässigt förstås.
– Andrew Carroll och Gerard Pique, är mina favoriter i EM. Carroll är en kille som gärna hade fått möta mig i hallen när jag kommer hem från jobbet. Och ja!, jag hade lätt satt upp en affisch på honom i min garderob, säger Camilla och fortsätter:
– Pique, å sin sida, har badboy-utseende och de flesta tjejerna gillar ju det. Han är för övrigt sångerskan Shakiras pojkvän och det faktum ger honom en extra tumme upp i min bok.
– Gällande de spanska snyggingarna är Iker Casillas en av dem. Inte nog med att han ser riktigt bra ut och har poserat snyggt för tidningen GQ, så har han en grymt snygg flickvän också. Vad mer kan man önska sig?
Men den spanska favoriten är, trots hyllningarna, inte just Casillas. Det är däremot FC Barcelonas målvakt Victor Valdes, som Camilla verkar ha fått upp ögonen för:
– Han är en riktigt snygg kille med ett sexigt leende.
Tyskland är ett lag som inte direkt är känd för att ha snygga fotbollsspelare men det finns ett undantag, i form av målvakten Manuel Neuer.
Vår panelgäst Camilla Waller, som för övrigt fått både fotbolls- och hockeyspelare på fall tack vare sitt utseende och epiteten som ”en av de vackraste kvinnorna i Stockholm”, säger följande med glimten i ögat:
– Manuel ser ut som att tillhöra en av Backstreet Boys-grabbarna med sin boybandfrilla. Byt frisör så är han på godväg att hänga i alla små tjejers tonårsrum! Han skulle lätt ha hängt i mitt tonårsrum… Jämte Backstreet Boys (skratt)
Vem/vilka är då svenskarna som skulle kunna få plats på den internationella listan över de snyggaste fotbollsspelare? Camilla är säker på sin sak:
– Zlatan – behöver jag ens säga något? Jag menar, alla i världen vet vem han är! Han må inte vara killen som man vänder sig efter på stan direkt, men hans utstrålning och kämparglöd på planen utstrålar en otrolig sexighet.
– Sedan vill jag lägga till ett par andra grabbar från Sverige. En av dem är Anton Hysèn. Han är en stor inspiration för otroligt många och får mitt hjärta att smälta i tv- programet ”Livet blir bättre”! För att toppa det lite extra, så är han inte bara en bra förebild utan han är fruktansvärt snygg också! Olof Mellberg är också snygg – man kan ju inte undgå hans sexiga kindben och hans manliga utseende! Absolut en kille som sticker ut i det svenska landslaget! Tummen upp! Han hängde även som affisch i mitt tonårsrum.
Camilla tar en kortare paus, mest för att kika pa de återstående bilderna på ”de svenska snyggingarna” och kommenterar vidare om, bland andra, Marcus Rosenberg:
– Markus är en snygg kille, som jag tycker verkar vara riktigt skön. Jag läste en artikel om honom i tidningen KING, eller ja… jag kollade mest på bilderna för att vara ärlig. Sedan har vi också Chippen… Han verkar vara en otroligt omtänksam människa, i alla fall den bild jag fått efter att ha följt hans fru Oksanas blogg i x-antal år, så låter jag nog det säga mitt, en fin kille, man och inte minst familjefar. Plus att han ser riktigt bra ut på köpet. Albin Ekdal är också en fin kille, en ung talang, som har hela världen under sina vingar. Som om det inte vore nog så ser han bra ut också. Nästan så att man blir lite generad… Om några å kommer han ha vuxit i ”hunk-rocken” och då får kvinnorna världen över se upp.
Jag tackar den vackra Camilla ödmjukast. Ni kan besöka henne via Instagram (camillawaller) eller Facebook.
Tilläggas bör att detta reportage fick inspiration efter att den tyska tidningen Bild utsåg en svensk spelare, nämligen Markus Rosenberg, till en av turneringens allra snyggaste lirare. Skribenten lade till att det finns riktigt många snygga svenska fotbollsspelare men jag antar att de inte menade killar i den inhemska ligan…
Camilla Waller
