GÖTEBORG. Det har varit Malmö FF:s dominans, det har varit Stockholms fotbollsfester och det har till och med varit blickar riktade från hela världen mot Östersund när de tog Europa League med storm.

Fotbollsstaden Göteborg har stått i skymundan.

Tills nu; Häcken-IFK Göteborg var ett utsålt derby med så mycket nerv, dramatik och hetta att Götaälvsbron vibrerade mellan fastlandet och Hisingen.

Och Änglarna fortsätter att lyfta mot höjder som ingen ens hade vågat drömma om i den väldigt blåvita stan.

Vad är det som händer?

Det är förstås en fråga som med all rätt ställs i Göteborg.

IFK Göteborg var uselt förra året, totalt vilse under hela försäsongen och en match och 20 minuter in på allsvenskan – sen har de gått på vatten, stått på händer, trollat med knäna eller vad du vill.

I Norrköping var de bortspelade men kontrade in segermålet i slutminuterna, på Bravida hade Häcken en hörna med 15 sekunder kvar och ställningen 1-1.

14 sekunder senare nickade Robin Söder in 2-1 till IFK.

Det går absolut att peka på ett flyt som Poya Asbaghi och hans lag har med sig. Men det är inte längre en tillfällighet att de ger sig själva chansen att avgöra matcher eller att de är ett lag som ingen trodde de skulle kunna vara.

Andreas Alm sa det aldrig rakt ut på min fråga efter matchen, men som motståndartränare hade jag varit livrädd att möta IFK Göteborg.

De tycks stå som en utboxad punchig  irländsk mellanviktsboxare mot repet, men så snart de kan utnyttja minst lilla misstag så slår de tillbaka blixtrande snabbt.

Två-tre vindsnabba kombinationer i symmetri och plötsligt: läge för knockout.

Det är förstås ett helt lag bakom det – och det ser sannerligen imponerande ut när de gör det samtidigt – men det går inte att komma ifrån att Patrik Karlsson Lagemyrs flinka fötter och snabbtänkta hjärna är essensen.

Han är fullständigt magnifik.

Det känns som om ”Paka” och IFK Göteborg kan skapa en målchans från egen mållinje på tre passningar och fem sekunder.

Det känns som om ett mindre lyckat passningsval kan bli ödesdigert, vilket ju också var fallet när Blåvitt avgjorde den här matchen i slutsekunderna.

(Mer om det HÄR med alla spelarbetyg)

Och fortsätter IFK Göteborg så här så kommer varenda tränare att drömma mardrömmar om att möta dom framöver.

För de vill inte ha initiativ i någon match, de skänker nästan bort det för att sen slå till som en tjuv om natten. Så vill många lag göra, men jag har inte sett något utföra det så bra och effektivt som IFK Göteborg gör just nu.

Sen får vi se om det kan hålla hela vägen. Det är ett ungt lag och pressen kan komma smygande med ett jobbigt mentalt spöke. Poya jämförde själv med Hammarby som hade vunnit allt efter elva omgångar förra året.

Det var, som sagt, ett derby som hade glöd.

I ett derby förväntar du ju dig spelare som går lite på hörntänder, som är på gränsen, är arga och kan mörda för ett glas vatten i akt och mening att vinna vilken sketen närkamp som helst.

Jag kan inte påminna mig att jag sett det i ett Häcken-IFK Göteborg tidigare, det har snarare varit mer som vilken match som helst.

Nu derbysmall det.

Och i andra halvlek i ordets rätta bemärkelse när Ahmed Yasin visades ut efter en armbåge över Sebastian Ohlssons ansikte.

Det krävdes en längre överläggning mellan domare Al Hakim och hans kollegor – en analog ”VAR” – och det kändes bra att de inte tog ett förhastat beslut.

För det var ett svårt läge, det är alltid det när en spelare blir utsatt för ett regelbrott (Ohlsson drog Yasin rejält i tröjan) och ”ger igen” i en rörelse för att komma loss.

Och jag kan förstå bägge sidor här. Men jag tycker att det är rött, trots allt.

För jag tycker det är skillnad på att trycka ifrån sig med en handflata/arm än att vrida armen i vinkel och slå bakåt med en armbåge.

Då blir nämligen armbågen ett vapen istället för att armen är ett verktyg, för att tala domarspråk.

Andreas Alm talade om ”självförsvar”, men någonstans måste du ansvara för din handling och vad den kan innebära – även om du blir rejält dragen i tröjan i en kontring.

Däremot hade det kanske varit läge att ge Alhassan Yusuf det andra gula efter en stygg sula mot Alexander Faltsetas någon minut senare, det kändes som en miss.

Och på tal om det, gjorde det rätt i samband med den indirekta frisparken (bakåtpassning till målvakten)  i Göteborgs straffområde?

Det är @ponta_ruff på Twitter som upplyser mig om det.

Nu tog Giannis Anestis bollen på kortlinjen mållinjen i målområdet och därifrån fick friparken slås. Var det korrekt?

Regelboken:

Med det sagt, jag tycket Al Hakim gjorde en bra match, det var tuffa tag och han hanterade det lugnt och bra.

IFK Göteborg svävar vidare.

Häcken kan, trots besvikelsen, snart se något ljusare på framtiden, för snart väntar cupfinal på hemmaplan och på andra sidan står AFC Eskilstuna som inte direkt ser ut som en vinnare just nu. Eller just nu…inte sen de mötte IFK Göteborg i premiären.

Och högst sannolikt ännu en fotbollens fest i landets andra stad.

Fotbollen har sannerligen tagit en vändning i stan.

Efter flera år av relativt mörker kom cupderbyskandalen under IFK Göteborg-Gais ovanpå det i mars.

Ingen trodde väl på någonting, mer än att Häcken kanske skulle kunna bli femma igen.

Det vi såg på Bravida var precis vad den här fotbollsstaden behövde, om man ser det med väldigt objektiva ögon.

Ett derby som äntligen kändes som ett derby.

Och med den vinnaren – för IFK Göteborg är stans största klubb, så är det ju – så är de la fotbollsparty varenda vecka i skenet av Poseidon ett tag till.