Vi kan säga så väldigt mycket om supersensationen IFK Göteborg, men låt oss tala om IFK Norrköping.

För det var ju Peking som skulle utmana om ett allsvenskt guld, eller hur?

Nu verkar de nöja sig med att ”spela bra” – vad det nu är värt när man har åtta poäng på åtta matcher.

Vi har hört det förut.

Väldigt frekvent förekommande när lilla fotbollsnationen Sverige gick till kvartsfinal i VM senast.

Då hette det ibland att Sverige inte spelade ”tillräckligt bra”, vilket vi andra förstås kunde skita fullständigt i eftersom Sverige vann sina matcher.

IFK Norrköping har kört det omvända under den allsvenska inledningen.

Tränaren Jens Gustafsson har varit noga med att påpeka att hans lag har spelat bra. Vinsterna har inte kommit, men spelet har varit ”bra”.

Har det?

Jag tycker tvärtom.

IFK Norrköping har snarare varit direkt dåliga.

Det är möjligt att det hade fungerat om det hade varit konståkning, där bedöms det artistiska, där är det kosmetiska viktigt.

I fotboll ska du göra fler mål än motståndarna.

Det har IFK Norrköping stora problem med och då får det se hur ”bra” ut som helst, det ger inga SM-guld.

IFK Göteborg tog ledningen i den här matchen när poängmaskinerna Benjamin Nygren och Patrik Karlsson Lagemyr hur ”enkelt som helst” spelade sig fram till 1-0.

Sen tog IFK Norrköping över och ägde bollen.

Men vad gjorde Simon Thern och Co med den?

Spelade fint i små trianglar långt bortom IFK Göteborgs straffområde, försökte hitta så svåra lösningar som möjligt, antingen med så många som möjligt inblandade i nån sorts mästerskap i bolltouch eller med Jordan Larsson och Totte Nyman med näsan nedborrad i konstgräset för att göra allt på egen hand.

Nu gav det massiva bollinnehavet en hel del hörnor och fasta situationer, vilket förstås är en del av spelet och ett resultat av tryck framåt, och det var där Norrköping var som farligast.

Men det saknas cynism.

Med ett så starkt övertag ute på planen, med så många spelskickliga spelare – då måste bollen vara väldigt oftare i straffområdet än vad den har varit så här långt.

Giannis Anestis gjorde en helt avgörande benparad vid ställningen 1-1 på Kalle Holmbergs nick och hade ett par TV-räddningar utöver det.

Men han utsattes knappast för något bombardemang.

Det var snarare så att  IFK Göteborgs kontringar var giftigare än Norrköpings bollinnehav. Ett par-tre gånger var Robin Söder (strålande), Nygren, Karlsson Lagemyr, Giorgi Karashvili och inhoppande Lasse Vibe nära att spela sig till klara målchanser när Norrköping gick bort sig.

Till slut rasslade det till när Karashvili kunde trycka in segermålet, måhända lite turligt med hjälp av boll som studsade rätt – men inne i straffområdet kan det hända, det är där inne de flesta målen görs.

Även om IFK Göteborg såg underlägset ut långa stunder i den här matchen höll de oftast Norrköping framför sig.

Och gjorde alltså två mål, ett mer än sin motståndare.

Det är ”bra” nog.

***

Det kändes en aning udda att höra hur Jens Gustafsson efter matchen uppgivet konstaterade att det inte spelade någon roll hur det gick för IFK Norrköping i en guldstrid eftersom de inte tävlar mot Malmö FF, som är i serieledning.

Vad är det för inställning hos en tränare för det lag som blev 2:a i allsvenskan förra året?

IFK Norrköping brukar ju smyga under radarn, trots sina framgångar, men lagets tränare borde väl åtminstone tro på ALLA möjligheter?

***

De är inte få, de som gärna vill höra av sig via sociala medier och idiotförklara alla som tippat IFK Göteborg i botten den här säsongen.

Högst sannolikt är det samma blåvita fans som skrek på Poya Asbaghis avgång förra säsongen.

Ge mig den eller dom som trodde på den här otroliga utvecklingen och dessutom var tydlig med det inför säsongen? Eller efter premiärförlusten mot AFC?

Sett till förra året, sett till alla förutsättningar; det är högst sensationellt.

Och oavsett vad jag – och oerhört många andra, inklusive kollegor, spelare och tränare – trodde inför säsongen så är det ju väldigt roligt att IFK Göteborg lyckats göra det som egentligen ingen hade trott var möjligt.