FD:s krönikör inte nöjd med stjärnorna – kritiserar Obasi och Adu

KRÖNIKA MED FOTBOLLDIREKTS MAGNUS ÖSTERBERG
Det blev ett steg bakåt för att sedan kunna ta två steg framåt för AIK. Matchen mot AFC Eskilstuna gav de tre förväntade poängen i väskan, Rikard Norling ansåg att första timmen (nåja) var bra och att det nu väntar ett derby. Ett frågetecken blev ett utropstecken och nu handlar det mer om några individuella spelares nuvarande form. Sen kan AIK enbart blicka framåt. 

AIK tog ett steg tillbaka, för att möjligen kunna ta två steg framåt så småningom. Det blev 3-5-2 mot AFC Eskilstuna och tillbaka till den trygghet som ligger bakom en rasande fin resultatrad de senaste femtio (50!) matcherna.
Men det var inte det ”gamla” AIK här.
Det var inte återhållsamt och baktungt.
Det var verkligen inte virrigt och ängsligt som senast mot IFK Göteborg.
Det var på så sätt två steg framåt redan i den här matchen. I alla fall den första halvtimmen.

Det var helt annan vilja att löpa i djupled.
Bolltempot var bra och det kändes från start som en tidsfråga innan nollan skulle spricka och AFC kändes rejält bleka. Anton Saletros som spelade på vänsterkanten visade kvalitet i sitt passningsspel och levererade ett par väldigt fina inspel och inlägg. Aningen för heta forwards som sprang offside och bara detaljer gjorde att det inte blev utdelning tidigare. AIK kändes pigga och vakna väldigt sugna på att visa sin hemmapublik (12314 är väl en svag lördagssiffra va?) att man var revanschsugna efter fiaskot i Göteborg.

Det var ingen slump att straffen kom till efter ett Saletros-inlägg och Daniel Sundgren gjorde som man ska från elva meter. Det vill säga mål.

AIK fortsatte att vara bättre, men det första målet var ändå på något sätt brytpunkten där spelet lite föll tillbaka och blev mindre vägvinnande. När Ole Söderberg i AFC-målet karate-satsade (och missade) mot Henok Goitom så drog domaren Magnus Lindgren upp det röda kortet. Då var vi nästan i paus. Sebastian Larsson fick ett lysande frisparksläge som följd men lyckades inte utöka ledningen innan pausen.

***

En man mer med en halvlek kvar.
Ett spelmässigt övertag och dessutom i ledning.
Inte ens den värsta skeptikerna med svartgula sympatier kunde känt någon oro här. Sen kom 2-0 när Saletros återigen fick utrymme med sin känsliga vänsterfot. En smekning som prickade Tarik Elyounoussis panna gav ytterligare andrum och marginal för hemmalaget. Butiken stängd och allt frid och fröjd?
Icke.

Det är inte första och med all säkerhet inte sista gången som samma scenario spelas upp: det att laget med en man mindre får plötsligt hopp i ett egentligen hopplöst läge. Varför är det så?

En del stavas nog att fokus sakta rinner av laget med numerärt överläge och ledning: ”det här ordnar sig”. Men ingenting ”ordnar sig” om man inte gör jobbet till 100 procent.

AFC slappnade av och jobbade samtidigt hårt, dessutom vågade man spela fotboll och såg inte alls rädda ut. När 1-2 målet kom kändes det trots allt som att ”jaja, ett tröstmål var de ju värda i alla fall”. Det stämde visserligen, men att de dessutom på tilläggstid vaskade fram ett par väldigt goda möjligheter till kvittering kändes bara onödigt ur ett AIK-perspektiv. Oscar Linnér fick sträcka ut och bli segerhjälte i en match där han egentligen inte borde ha behövt rädda alls.

***

AIK vann och det var väldigt viktigt inför det derby som nu väntar. En titt i tabellen vittnar om att laget hänger med trots att svarta moln hade tornat upp sig över Solna. Det är poängen som är det enda viktiga.

***

Nykomlingarna AFC Eskilstuna då? Laget såg skärrat och svagt ut inledningsvis men sakta men säkert tuffade man till sig.
Utan Felix Michel (skadad) och avstängde Anel Rakaj saknar man två viktiga spelare. Det kommer att bli en tuff kamp att ordna nytt allsvenskt kontrakt men emellanåt visar man faktiskt kvaliteter. Känslan infinner sig att det inte är helt harmoniskt i truppen (vi minns frisparksbråket mot Hammarby på Tele2) och idag var Denni Avdic tokig efter slutsignalen. Han sa i intervju efteråt att ”det har varit problem hela året men jag vill inte prata om det här”. Som nykomlingar måste vara fullständigt enade och här måste ledarna städa bort alla eventuella problem.

Avdic som för övrigt ser ut att bli otroligt viktig och idag var han näst efter Adi Nalic lagets bäste spelare.

***

AIK fungerade som sagt bättre än på länge men ändå finns det några spelare som inte riktigt lever upp till de förväntningar som finns. Chinedu Obasi får inte riktigt till det och känns inte så ”het”.
Kan han tända till när det vankas möte mot Djurgården?
Enoch Kofi Adu som knappt satte en fot fel under hela 2018 har inte heller rosat marknaden. Visst gör han skapliga insatser men trots det finns det så mycket mer att få ut av den defensive mittfältaren. När dessa två hittar rätt kommer AIK:s slagstyrka att öka markant.

***

Jag brukar poängtera det här för att det är viktigt: det som sker i trupperna angår bara de inblandade, det vill säga spelare och ledare. Med det sagt är det omöjligt ändå att inte fundera på hur snacket gick när man tog beslutet om hur man skulle ställa upp laget. Vad sa tränarstaben?
Hur reagerade spelarna?
Nu saknades både Rasmus Lindkvist och Jack Lahne på grund av känningar/skador men det var inte det avgörande. AIK valde tryggheten och det kan man verkligen först.

På förhand trodde/tänkte jag att Rikard Norling skulle ge 4-3-3 en chans till, nu med lite bättre balans defensivt/offensivt men så blev det inte. På presskonferensen efter matchen sa Norling att han såklart hade önskat att det hade blivit bättre utdelning men också att de nu i alla fall har testat på det.

Rikard Norling sa även att det kan finnas anledning att testa igen och att det kan vara nyttigt i det kommande kvalet till Champions League.

***

• Anton Saletros var riktigt bra och även om positionen ute till vänster inte är hans ”riktiga” gav hans insats där idag ett kvitto på att han mer än väl kan fylla den positionen bra och göra det med kvalitet.
• Den från Malmö FF inlånade Adi Nalic ser fruktansvärt intressant ut. Ett yvigt kroppsspråk och en aningen ”grinig” attityd är detaljer som går att slipa på: med bollen är det här redan en galet skicklig spelare. Kreativ, lurig och allmänt ett orosmoment för alla motståndare jag har sett honom spela mot denna säsong. Grattis AFC som löste det lånet, men framför allt grattis Malmö FF. En diamant som slipas till för varje allsvensk omgång.
• Fjolårets kanske största utropstecken, Robin Jansson, huserar som bekant numera i MLS. AIK har haft tunga luckor att fylla efter Jansson, Milosevic och Kristoffer Olsson vilket såklart påverkat spelet och hur det sett ut hittills. Karol Mets fyller ut Janssons position och jag skulle säga att han redan till och med är aningen bättre och en mer komplett spelare. Det frågetecknet är numera ett utropstecken i mina ögon.

***

Som jag redan nämnt ovan väntar nu ett derby för AIK. Djurgården står på tur nästa söndag på Tele2. AIK behövde en vinst för att kunna gå vidare och det fick man. Spelet kan absolut bli bättre men framförallt den första halvtimmen mot AFC ska man ta med sig, den var riktigt bra.

Vi kan spekulera och tycka exakt vad vi vill om sifferkombinationer men det enda som räknas är det som står i tabellen. AIK har absolut inte imponerat i spelet de sex första omgångarna och utdelningen poängmässigt måste ses som helt ok med tanke på det.

Bättre spel och fler poäng är vad alla supportrar önskar/kräver. Mot Djurgården handlar det bara om poäng. Såklart.