AIK får 1-1 med ett nödrop mot Norrby, Malmö FF åker rätt ut, Östersund får stryk av ett division 1-gäng i en stad som inte lyckats ha en fotbollsframgång sen 60-talet , Hammarby kämpar till sig en pinne på en träningsplan bakom Olympia, Nyköping trycker tillbaka Örebro, främlingslegionen AFC har dragit ihop ett helt nytt lag på nån vecka och förpassar IFK Norrköping.

Och så vidare; Svenska Cupen har sällan eller aldrig varit så mycket Svenska Cupen som i år.

Om det ger en indikation på hur fotbollsåret 2019 slutar?

Nope.

 

Svenska Cupen, detta sorgebarn i svensk fotboll…nu mer efterlängtad än någonsin tidigare.

Jag tänker på allt och alla försök att få liv i cupjäveln genom åren; det fanns inga förslag som inte var tillräckligt galna för att testas, bara för att falla pladask till marken.

Ja, jag var på plats på Strömvallen i Gävle när Gefle mötte Djurgården i nån åttondelsfinal (eller nåt, minns inte, ingen brydde sig ändå) och lagen hade kommit överens om att köpa dåvarande TV4-redaktören Per Nunstedts idé om att låta målskyttarna intervjuas live vid sidlinjen direkt efter mål.

Många brukar påminna mig om det, som om jag låg bakom spektaklet (Jones Kusi-Asare var först ut och han sa inte mycket annars, rusade ut till sidlinjen, satte på sig sitt headset och var så uppspelt/trött att han inte fick fram ett ord till kommentatorerna).

Det blev ett jävla liv på alla.

Och aldrig förr har en cupmatch i de inledande omgångarna varit så intressant hos media och fans. Ingen orkade lägga kraft på cupen annars, ingen gick på matcherna, ingen skrev nåt och ingen ville egentligen spela med annat än halva B-laget – men när det gällde att skälla på skiten (och TV4), då stod det ganska många längst fram i kön.

Men till slut står vi alltså där i smällkalla februari och trånar efter cupspelet.

Eftersom svensk fotboll har skaffat sig sådan kraft att vi inte längre står ut med världens längsta försäsong och då kan längta efter en cupmatch mot Jönköpings Södra. Eller nåt sånt.

 

Och hur har det varit i år?

Minst sagt blandad kompott med prestationer och resultat som i flera fall varit smått förbryllande.

Svenska Cupen har aldrig haft så många sensationella resultat före kvartsfinalspelet som vi fått se nu.

Bara det faktum att vi har tre Superettanlag i kvartsfinal och ett som faktiskt kom trea i samma serie förra året.

Eller att allsvenska lag förlorade eller tappade poäng mot lag som spelar i division 1.

Det kan möjligen vara oroväckande någonstans i ett längre perspektiv; skiljer det verkligen inte mer än så på de allra bästa och de som inte ens är i närheten av att vara bland de som är näst bäst?

Men resultaten behöver i övrigt inte betyda någonting för hur allsvenskan slutar 2019.

För det är en helt annan story i slutändan.

 

Flera av de allsvenska lag som som fanns med i cupspelet i februari har inte kvar hälften av startelvorna augusti. Det är lite så lagbyggande i svensk elitfotboll ser ut idag när vi fått rätta mun efter europeisk matsäck.

Eller för att ta två exempel från förra årets försäsong:

Malmö FF gick fram som en ångvält då. Vann allt. Lätt. Joggade rakt genom cupspelet.

Inte särskilt många veckor sen var gulddrömmen som bortblåst och tränaren fick sparken.

AIK, däremot, genrepade sin allsvenska guldsäsong med att förlora på Friends mot dåvarande Superettanlaget Helsingborgs IF. Med 3-1.

Sen gick de rakt genom en allsvensk säsong utan att vara i närheten av att släppa in tre mål i någon match.

Ingenting är givet i svensk fotboll längre.

Det är ett av skälen till det är så lätt att älska allsvenskan.

Och numera även Svenska Cupen.

Undrens tid är aldrig förbi.