Ett nytt svenskt fotbollsunder i Istanbul är alltså vad som krävs för att Sverige ska leva vidare i klubblags-Europa.

Och visst, efter 2-2 mot Genk så är det tydligt att ingenting längre är omöjligt för Malmö FF.

Försök analysera machen på Stadion och kom fram till VARFÖR den slutade oavgjort den som kan.

Malmö gjorde två mål, det belgiska laget gjorde lika många – där är vi alla överens, men hur MFF kom tillbaka eller hur Genk släppte in skåningarna i matchen är en sån där gåta som enbart psykologer tror sig ha svaret på.

För fram till den 65.e minuten fanns det ingenting som talade för att Rosenberg och Co skulle ha någonting med poängen i den här matchen att göra.

Absolut ingenting, noll, nada.

0-2, knappt en enda passning rätt och en motståndare som var smartare, snabbare, bättre.

Två minuter senare: 2-2.

Ja, det går att prata om att Malmö FF gick över till nån sorts 4-4-2 men det var oklart om spelarna själv ens hann uppfatta att de agerade i en ny formation innan reduceringsmålet kom.

Och det går framförallt att prata om Marcus Antonsson som kom in och gav Malmö FF nödvändig speed i djupledsspelet (ja, han gav laget ett djupledsspel överhuvudtaget) och blev det himmelsblå hot som inte hade existerat så långt.

Men det var i en period om fem minuter.

Resten var Genks, som alldeles för ofta och alldeles för lätt spelade sig ur Malmös press och snabbt tog sig till lägen som ständigt hade ett skimmer av fara och färde.

Men framförallt var Malmös passningsspel erbarmligt.

Enkla passningar på fem meter, vanliga simpla bredsidor eller försök att lägga ut till en hel del öppna lägen som ofta dök: så ofta, så dåligt.

Genks bägge mål var till stor del frukten av att Malmös mittfält skänkte bort bollen.

Det är möjligt att den mjuka och vinterslitna gräsmattan var ett skäl till Malmöspelarnas dåliga touch, men Genk spelade på samma plan.

Och utan Antonsson tyckte jag också att Malmös kontringsspel – och här fanns det massor av lägen till det – var alldeles för segt, långsamt och omständigt.

När Genk skickligt utnyttjade taffligt MFF-spel och distinkt spelade sig fram till 2-0-ledning kan det inte ha funnits många på Stadion som kände att ”vi vet, ni kan”. Så överlägset mycket bättre var Genk.

Men kanske kände Genk-spelarna likadant. Att inte ens en jordbävning skulle kunna ändra på matchbilden. Att allt var klart.

Två minuter.

Två mål.

Mycket kan hända på kort tid i fotboll och i Malmö FF:s fall, i den här matchen, kunde allt hända under dessa minuter.

Den här Europa League-gruppen är ju överhuvudtaget rätt mycket High Chaparall.

Som att Besiktas kunde ligga under med 2-0 efter sex minuter i Sarpsborg (gissa om Karius i målet gick bort sig på något av målen…) eller att uppgivna Istanbulproffs kunde ta sig tillbaka i vinterkylan och vända på matchen.

Besiktas var over and out. Nu sitter de I ett gynnsamt läge för att ta sig vidare.

Och det är självklart att det hade varit väldigt mycket behagligare för MFF att åka till Turkiet och möta ett utslaget Besiktas utan något att spela för. Nu blir det någonting helt annat. På alla sätt och vis.

Det kan gå, för allting är möjligt som vi vet. Men det kommer att krävas disciplin, lite flyt och att de spelare som ska göra det i Malmö FF – Markus Rosenberg, Fouad Bachirou och Anders Christiansen – visar vägen och har den bästa av kvällar.

Det hade de inte mot Genk. Snarare tvärtom. Och då är MFF inte särskilt slagkraftigt på den här nivån.

Med det sagt: Malmö har fyra raka matcher i Europa League-gruppspel utan förlust och inför sista omgången har de faktiskt en möjlighet att ta sig vidare.

Även om MFF aldrig vunnit en bortamatch i det europeiska gruppspelet. Även om ett motiverat Besiktas på gamla Inönu (men nyrenoverade med sponsornamn) kan vara en mardröm för vilket lag som helst.

Ändå tror jag att väldigt många i Malmö FF hade köpt det läget inför det här gruppspelet.

För nu vet dom att ingenting längre är omöjligt.