Smekmånaden var slut, Nations League skit och målskyttet bortblåst.

Ändå står Janne Andersson på Friends Arena på tisdag och kan bli en vinnare; en seger mot Ryssland kan innebära en biljett till nästa EM-slutspel (fråga mig inte hur, men det är en annan sak).

OM kvartsfinal i VM var sensationellt, så är det här tillfrisknandet efter VM-baksmällan minst lika beundransvärt.

Sverige har spelat fjorton landskamper efter januariturnén 2018.

Vi har gjort elva mål.

Flest mål har Andreas Granqvist gjort.

Näst flest? Ola Toivonen.

Det säger förstås väldigt mycket om det här svenska landslaget, det säger också en hel del om att du kan nå framgång utan att du behöver klättra upp i himlen och hämta ner en måne.

Den här matchen, den här segern där borta i vinterkalla Konya betydde så vansinnigt mycket för Janne Andersson.

En smäll här och tålamodet hade börjat tryta på riktigt, för så snabbt svänger det, vanligtvis är du inte mycket bättre än ditt senaste resultat och i Nations Legues korta livslängd hade ett fiasko skakat om, innan vi stängt igen 2018.

Janne själv hade nog själv behövt tänka ett varv extra om det gått åt helvete i Turkiet.

Men den här anderssonska 1-0-segern gör förstås att förbundskaptenen kan köra vidare på den beprövade VM-linjen.

Janne kan dra samma VM-trupp ett år till, han behöver inte ens kalla till presskonferenser för att presentera den.

Och ingen kan anklaga honom för att ha gjort fel.

Nu har han tillochmed skakat så mycket liv i upplägget kring Nations League att matchen mot Ryssland vibrerar av lite tävlingsnerv eftersom vi kan förstå så pass mycket att en svensk seger innebär att vi vinner gruppen.

Bara en sån sak.

Det var längesen som Turkiet var en riktigt besvärlig motståndare i landslagsfotbollen. Att Sverige kastade bort segern på Friends har inte gjort turkarna bättre, däremot innebar det att Turkiet satt i ett hyggligt gynnsamt poängläge når det är så få det spelas om.

Janne Anderssons mission var nu inte att spela ut ett sämre lag utan att göra ett ganska dålig motstånd  ännu sämre.

Vi får säga att det lyckades.

Ingen ska glömma Robin Olsens osannolika närskottsräddning i slutet på första halvlek, men turkarna var inte bra.

Och Sverige var VM-Sverige. Med extra allt.

Fyra normalt sett defensiva mittfältare och Sveriges bästa offensiva mittfältare som forward.

Det är helt uppenbart Janne Andersson inte kommer att tro på för mycket flärd någonstans i laget, oavsett om det så finns flärdfulla landslagspelare att tillgå, även när Emil Forsberg är satt ur spel.

Då får det bli som det kan bli och 1-0 på en straff från Granen är 1-0,  är tre poäng alla dagar i veckan.

Jag hade hoppats på lite större mod i val av spelare och spelform under Nations League, för jag känner att det här var ett utmärkt tillfälle att söka sig fram till en kompletterande variant av spel.

Men vad finns att säga när Janne Anderssons landslag via elva gjorda mål på fjorton matcher gått till kvartsfinal i VM och har allt i egna händer för att vinna sin grupp i Nations League?

Ingenting egentligen.

Nu blev Martin Olsson en väldigt frisk fläkt i den svenska  startelvan.  Han vill ju ständigt framåt, det finns ett engagemang och riv i hans ben som blir medryckande och som åtminstone försöker driva ett svenskt spel framåt.

Han snirklar inte runt några försvarsspelare, men han vill. Han vågar. Och han blir ett hot, bara genom att springa rakt fram.

Jag tyckte Jakob Johansson var sensationellt bra sett till förutsättningar och den lilla, lilla speltid han fått i Rennes efter att ha kommit tillbaka från sin korsbandsskada.

Och Markus Berg var så sjukt nyttig som bara en toppforward kan vara i ett Janne-landslag. Inte ett enda mål den här gången heller, men han fixade smart en straff och han gjorde ett sanslöst uppoffrande jobb över hela planen.

Däremot fungerade inte Viktor Claesson som 4-4-2-forward.

Jag vill ha honom på kanten, där är han som allra farligast och inte som felvänd target. Nu fick han springa en hel del tomt och Claesson är en spelare som ska ha bollen, för då kan det hända mycket mer än när han ska öppna ytor för spelare med mera begränsad kreativitet.

Robin Olsen, såklart. Hur många målvakter i Europa är mycket bättre just nu?

Det går heller inte att komma ifrån Filip Helanders prickfria inhopp i paus, i ett tufft läge.

Och så Granen, då. Superettanspelaren. Matchhjälten. Skyttekungen.

Säga vad ni vill, men det finns ingen annan spelare som drivit fram det här landslaget under 2018 som Andreas Granqvist.

Hur Sverige ska ta sig via Ryssland till ett EM-slutspel nästa år`? Fortfarande oklart.

Hur det gick till för det här landslaget att ge sig själv den chansen? Ja, det vi.

Orkar vi tjata om det är ”tråkigt” igen? Alltid finns det någon.

Men ingenting som får Nations League att bli roligt kan någonsin vara tråkigt.

***

Till slut, mina betyg:

5 svåra: –

4 svåra: Robin Olsen, Andreas Granqvist, Martin Olsson

3 svåra: Filip Helander, Jakob Johansson, Marcus Berg

2 svåra: Mikael Lustig, Victor Nilsson-Lindelöf, Ludwig Augustinsson, Albin Ekdal, Sebastian Larsson.

1 halsvår: Viktor Claesson

***

Jag satt för övrigt och såg Turkiet-Sverige på en terrass över Indiska Oceanen, 30-gradig senkvällsvärme och ett turkosblått hav skvalpandes som kuliss över CMores sändning.

Det där ”internet” var fan ingen dålig uppfinning.