Löser AIK det här till slut eller har de gjort allting lite svårare än det egentligen är?

För det är förstås väldigt uppenbart att guldavgörandet sitter mer i skallen än i benen; det är Kalmar FF som väntar, inte Juventus.

AIK har redan tänkt lite för mycket och på Guldfågeln har de mer att tänka på än någon gång under hela den allsvenska säsongen.

Tänk att vi ändå står där till slut, med en helt avgörande allsvensk omgång.

För all utomstående betraktare är det ett läge som är väldigt svårt att hålla sig borta från och jag ska själv se avgörande på CMore på en liten ö långt bort i Indiska Oceanen. Det måste gå, till varje pris.

Det som har varit kört så länge, enligt många sen Malmö FF avslutade sitt fullständiga vår-ras med en förlust i Trelleborg.

Ja, det har tillochmed varit sekunder och en obefintlig touch från Daniel Sjölund från att vara klart.

Nu står vi där med en ”ödesmatch” i Kalmar dit AIK reser med ett läge som för första gången under hela säsongen skriker ”ni får inte förlora” (även om de faktiskt kan göra det och ändå vinna).

Tillfälligheter hit? Och tillfälligheter dit?

Jovisst, men ibland är tillfälligheter helt avgörande. Framförallt i ett sånt här läge.

Jag löser att AIK-spelarna gärna talar om de små marginalerna som var på fel sida mot Sundsvall. Men det fanns ju ett helt hav av marginaler på rätt sida när Sebastian Larssons sista spark gav 1-1 mot Malmö FF.

Och så vidare.

Nu är nu, söndag är söndag, resultat är resultat och lyckligtvis för AIK i det här läget så är sannerligen Kalmar FF just Kalmar FF.

Ändå.

Ingen ska tro annat än att det kommer att snurra funderingar i skallen på de spelare Rickard Norling ställer på benen och känslan är ju dessutom att just Norling kändes oerhört stram och tagen efter 0-0-matchen mot Sundsvall, han som strålat av självförtroende och skön distans under hela året.

Hur tänker de ”nya” mittfältare som nu ställs på planen istället för Kristoffer Olsson och Koffi Adu? Mot Rasmus Elm dessutom, som kan vara allsvenskans i särklass bästa centrala mittfältare, om han är på det humöret, vilket det kan vara upplagt för i den här typen av match.

Tänker de, nu jävlar kör jag för guldet? Eller hinner de fundera, jag måste försöka göra det här lika bra som de andra? Jag får inte misslyckas? Vi får inte förlora?

Ja, ni är med mig här: det kommer sitta i skallen.

Och till viss del kan jag känna att AIK själva gjort de avslutande veckorna märkvärdigare än egentligen borde ha varit.

När man förändrat delar av vardagen för att förenkla har man istället sänt en hel signalhornsarmé om att nu är det mycket svårare.

Jag tänker bland annat på hur AIK plötsligt förändrade sitt sätt gentemot mediabevakning och ordnade specifika intervjudagar istället för att fortsätta som vanligt.

För att underlätta för spelarna. Och för att bygga bättre plattform för bra resultat.

Sen den perioden infördes har AIK gjort sin allra sämsta poängmässiga tid i årets allsvenska. De har tagit tre poäng färre än Sirius på de seastet fem matcherna, som en jämförelse.

Nu tror jag inte för ett ögonblick att det har haft en avgörande roll, vare sig för AIK eller för de 08-media som brukar hänga på Karlberg.

Men det är ändå en förändring som tydligt har förkunnat: nu är det annorlunda, nu är det viktigare än någonsin, nu gör vi inte som vi har gjort förut.

Sådant kan omedvetet sätta sig i huvudet på spelarna och alla som har sett AIK sen Örebro kan ju vittna om att det varit ett försiktigare AIK, bortsett från matchen i Östersund som var en styrkedemonstration värdig en guldvinnare.

Jag tror AIK fixar det mot Kalmar.

Jag har svårt att se hur Henrik Rydströms lag ska bli det blott andra lag som tvingar fram Solnagänget till en förlust.

Men jag är inte fullständigt övertygad längre, vilket jag har varit sen en månad tillbaka.

För situationen med avstängningar och skador innebär att AIK-spelarna kommer att fundera ÄNNU mer på sådant de inte ens behövt skänka en tanke på under de 29 tidigare matcherna.

Det är det AIK måste tänka på. Eller inte.

***

Sen ska förstås IFK Norrköping besegra Häcken på bortaplan också, vilket långt ifrån är helt givet.

På förhand har Norrköping ett mycket tuffare utgångsläge.

Häcken har inte mycket att spela för, men åtminstone något mer än Kalmar. Och är dessutom klasser bättre. Inte minst hemma.

Paulinho kommer göra allt för att hålla ifrån i skytteligan, Linus Hallenius ligger två mål bakom och tar sig an Dalkurd på hemmaplan.

Jag tror däremot inte så mycket på effekten av att Andreas Alm är en AIK-kille, för jag tror att spelare skiter fullständigt i vilka lag som deras tränare haft tidigare och jag tror heller inte att en tränare kan överföra de ”känslorna” på sina helt nya spelare.

Däremot har IFK Norrköping haft det lätt mot Häcken i ett historiskt perspektiv och det är – precis som det år Norrköping vann ligan – som om ”ingen” riktigt vill förstå hur bra detta Norrköping är.

Trots att de står inför en sista omgång där de faktiskt kan vinna ett SM-guld och som allra sämst bli tvåa.

När väldigt många talat om främst Hammarby (inledningsvis), Malmö FF (hela hösten) så har Norrköping återigen kunnat smyga under radarn.

De hamnar lätt där när fokus per automatik faller på 08, MFF och (fast på ett annat sätt) IFK Göteborg.

Men IFK är väldigt bra. Med några av allsvenskans starkaste spelare; Isak Pettersson, Andreas Johansson, Ian Smith, Simon Thern, Alexander Fransson och David Moberg Karlsson. På slutet dessutom med Kalle Holmberg i skyttekungaform och den finurlige Simon Skrabb som en av allsvenskans mest luriga.

Tittar jag bara på ett papper har IFK Norrköping knappast ett sämre lag än vare sig AIK, Häcken eller Malmö FF. Och snarare bättre än Hammarby, vilket säger en del om vad Stefan Billborn gjort med sin trupp den här säsongen.

Ett normalt år – när en motståndare inte går nästan obesegrade hela vägen – så är IFK Norrköping ett lag som vinner SM-guld.

Men 2018 är inte som alla andra allsvenska år.

Och därför står vi där med en söndag som man inte får missa.

Oavsett var man befinner sig i världen.