Snart blir allsvenskan lite fattigare.

För när Kennedy Bakircioglu och Tobias Hysén säger tack och hej så försvinner något av det mest värdefulla som svensk fotboll har: värdighet, klokhet och klubbkänsla.

Förutom det självklara att Kennedy och Tobbe varit två enastående fotbollsspelare i vääääldigt många år.

Och det säger rätt mycket om dessa två fotbollens gentlemen att de kommer vara saknade av – ALLA.

Inte bara av sina egna, inte bara på Söders Höjder och i Göteborg, utan av motståndare och av fans i alla tänkbara läger.

Så mycket innerlig värme bor det i såväl Kennedy och Tobias att det är väldigt svårt att tycka ens lite illa om dom.

Det gäller i allra högsta grad för oss som bevakat de här spelarna genom alla år.

Bägge tillhör den typen av spelare som det burit emot att kritisera för deras insatser på fotbollsplanen efter en och annan mindre bra match, för att de alltid varit så genuint hyggliga.

Trots att det egentligen aldrig borde spela in.

Lyckligtvis var dom nästan alltid lite bättre än alla andra i sina svenska lag, så det hände inte särskilt ofta som du behövde våndas.

***

Det var Billy Olsson, som jobbade för TV4 under en period på 90-talet, som sa till mig att han aldrig hade sett något liknande.

Han hade varit i Södertälje och sett en ung Kennedy Bakircioglu för Hammarbys räkning.

Billy sa att Kennedy på alla sätt var en Match Made in Heaven för Bajen, vilket han också förklarade för ledningen.

Tre år senare vann Hammarby sin första allsvenska guldtitel med Kennedy som en viktig kugge i laget.

Det var bara en tidsfråga innan Kennedy skulle ut i Europa och det inleddes med ett relativt misslyckat år i Iraklis 2004 men blev snabbt bättre när han under två år var en av holländska ligans mest omtalade, som Twentes stjärna (23 mål på 66 matcher).

Det gav Kennedy ett kontrakt med Ajax, en tid som blev en berg-och-dalbana under tre år. Ena stunden given i startelvan för att den andra tvingas träna med juniorlaget.

Han slutade med två år i La Liga och Racing Santander, där han gjorde ett strålande – och lite bortglömt – jobb i en tuff liga.

Men trots perioder av väldig hög kvalitet så blev Kennedy aldrig riktigt accepterad fullt ut som landslagsman.

Högst sannolikt för att han inte riktigt var Lasse Lagerbäcks kopp med te, men också för att Kennedy var en klart udda fågel i landslagets strikta 4-4-2, där det inte var oceaner av utrymme för en mera ”osvensk” nummer 10.

Han fick få chanser och när han fick dom så lossnade det aldrig. han fick spela mest ute på en kant och på de tiden hade vi dessutom en annan artist som, inte minst, tog hand om varenda frispark som var i en radie på 20 meter utanför motståndarnas straffområde.

Därför blev det ”bara” 14 A-landskamper för Kennedy Bakircioglu.

När han sen kom tillbaka till svensk fotboll så fanns det inga tänkbara alternativ, även om Hammarby harvade i Superettan och det var när Kennedy sköt upp laget i allsvenska igen som hans legendstatus tog honom flera steg förbi Nacka Skoglund hos de grönvita.

Kennedy är den största av dom alla i Hammarby.

***

Tobias Hysén var ett känt namn innan han ens tagit sina första små steg på en fotbollsplan.

Född som det.

Men väldigt tidigt blev det tydligt att det här var en kille som levde sitt eget liv, stod på sina egna ben och som inte tänkte leva i Glenns skugga.

Jag minns mina först intervjuer med grabben när han for fram som en virvelvind i BK Häcken.

Det var den klokaste tonåring som någonsin hörts vid en TV-mikrofon efter en allsvensk match och lille-Hysén blev snabbt det mest populära intervjuobjektet.

Han lämnade göteborgsfotbollen för Djurgården, dels för att de hade ett väldigt bra lag men säkert också för att slippa Göteborg och de ständiga påminnelserna om att gå i farsans fotspår.

Sunderland i Premier League blev det till slut när utlandet lockade.

Jag vet inte varför han inte riktigt pallade med trycket där men när det ryktades om att han ville hem så fanns det många i Göteborg som hoppades väldigt mycket på att det skulle bli Blåvitt.

Till slut utropade Glenn själv: ”Tobbe är klar” på en läktare i Kalrmar.

En sväng för att hämta cashen i Kina men när han nu länge skorna på hyllan så räknar han ändå in tio år i Blåvitt.

Landslaget? Tio mål på 34 A-kamper är ändå respektingivande, han hoppade in i väldigt många av de 34.

Och trots att det finns europeiska cupguld i bagaget i IFK Göteborg och trots Champions League-åren på 90-talet så är Tobias Hysén tveklöst en av de största profilerna i klubbens historia.

***

 

Men framförallt kommer jag att minnas Kennedy Bakircioglu och Tobias Hysén som väldigt omtänksamma, genomtrevliga och fina människor.

När man blivit så gammal som jag så kan man värdesätta de egenskaperna lite mer än någonting annat.

Allsvenskan kommer såklart att leva vidare, Hammarby och IFK Göteborg likaså.

Men det kommer bli lite fattigare utan två av landets mest hängivna spelare genom alla tider.