Går det att skriva en en krönika om AIK-Malmö FF utan att ens med ett kommatecken nämna den kalabalik som uppstod efter Sebastian Larssons fantastiska frispark?

Jodå. Det kan du säkert.

Det blir också lite som att blunda för allsvenskans mest uppmärksammade händelse 2018.

Alla twittrar, pratar och debatterar det galna målet, i den matchen, på det klockslaget och den rusningen på 50-60 meter för att jubla framför motståndarnas bänk.

Jag vet inte vad som flög i Sebastian Larsson, även om han alltid varit en Dr Jekyll and Mr Hyde, men han tappade det så pass mycket att hans otroliga frispark hamnade helt i skymundan av efterspelet.

Vilket var trist men också något han själv blev skyldig till.

Förvisso med god hjälp av ledare och andra spelare.

Vad värre är, tycker jag, är att Sebastian, som är en klok man när han inte är arg på fotbollsplanen inte hade tagit sig samman efteråt, sträckt upp en hand och sagt att det där var onödigt gjort i stridens hetta.

Eller som AIK-tränare Rikard Norling stort nog sa efteråt, att han lade sig platt och påpekade att sådant ska AIK inte pyssla med.

Så här: det var en rätt osnygg uppvigling av Larsson – föreställ er vad som hade hänt om motståndare i samma läge jublat framför AIK:s bänk inför 30.000 på Friends, hur hade det kunnat sluta? – och i tider då vi är ganska många (även spelare) som är tydliga med att publiken beter sig på ett värdigt sätt så måste vi kunna kritisera spelare när de spelar en sån här roll.

Matchen?

Ja, det var en batalj, åtminstone taktiskt sett. Inte så mycket överdrivet tufft spel, mest en massa småknuffar i ryggar och väldigt mycket gnäll.

När Malmö FF – främst Anders Christiansen – insett att de inte skulle kunna bryta sig genom AIK genom att förutsägbart spela bollen till närmaste man mitt på planen utan att de behövde penetrera lite klurigare då kom till slut ledningsmålet för de ljusblå.

Dessförinnan såg det ut som om AIK ganska enkelt kunde kontra och sprinta sig till lägen och vi ett par tillfällen var de extremt nära.

Och i andra halvlek kunde Malmö relativt kontrollera händelserna tills det återstod några sekunder. Faktum är att MFF borde ha avgjort matchen när Andreas Vindheim fick ett friläge från kanten, men drog bollen rakt på Oscar Linnérs ben.

2-0 där hade dödat den här tillställningen.

Sen kom frisparken, Alexander Milosevic fick den i en duell som mycket väl kunde ha slutat med ingenting men på reprisbilderna ser du hur Lasse Nielsen kom sent in med armar och händer, i den position som domare Pandzic hade så var det inte direkt en ”skandal” att han blåste. Då har man uppförstorat en enskild händelse ur extremt många liknande under en match.

Sebastian Larsson gjorde lite som Zlatan Ibrahimovic mot Danmark i play off i Köpenhamn, om ni minns.

Sebs mål kan vara guld värt för AIK.

För det är tydligt att det satt sig lite i skallen på Norlings spelare.

Nu är det tre raka oavgjorda matcher, två gjorda mål och inget spel som har övertygat, framförallt en offensiv som inte riktigt har samma spets som tidigare.

AIK har blivit väldigt försiktigt i allting de gör och det kanske inte är så konstigt. Men de måste börja vinna matcher nu för att kunna knyta ihop säcken.

Närmast väntar Östersund på bortaplan och där tar ingen tre poäng per automatik.

Det fanns ingenting som tydde på att AIK skulle tappa guldgreppet, eftersom det fortfarande är det lag som är i särklass svårast att besegra i allsvenskan.

Men det går att ana en guldfrossa och därför var Sebastian Larssons frisparksmål så oerhört betydelsefullt.

Väl värt att fira. Men kanske inte just exakt så.

***

Kampen om europaplatserna är ju fortsättningsvis massiv.

Det blir ett sanslöst drama hela vägen fram till mållinjen.

***

Offside eller inte offside på Marcus Antonsson i 2:a halvlek?

Med hjälp av TV-bilder och grafik så kan vi konstatera att det åtminstone inte gick att bestämt säga att det INTE var offside. Eller för den delen att det var det.

Det rör sig om någon centimeter och om ett beslut på en hundradel, det går inte att få till att det var ett stort misstag av linjemannen.

Och ska vi lita helt på grafiken så var det sannolikt rätt beslut.

Bara det att vi sitter och nagelfar huruvida linjer var tillräckligt räta på TV-bilder efteråt är ju ett tecken på att just den situationen är omöjlig att få hundra procent korrekt.

På tal om grafik så visade den att Malmös mur stod elva meter från bollen som Larsson skickade in via stolpen.

Om det verkligen var elva meter, som mätverktyget gjorde gällande, så är det ända lite underligt att inga Malmöspelare i muren protesterade synbart.

Det gör spelarna alltid ganska tydligt när de känner att de står för långt från med muren och elva meter är vääääldigt långt.

Jag säger inget mer om det, jag är ingen mätverktygsexpert, jag tyckte mest att det var underligt att inga spelar reagerade i den situationen om de nu stod så väldigt långt från bollen.

***

En gång i tiden blev Daniel Mendes i Kalmar varnad när han påstods jubla inför Djurgårdens fans som skulle ha varit placerade väldigt långt från den position Mendes stod på.

Det var lite skillnad på intensitet. Både i jubel, inramning och matchens karaktär.

Någon minuter senare Mendes utvisad efter sitt andra gula kort.

***

Ja, det är ”lätt” för Rikard Norling att vara stor i stunden efter den avslutningen.

Men ändå. Han kunde ha gjort som andra allsvenska tränare gör nuförtiden, att han inte vet något om någonting annat än det han vill prata om.

Han fördömde sättet spelare/ledare jublade på efter målet på ett väldigt tydligt sätt.

***

Men inget slår Adebayor i sammanhanget.

***

Östersund-AIK, BP-Norrköping, Sundsvall-Hammarby, Paulinho-Philip Haglund, Malmö FF-Örebro.

Det är svårt att inte älska allsvenskan i dessa dagar.