Sverige möter Slovakien i en träningslandskamp i fotboll, alla vet att det kommer vara tydligt B-betonade landskamp, få vet annan än att Marek Hamsik i Slovakiens lag, det är kick off kl 20:45, en tisdagskväll i mitten på oktober.

Hur sugen blir du att gå på den matchen?

Hur intressant är det att ta med sig barnen – som sannolikt borde vara i säng redan innan matchen ens har börjat – för ett gäng hundralappar?

Det är nästan så att jag kan tycka att det är starkt att locka 10.000 pers till Friends Arena.

John Guidetti är befriande ärlig när han säger att han själv inte hade fått för sig att gå på just den sådan landskamp.

Och då är min känsla att Guidetti är klart över snittet fotbollsintresserad.

Problemet är förstås inte landslaget och vad de gjort eller inte gjort, problemet är heller inte att journalisterna som bevakar landslaget numera inte får ställa vilka frågor de vill och problemet är nog inte ens att det ”bara” är Slovakien.

Istället är jag övertygad om att det rör sig om följande faktorer, alla i kombination med varandra:

1) Stockholm

2) Avsparkstiden

3) Betydelsen

4) Alternativen

Det är dödsdömt att få fart på en sån här landskamp i huvudstaden, där invånarna dels är bortskämda och dels bor i en stad som sjuder av andra aktiviteter.

Som i de flesta andra länder måste den här typen av matcher rotera spelplats.

Även om det inte är så enkelt som man vill tro.

SvFF vill ha väldigt bra betalt för matcherna och det finns inte alltid städer som är intresserade av att köpa skitmatcherna för lite för höga prislappar. Då tycker förbundet att det kan räcka med 10.000 pers på Friends, eftersom då går rätt stor kaka till förbundet ändå.

Och sen finns det faktiskt inte mängder av alternativ.

Jag tror nämligen inte att vare sig Göteborg eller Malmö vill ta sig an en sån här match. Det är för dåligt motstånd för alldeles för mycket pengar. Det krävs mer än så för att få till en naturlig happening för en landskamp.

Vad finns det då kvar?

Ja, inte mycket.

Eftersom rätt många arenor har konstgräs och det lär vare sig förbund eller spelarna välja.

Då letar vi efter de naturgärs-arenor som skulle kunna godkännas för en internationell match på seniornivå.

På rak arm kommer jag på Helsingborg, Halmstad, Växjö, Kalmar.

Kanske Jönköping, kanske även Falkenbergs nya.

Det är inte så mycket mer att välja på, även om jag säkert missat något som uppfyller kriterierna.

Kalmar faller bort, för där spelas U21-matchen mot Belgien och därmed ryker sannolikt även Växjö eftersom det skulle vara för nära för match samma dag.

Så Helsingborg och Halmstad då, med Olympia som ett riktigt bra alternativ nu när Granen är kapten och allt.

Poängen är ju att där skulle den här (på förhand) skitlandskampen vara The Shit, Talk of The Town och fullsatt.

Det hade blivit en helt annan inramning än ca 10.000 som ekar på jättelika Friends.

Spelarna hade tyckt att det hade varit roligare och ett dygn utanför Stureplansnärheten vid Park Hotell hade de klarat, intresset hade ökat, kulissen blivit en helt annan.

Istället: rätt dött, negativa intryck och en produkt som utmålas som skräp eftersom stockholmarna inte kommer att bry sig.

Jag tänkte att på 80-talet var det ändå värre, när svensk fotboll hängde nere i källaren och folk sällan fick för sig att gå till de omoderna betongklumpar som utgjorde arenor på den tiden.

Och det fanns några bottennapp vara en är klassikern från 19 maj 1982 då det kom 1629 personer till Örjans Vall för att se Sverige och Östtyskland spela 2-2.

Eftersom den bisarra situationen var att IFK Göteborg SAMTIDIGT mötte Hamburger SV i Uefa-cupfinal och hela landet var totalförälskade i det som var Svennis Blåvitt på den tiden…det är ju helt sjukt att matcherna gick på samma dag och samma tid, men så kunde det vara då.

Annars var det väldigt sällan som landskamper kröp ned mot 10.000-strecket.

Inte ens på 80-talet och då kunde vi ibland ha landslag med Greger Hallén, Leif Gustavsson, P-O Bild, Bosse Börjesson och sånt.

***

Intressant att Kristoffer Olsson får en start mot slovakerna.

Han står för en helt annan innermittfältstyp än de som Janne Andersson valt under sin tid som förbundskapten, möjligen Alexander Fransson undantagen.

Det blir per automatik ett helt annat Sverige och det ska bli spännande att se hur det fungerar, om Kristoffer får utrymme nog att spela det spel som han kan (och vill).

***

Vinner Sverige sina kvarstående matcher i Nations League så vinner vi gruppen.

Så enkelt är det.