Det är så oerhört sorgligt att ta del av de fruktansvärda nyheterna att Labinot Harbuzi gått bort, endast 32 år gammal.

Uppgifterna om hur hans föräldrar försökte få liv i sin son med hjärt- och lungräddning river  hål i hjärtat på mig.

Vi vet inte vad som har hänt, vi vet inte varför ”Labbe” dog så plötsligt men vi vet att en av det här landets mest talangfulla fotbollsspelare lämnat oss alldeles för tidigt.

Vi vet att den allra varmaste och gladaste lagkamraten inte längre finns bland sina kompisar.

Jag träffade Labinot i jobbet men det hände att vi sågs vid sidan av och senast var när vi lirade fotboll med några kompisar i Båstad för två år sen.

Så jag kan visst säga att han hade något som jag inte sett många andra ha.

Men jag tänker främst på hur många av hans forna lagkompisar, Micke Lustig, Jimmy Durmaz, Anders Andersson, Jiloan Hamad, Alexander Milosevic och fler därtill, beskriver ”Labbe” efter det  tragiska beskedet idag.

Alla är övertygade om att de aldrig sett eller spelat med en spelare som har varit i närheten av Labinot Harbuzis talang.

Och alla pratar om hans stora bultande varma hjärta, hans smittande skratt och underfundiga kommentarer.

Främst minns jag såklart 2009 när han gjorde en fantastisk allsvensk vår, som ledde honom hela vägen in i U21-landslaget som skulle spela EM-slutspel i Sverige.

Då såg vi Labinot Harbuzi som allra bäst på en större scen; han skojade med motståndare understundom med sina finurliga blixtsnabba sulfinter och sitt explosiva ryck på på de första två-tre meterna.

Han hade spelsinnet, split vision och han beundrade förvisso bollen, men bollen ÄLSKADE  Labinot Harbuzi.

Dert året blev han för evigt inristad i historieböckerna när han skickade in det första målet på Malmös nya Stadion, mot Örgryte i den allsvenska premiären.

Jag och Olof Lundh hade för övrigt honom som bejublad gäst i vårt klassiska ”Ekwall vs Lundh”, ett program som kom med en hel del dramatik.

Vid det första försöket hade en hantverkare burit på ett gäng järnrör på Sturup och gått rakt in i Harbuzi som fick sy ett par stygn.

När han ringde och berättade det sa han, eftersom han ibland inte var en man av att passa alla tider, att ”ni kommer fan inte att tro mig, men jag har gått in i ett järnrör på flygplatsen och måste sys.

”Du skojar”, sa jag.

”Näää, Ekwall, det är sant. Alla försöker stoppa mig…Hade det varit på fotbollsplanen hade jag glidit undan, nu slappnade jag av en stund”

Några veckor senare kunde han komma istället med ett ärr i pannan.

Och det blev ett – av väldigt många – charmiga program i den lilla studion på Valhallavägen.

Labinot drog till Turkiet efter MFF-succén och det blev som det lätt kan bli med de riktigt stora talangerna, han fick skador, han passade inte in i mönster, han tappade sugen och sen gick karriären med en väldigt stadig kurva åt fel håll.

Tyvärr.

För fotbollen hade mått bra av att se så mycket mer av det bästa som Labinot Harbuzi kunde bjuda på.

Nu finns han plötsligt inte med oss längre, hastigt och tragiskt bortryckt.

Alla min tankar till hans familj och lilla systerdotter, all tänkbar styrka till er alla.

Livet kan vara så orättvist, så skört.

Ta hand om er där ute.