AIK ville.

Ville springa, ville kombinera, ville vinna.

Vad IFK Göteborg ville på Gamla Ullevi har jag ingen aning om och under den första halvleken var jag helt övertygad om att spelarna inte heller visste det.

Har det någonsin varit sådan skillnad på de här bägge lagen i det här rivalmötet under 2000-talet?

Jag vet inte om jag kan minnas det.

Det stod förvisso bara 1-0 i paus (2-0 till slut) men det var understundom som att se ett seniorlag mot ett pojklag; stjäla godis från ett barn.

AIK var väldigt bra under matchens första 45 minuter. Överlägset bättre i allt. Det går inte att ifrågasätta någonstans.

Men det går förstås att fråga sig varför IFK Göteborgs spelare inte hade glöden, viljan och modet? Varför Poya Asbaghi inte hade fått sina spelare att springa eller ta kampen, vilket de ju absolut behövde göra mot klart bättre motstånd.

I en sån här match. I det läge Blåvitt befinner sig.

En sanning är ju att IFK Göteborgs lag är vad det är just nu. En annan är att Asbaghis taktiska grundtanke var en gåta mot tre centrala AIK-mittfältare.

Och en tredje att AIK sprudlar av självförtroende och spelare av högre klass. Men mest imponerande var ändå den brinnande vilja som så många AIK-spelare förädlat sen derbymatchen senast.

Sebastian Larsson sprang, Kristoffer Olsson sprang, Daniel Sundgren sprang och Tarik Elyonoussi fortsatte att springa mer än någonsin.

Det såg ut som om IFK Göteborgs spelare stod stilla i jämförelse.

Nu blev det lite utjämnat i den andra halvleken men känslan var ändå att IFK Göteborg inte hade gjort något mål om de så hade spelat i tre dagar.

Det säger väldigt mycket om AIK och hur svårt det är att tränga igenom den defensiven, men kanske minst lika mycket om Blåvitt i det här fallet.

***

För några dagar sen skrev jag om hur IFK Norrköping på något vis alltid får flyga under radarn.

Men efter 3-1-segern mot Malmö FF kan ingen längre undvika att se Peking som det största hotet mot det guld som AIK tycks defilera mot.

Det finns ett jäkla drag kring Norrköping på planen och jag tycker att David Moberg-Karlsson är en av allsvenskans mest spännande spelare.

Känns som om han varit med i evigheter, men han är bara 24 år och har något i sig som gör att han gränsar till de allra bästa.

Det finns en speed och driv med bollen som få spelare kan matcha i allsvenskan. Han behöver dock göra lite fler poäng.

Han försvann ju tidigt till Sunderland i den där halvskumma dealen, där han ju aldrig var i närheten av att vara en Premier League-spelare och hann med en sväng till Nordsjälland (vi Kilmarnock, av alla lag) innan han kom hem igen.

Det är inte alltför djärvt att tro att han snart är ute i Europa igen.

***

Tänk att Markus Rosenberg egentligen inte skulle ha spelat den här säsongen.

Vad hade det inneburit för Malmö FF?

Mot IFK Norrköping så vi ungefär vad.

***

Det här med att låta målvakten lägga sig ned i smärtor för att få till en time out när det börjar se jobbigt ute på planen, allt fler använder sig av det.

Mest tydligt via Oscar Linnér i AIK som gjorde det mot Hammarby och mot IFK Göteborg, när det uppenbart var läge.

På Ullevi hade han JÄTTEONT i låret, visade han, men tog sen en utsprack direkt efter sensationellt läkande behandling.

Det är ju alltid smartast att låta målvakten lägga sig om man vill ha ett break och snacka ihop sig, eftersom en utespelare enkelt kan tvingas gå av planen efter kort tid för att återuppta spelet. Med målvakten fungerar inte det såklart.

Och det går inte att göra så mycket åt det, eftersom domaren inte direkt kan hävda att målvakten INTE har ont.

Det blir väldigt svårt att komma åt den grejen.

Möjligen att man förbjuder samlingar för hela laget ute vid tränarbänken men det blir, oavsett vilket, ett avbrott i matchen som inte direkt gynnar det lag som har trycket just då.

***

Dino Islamovics lobbmål i Östersund skojar du inte bort.

Fantastiskt.

***

Som jag påpekat i tidigare krönikor så har det funnits tydliga tecken på att Hammarby har tappat form, vilket förlusten mot Elfsborg är ytterligare ett tydligt bevis på.

Jag kan tycka att Stefan Billborn ändå gjort mycket mer än man kunde förvänta sig av Hammarby den här säsongen, men förstår de som trodde på mer efter den allsvenska inledningen.

Det fanns tillochmed de som skrev att allsvenskan var över efter de första tio omgångarna, men det är nästan alltid på hösten som de helt avgörande matcherna spelasi en serie som är låååång.

Framförallt tappade Hammarby en dimension i sitt spel när Pa Dibba drog till Kina i somras.

Då kunde Bajen variera sitt bolltrillande possession-spel med väldigt stark kontringsfotboll. Utan Dibba så har de inte riktigt den spetsen, ingen som kan ligga och lura på snabba omställningar som han kunde.

Det har blivit lite lättare, lite bekvämare att möta Hammarby.

***

AIK-mittbacken, Robin Jansson, är ju ett fynd utan dess like.

Det är ju inte bara det faktum att han platsar i AIK:s trebackslinje, han är snart dominant i densamma.

Från division 1, inköpt på en kvart när AIK fick kända sjukdoms- och skadeproblem, och kanske blev det här bättre än det var från början?

Dessutom är det ju ett bevis på att allsvenska lag kan fynda i lägre divisioner.

Att allt från Afrika och Sydamerika (eller från norska ligan för drygt åtta miljoner kronor) inte alltid behöver vara bättre, även om det låter bättre än Robin Jansson från Oddevold.

***

Ken Fagerberg, numera på Färöarna en ett tag tillbaka, är en av mina stora favoriter.

Hör honom berätta om sina fortsatta äventyr på ögruppen.

***

Min god vän, Billy Lansdowne, blev invald i Kalmar FF:s Wall of Fame och det var förstås på tiden.

Och väldigt roligt.

Well done, Billy Boy.

***

De tre svenska spelare som ligger högst upp i den allsvenska skytteligan: Linus Hallenius (14), Henok Goitom (12) och Markus Rosenberg (10).

Väl värt att fundera en stund över.