EKWALL: ”Som om Norrköping inte existerar – men om Bajen…”

FOTBOLLDIREKTS KRÖNIKÖR PATRICK EKWALL

Mycket Simon Thern nu. Vilket är förståeligt eftersom vi behöver våra Simon Therns i allsvenskan. Inte bara för att han är en sevärd och skicklig spelare, han är en uppfriskande färgklick vid sidan av; ett lyft för en liga vars spelare i allt högre utsträckning vare sig kan, vill – eller får säga någonting.

Tänk att IFK Norrköping än en gång får smyga under radarn.
Vi har pratat mer om Malmö FF än Norrköping i jakten på AIK och Hammarby. Inte ens när Peking besegrade AIK så blev det mycket mer än att det var en bra match.

Och om Simon Thern.

Som om IFK Norrköping egentligen inte existerar i medaljjakten och då har de ändå sexton raka allsvenska matcher utan förlust. OM Hammarby besegrar AIK i dagens superderby så är Norrköping bara tre pinnar från serieledning. Ganska bra av att lag som ingen riktigt räknar med.

Plumpen mot Trelleborgs FF på Vångavallen (1-1) innebar sannolikt att IFK Norrköping tog sig an Dalkurd i Gävle med vetskap om att det fanns en risk att landa platt som en pannkaka om du inte är helt och hållet fokuserad.

Även mot ett bottenlag.
Nu blev det en förhållandevis bekväm resa för Norrköping, de har överhuvudtaget väldigt mycket bättre grundkontroll på konstgräs.
Ian Smith drog in 1-0 efter en upprullning a la handboll och Kalle Holmberg skottfintade sig snyggt fram till öppet mål efter en målvaktsretur.

Sen var det kört.

Givetvis var AIK-segern senast en fullträff som Norrköpingslägret njöt av i fulla drag, men jag tror att Jens Gustafsson var extremt nöjd över att hans lag så klokt manövrerade Dalkurd inför tomma läktare efter urladdningen senast.
Och att de bäddade så mjukt inför nästa utmaning som kan komma att betyda så oerhört mycket: Malmö FF på Östgötaporten.

Simon Thern?

Inte alls så dominant som mot AIK, men tillräckligt stark för att vara
en betydande faktor. Jag som varit med ett tag ser rätt mycket av pappa Jonas i grabben.
Det är onödigt (och orättvist) att jämföra, vi ska inte glömma att Jonas Thern kanske är den smartaste och klokaste innermittfältare som svensk fotboll skådat.

Med en framgångsrik utlandskarriär som central mittfältare (där det alltid är störst konkurrens) i Benfica, Napoli, Roma och Glasgow Rangers.
Så jag håller inte med CMores Alexander Axén när han menade att Simon har farsans blick för spelet, för där är Simon inte ens nära.

De är inte helt lika som spelare, Simon är tex mycket snabbare i sprint med bollen (kanske bäst i landet där), Jonas var mer av en entaktare som alltid tänkte två steg före sin motståndare. Men det finns andra liknande drag, åtminstone sen Simon utvecklats som
spelare.
Jag tänker på förmågan att var en aggressiv bollvinnare, på rörelsemönstret och kroppshållningen, för att inte tala om att vara lite småful i duellerna (även om Jonas körde riktigt elaka portugisiska tvåfotstacklingar när det brann till).

Dock är det personligheten utanför planen jag tänker på allra mest.
Jonas har alltid varit en spjuver, aldrig rädd för att säga vad han tycker och tänker.
Simon kör samma öppna spjäll.
Det känns så befriande.
Vi lever i tider där alldeles för många spelare helst inte har några åsikter om någonting överhuvudtaget och tvingas de svara på en fråga så vågar de knappt kommentera vad de tycker om vad är för väder ute.
Det finns förstås undantag.
Och Simon Thern är definitivt ett av dom. Du som följer diverse fotbollsspelare på sociala medier vet ju hur spännande det kan vara. Eller INTE.

Finns det något mer intetsägande än fotbollsstjärnornas Insta- och Twitterinlägg? Nåt om hur kul det var att vinna och tack till alla fans. Eller att deras skosponsor släppt en ny doja som de tycker är sjukt bra. Simon Thern tycker om annat och om andra. Han har åsikter och har inga problem med att föra dom vidare.
Han engagerar.
Sprider glädje (en del är riktigt skönt underfundig humor).
Och retar förstås upp.
Det är tusen gånger mer givande än att bollen alltid är rund. Jag har hellre en fotbollsspelare som tycker något, än någon som aldrig tycker någonting.

***
Osannolikt fantastiska 50 000 åskådare på en allsvensk match och det går
aldrig att komma ifrån hur imponerande det är att lilla allsvenskan kan
bjuda på det.
Det är ettan mot tvåan i huvudstaden och det är en arena som har
kapaciteten, jag kan inte påstå att jag är särskilt överraskad. Men eftersom jag följde allsvenskan på 80-talet så har jag på nära håll följt en utveckling som varit sensationell. Då kunde 6 000 åskådare vara en bra allsvensk publiksiffra och vi såg egentligen ingen ljus framtid överhuvudtaget.

Då var 50 000 åskådare på en allsvensk match en fullständig utopi, du hade betraktas som en galning om du hade försökt sia det.
***
Linus Hallenius!
Ingen i allsvenskan har gjort så många snygga mål som han har gjort i
år.
Det mot BP på Grimsta var ännu en pärla, allt i imponerande kroppskontroll.

Och jag vet inte om det är att sväva iväg…men hade jag varit förbundskapten så hade jag åtminstone slagits av TANKEN.
Kille är i superform, han har alltid haft en inneboende kapacitet, han spelar och han gör faktiskt mål. Hela tiden. Han kan inte vara extremt långt från en landslagstrupp om han fortsätter så här.
***

50 000 på Friends,
Men i övrigt en rätt sorglig allsvensk omgång.
Jag har sett från och till på de fem allsvenska matcherna, i stort sett
alla inför halv- och heltomma läktare.
Även om Siriusfans är arga på mig via Twitter så är 3.800 åskådare mot Östersund i landets fjärde största stad fortfarande en halvtom byggarbetsplats till arena och även om det fanns de som ville hävda att det var fotbollsfest så hördes inte mycket av det via TV-rutan.
I Borås lite över 4 000 men cirka 3 000 i realiteten, i Bromma och Trelleborg 1 500 pers, på Dalkurd kanske 400 pers varav minst en tredjedel från Norrköping.

Allsvenskan har haft alldeles för många lag med alldeles för dåliga publiksiffror i år, vissa lag har haft sämre snitt än vi haft med TV-laget i år.

***
Malmö FF i Europa League blev lite som jag befarade.
Än en gång, belgiska lag är klart bättre än vi tror.
Och Malmö FF var återigen i Europaspelet (Midtjyllandmatchen är undantaget) helt vilse på bortaplan.
Jag efterlyste att MFF skulle våga tro på sitt eget spel, så som Östersund lyckades så bra med, men vågade knappt slå en passning på tio meter och såg ofattbart viljelöst ut.

Kanske överraskade över Genks grundstyrka som lag, men överlag en riktigt stor besvikelse.
Nu har Malmö FF visat förut att de är klart vassare hemma, med hemmapubliken som lyft. Det kan absolut innebära möjligheter till poäng mot Besiktas i Malmö.
Och kanske kommer det krävas också?

Att inleda med två raka förluster i en fyralagsgrupp med Besiktas kvar att möta i Istanbul kan vara tack och adjö innan det ens hann börja.
***
Låt nu AIK-Hammarby bli den fotbollsfest som den är värd att bli.

Tack.