FOTBOLLDIREKTS KRÖNIKÖR PATRICK EKWALL

När stjärnstatusen slutat glittra över fotbolls-Europa, när Real Madrid överlistat Robin Olsen, när den röda hysterin på Anfield tystnat för ett ögonblick, när Cristiano Ronaldo skapat krigsstilsrubriker i Gazzettan.
Vad gör vi då?
Jo, vi tycker att det är minst lika kul med en torsdag i Genk.

Det är ju det som är av de stora fördelarna med ett svenskt lag i Europa Leagues gruppspel; vi orkar bry oss när festen redan är förbi.
Hade det inte varit för Östersund förra året, för Malmö FF i år, då hade Europa League-spelet varit något som lätt bläddrats förbi i ett töcken av två dagars klassfotboll med de allra bästa.
Ett av de stora problemen med Europa League är att matcherna spelas på torsdagar. EFTER Champions.
Det mest rimliga hade väl egentligen varit om EL-matcherna gått på tisdagen, som en enkel förrätt inför den allra bästa anrättningen.

Europa League har sin charm, men kanske inte i gruppspelet som innehåller rätt mycket skadat gods och sådana där lag som påminner en hel del om gamla Tipscupen.
Men svenskt förgyller förstås det grådassiga (här i Sverige, alltså).
Det kände vi av under Graham Potters sensationella succé förra året, förhoppningsvis hoppas vi att Malmö FF kan göra den svenska höstsäsongen lite ljusare, lite längre.

Möjligheterna?
På förhand inte enormt stora.
Dels är Besiktas ett av de ”större” lagen som kommer att ta Europa League på allvar och dels är Genk sannolikt mycket bättre än många vill tro, som det alltid är med belgiska Jupiler League-lag.
Norska Sarpsborg 08, sjua i norska ligan och utan direkt spetsspelare, är ett lag som Malmö FF måste besegra i dubbelmötet för att överhuvudtaget ge sig en chans.
Men MFF har det som är väldigt viktigt i de här sammanhangen, de har spelare som nyligen spelat en hel del i europaspel. Allt från Rasmus Bengtsson och Behrang Safari i försvarslinjerna, till Fouad Bachirou och Oscar Lewicki på mitten fram till Markus Rosenberg längst fram.
Sådant spelar stor roll.
Det var tydligt när Malmö tog sig till Europa League 2011/12 med ett lag som betraktades som väldigt spännande och vi var många på plats på de matcherna som hade förhoppningar om ett svenskt avancemang från en grupp med AZ, Austria och Metalist.
Men då gick Malmö bort sig helt och såg ständigt ut som den fattiga kusinen från landet, tydligt i avsaknad av hur man skulle hantera något nytt, annorlunda och icke-allsvenskt.
En poäng, efter 0-0 hemma mot AZ, fick Malmö ihop den gången.

Orutinen då handlade till viss del om att MFF funderade lite för mycket på hur motståndarna skulle agera.
Det hoppas jag att de inte gör den här gången.
För i Europa League kan ett starkt allsvenskt lag lita på sin egen förmåga, det är nästan omöjligt i Champions League där skillnaderna är FÖR stora.
Östersund visade det förra året med önskvärd tydlighet, de spelade sitt eget spel, trodde på det och brydde sig inte så mycket över att motståndarna hette Bilbao eller Hertha Berlin, eller ens Arsenal i London.

Malmö FF har ju uppenbarligen något eget.
Definitivt ett väldigt bra lag, med spelare som kan spela avgörande roller.
Det har de visat med full kraft sen tidigt i somras.
När Malmötränaren Uwe Rösler har trummat på med att MFF gjort något sensationellt genom att vara obesegrade i X antal allsvenska matcher eller, för den delen, mot gäng från Kosovo och Rumänien så förstår jag hans stolthet.
Men det som var sensationellt var ju Malmös usla resultat i vår.
Med de ekonomiska musklerna, de förutsättningarna, de spelarna så SKA Malmö FF normalt vinna nästan allt i Sverige, ska ta sig förbi europeiskt motstånd från ligor på den undra halvan i rankingsfären.
Med det sagt, Rösler förfogar över ett lag som är bra nog att bemästra den här gruppen, även om det är en svår utmaning.
Malmö FF har dessutom ett eget spel som definitivt kan vara vägvinnande och det är det jag är ute efter här: kör vidare på det, tro på det.
Genk kommer sätta Malmös försvarslinjer på stora prov, för de har tyngd, speed och smartness i stora portioner.
Förhoppningsvis agerar Malmö genom att våga.
Bachirou och Anders Christiansen har förmågan att behålla bollen inom laget och bygga anfall, Sören Rieks är i kanonform, Rosenberg är Rosenberg och han kan bana vägen för flipperkulan Marcus Antonsson.
Malmö har ingredienser i sitt spel som gör att de måste försöka utmana motståndarna med ett eget spel.
Exakt det som Östersund gjorde och som faktiskt banade vägen till en 16-delsfinal i London, i en grupp med ett Bundesliga- och ett La Liga-lag
Det vore förmätet att hävda att en anrik klubb som Malmö FF, med stora europaframgångar i bagaget, ska se och lära av det som Potters Östersund gjorde på planen förra hösten.
Och MFF spelar inte ÖFK:s typ av jämtländsk tici-taca-fotboll.
Men Malmö FF måste spela som Malmö FF, det tror jag blir nyckeln till framgång.

***
Robin Olsen gjorde vad han kunde på Santiago Bernabeu. Minst sagt.
Utan Robins storspel hade det kunnat sluta med både 6- och 7-0 i arslet för Roma, så stor var skillnaden.
***
Det var på håret, Cristiano.
***
När fotbollslag är på flygplan är en rejäl luftgrop alltid ”flygdrama”.
Det är sen gammalt.
***
Har ni sett den där nya grejen när man bildar mur?
Även Robin Olsen körde den i Roma.
För att ge muren möjligheten att hoppa högt i samband med frisparkar så placerar man alltså en spelare halvt liggande bakom alla spelare i muren.
Som på så vis stoppar alla skott som möjligen skjuts längs gräset, under muren.
Innovativt.
Och alltid kul med nya varianter av den här sorten.
Kommer sprida sig som en löpeld och säkert ses i allsvenskan redan till den kommande omgången.
***
Konstgräs i Bern för Young Boys.
Och Man United gjorde som en gång Valencia och Lazio i Borås: jahapp, det här var ju jämnt och fint, inga problem med det.
När det handlar om riktiga klasspelare så överdriver vi alltid konstgräsets betydelse.
***
Champions League-bollen är snygg och jag tillhör typen som även gillar Adidas nya rosa fotbollskor.
Och Juves klubbmärke.
Men jag har svårt att vänja mig vid 18:55-matchstarten.
Vi är alla olika.