GÖTEBORG. I sommar försvinner stjärnskottet Pontus Dahlberg, 19, till Premier League-klubben Watford. Bakom honom i dag finns trotjänaren Erik Dahlin. FD träffade en andremålvakt som trots endast två allsvenska matcher på två säsonger känner sig mer redo än någonsin att axla rollen som Blåvitts sista utpost.
– Jag ser ingen anledning till att vi ska värva någon ny målvakt för jag är så pass bra nu, säger han till FotbollDirekt.se. 

Mycket är nytt i och runt IFK Göteborg den här säsongen. Men en spelare som inte på något sätt är ny är Erik Dahlin.

Den snart 29-årige målvakten värvades från Trollhättans FK till IFK Göteborgs juniorlag 2006. Ett år senare var han reservmålvakt i A-truppen som vann SM-guld. Men trots att han varit i klubben under två sejourer och i totalt tio års tid så har speltiden alltid varit begränsad.

Mellan åren 2008-2009 var han utlånad till Västra Frölunda och Trollhättan i division 1 innan han fick göra allsvensk debut 2010, när Markus Sandberg blev utvisad. Den säsongen blev det tre matcher varav en från start. 2011 och 2012 fick Dahlin lite mer speltid (13+7 matcher) i Allsvenskan men därefter var han borta från klubben fram till 2016 när han återvände. Sedan dess: Två matcher på två år och backup bakom John Alvbåge och Pontus Dahlberg.

– Hur jag håller mig motiverad? Den frågan har jag fått för många gånger nu…, säger han till FotbollDirekt.se när vi träffas på Kamratgården.

– Så redo som jag känner mig i dag har jag aldrig känt mig. Sen konkurrera jag med Pontus (Dahlberg) som tränaren anser sig är bättre än mig. Så är det bara, men det är klart att det är frustrerande – det är ingen hemlighet alls. Samtidigt är det mitt jobb och jag har inte så mycket att säga till om.

Du spelar andrafiol bakom Sveriges största målvaktstalang, och det är heller inte någon ovan sits för dig i den här klubben. Vad är tricket för att inte gå ner sig?

– Alltså, jag kan ju inte gå hit och vara grinig. Det gynnar ingen. Sen är man givetvis less under vissa dagar men då är det bara bita ihop. Motivationen har ändå alltid funnits där för mig. Att spela på den här nivån är någonstans ett privilegium och förr eller senare får jag chansen att visa hur bra jag är.

– Vissa lämnar direkt för att de tycker det är pest och pina att sitta på bänken. Men jag trivs bra som situationen är nu och ser ingen anledning att flytta på mig. Jag värdesätter att må bra och då presterar jag bra.

Erik Dahlins tyngsta period i karriären var när han kom hem från utlandssejouren i Sogndal och fick ”börja om” i division 1 igen med en halvsäsong i Trollhättan och en hel säsong i Oddevold 2015.

– Den tiden i division 1 var tuff. Inget ont mot nivån men fotbollen kommer alltid i andra hand. Det finns otroligt många bra spelare men ingen ekonomi. Väldigt få kan försörja sig på att spela där så man tvingas jobba på sidan av. Jag som kom hem utan utbildning fick ett jobb av en av Blåvitts sponsorer.

– På dagarna klev jag upp sex på morgonen för att gå och riva. När man kom till träningarna så var det nästan en lyx, nästan som vila eftersom jag hade ett sånt tungt arbete. Innerst inne ville jag alltid tillbaka till elitfotbollen för jag kände att allt jobb annars hade varit bortkastat. När Blåvitt hörde av sig inför 2016 så var det inget snack, jag ville tillbaka till Kamratgården till vilket pris som helst. Jag är glad att det gick att lösa, men det där ett och ett halvt året var tufft.

Samtidigt som du harvade i division 1 spelade din brorsa Johan som proffs i turkiska Genclerbirigli och danska FC Midtjylland. Kunde du känna någon avundsjuka mot honom?

– Nej, alltså jag och Johan har aldrig pratat fotboll på det sättet. Inte jag och pappa (Stefan ”Tarzan” Dahlin, målvakt i Elfsborg och Oddevold på 80-talet) heller. Mest för att det inte är roligt. Vi har så olika uppfattningar så det går inte och pappa spelade ju när man fortfarande kunde passa hem och ta upp bollen med händerna.

– Sen kommer jag alltid vara Johans lillebror. Och just lillebror är inget ord jag gillar. Det har varit sjukt jobbigt ibland. Men nu har jag en egen familj och trivs otroligt bra med mitt liv.

Snart försvinner Pontus. Hur tänker du kring det?

– Att det är en jättemöjlighet för honom. Det försvinner en duktig målvakt och vi behöver en duktig målvakt. Då ser jag ingen anledning till att vi ska värva in någon ny för jag är så pass bra och jag vill spela. Det är ungefär så jag känner.

Samtidigt har du inte spelat särskilt många tävlingsmatcher. Har du ändå utvecklats, känner du? 

– Jag tränar varje dag och är 28 år gammal. Man blir ju bättre och bättre, lugnare i spelstilen och så har vi en jättebra målvaktstränare i Stefan Remner. Man blir klokare med åren och det är en rätt stor del i att vara målvakt. Samtidigt är det nästan lättare att prata om Pontus än mig själv. Men jag är absolut redo.

Du som tränar med Pontus Dahlberg varje dag, vad är det som sticker ut som gör att en Premier League-klubb hostar upp 35-40 miljoner kronor för honom?

– Hans sjuka vinnarskalle. Han är så medveten om vad han gör och har en sjuk talang. Det är inte så mycket mer att säga. Han har definitivt huvudet för att lyckas, det såg alla inte minst förra året.

– Att han var så jämn och så duktig tror jag hänger ihop med hans vinnarskalle.

Du var med i truppen senast Blåvitt vann SM-guld 2007. Andra år har ni också varit med och kampats om guldet. Idag känns det som att ni inte kan konkurrera på samma nivå som Malmö FF och AIK längre?

– Man ska aldrig säga aldrig heller. Jag kommer alltid tro att vi har möjlighet att vinna, det gör alla i det här omklädningsrummet. Men rent ekonomiskt så har vi typ noll här i Blåvitt, så att konkurrera med en klubb som MFF som har massa miljoner, det är inte rimligt. Indirekt skulle de kunna värva vem de vill i Allsvenskan.

Klubben säger guld senast 2021, är det rimligt?

– Det låter kanske dumt att säga men jag tror inte att man vet själva vart vi står riktigt. Det här är en jättestor omställning hela Blåvitt. Jag hoppas på en väg och det är uppåt. För mig känns det kul att vara en del av det.

Slutligen, finns det någon Blåvittspelare som du tror kommer överraska i år?

– André Calisir. Hans spelsätt passar väl in i vårt spelsystem. Sebastian Ericsson kan bli det också i sin nya roll. Men framförallt André tror jag kommer bli ett jävla utropstecken.