Foto: Bildbyrån

GÖTEBORG. Samtliga storklubbar i Stockholm ryktades vara intresserade. Ändå valde Carl Starfelt, 22, att skriva på för IFK Göteborg – som precis sparkat sin tränare och drabbats av en maktkamp i styrelsen. I en intervju med FD berättar mittbacken om BP-kulturen, tacksamheten till Mellberg/Valentic och sin roll i det ”nya Blåvitt”.
– Det är inte så att jag känner ”shit, Allsvenskan” utan som jag ser det är det minst den nivå jag håller. Jag är ändå 22 år, säger han till FotbollDirekt.se.

Carl Starfelt var med om Brommapojkarnas resa från Allsvenskan till division 1 och från division 1 till Allsvenskan igen. Trots det valde han att lämna moderklubben för att testa vingarna i storklubben IFK Göteborg.

När kontraktet skrevs i somras (men flytten skedde efter säsongen) var det dock en stökig period i klubben. Jörgen Lennartsson hade fått sparken, spelarna var missnöjda med sportchefen Mats Gren och det pågick en maktkamp i styrelsen – som utmynnade i att ordföranden Frank Andersson valde att avgå.

Innan affären blev klar kopplades Starfelt i media ihop med samtliga storklubbar i Stockholm, men där Blåvitt drog det längsta strået. När FD träffar den unge försvararen på Kamratgården tycks han inte ångra sitt val.

– Jag hade inte så mycket förväntningar när jag kom hit utan var mer spänd över hur det skulle bli. Jag visste att det var en storklubb med bra faciliteter och mycket supportrar. Jag trivs faktiskt över förväntan, säger han till FotbollDirekt.se.

Hur vågade du skriva på för Blåvitt med tanke på all turbulens och osäkerhet som var i somras? 

– Det var väl egentligen det enda som gjorde mig tveksam. Man vill ju helst ha tränaren på plats eftersom han bestämmer vilka som ska spela. Men Blåvitt och Mats Gren visade att de verkligen trodde på mig. Han berättade om vilka förändringar som de ville göra och åt vilket håll klubben ville gå. Den typen av tränare och det spelet som presenterades för mig kände jag var lockande.

Det skrevs i olika omgångar om intresse från AIK, Djurgården och Hammarby. Det enkla valet hade kanske varit att stanna i Stockholm? 

– Självklart var jag lite fundersam över att lämna Stockholm. Jag har ju bott hemma hos familjen och den tryggheten med dem, vänner och så vidare. Samtidigt lockade det mig att flytta till en annan stad för utmaningen. Det blir fullt fokus på fotbollen här på ett annat sätt.

– En annan grej är att jag inte har samma relation till fansen här. Hade jag exempelvis gått till AIK så hade hälften av mina vänner varit AIK-fans och man hade fått höra saker efter varje förlust.

Hade du kunnat gå till AIK?

– Nej, jag vill inte uttala mig om sånt, haha. Jag är i Blåvitt nu och är skitglad för det.

Premiären väntar runt hörnet och du har fått mycket förtroende från Poya Asbaghi på försäsongen. Vad vill han få ut av dig i sitt spel?

– Mycket handlar om hur vi tre i backlinjen ska stå för uppspelen. Vi jobbar mycket med det och med fötterna. Annars har det handlat om att jag har fått lära mig en ny position eftersom jag mest spelat i fyrbackslinje. Det blir lite annorlunda när man spelar på kanten och får gå upp i högre i planen, när ska du vara aggressiv och när ska du hålla tillbaka. Men vi har väldigt bra kommunikation där Poya är rak och ärlig, han vet vad han vill se och vad jag måste förbättra.

Är du nöjd med starten i Blåvitt? 

– Det tycker jag. I början är man såklart osäker i en ny position. Men jag känner mig säkrare och säkrare för varje match och har redan lärt mig bedöma vissa situationer bättre.

Få vet var IFK Göteborg står i år. Det är mycket nytt både på spelar- och ledarsidan. Samtidigt har ni en supporterskara som historiskt är vana att se er vinna och slåss i toppen. Känner du dig nervös inför att spela inför dem på Gamla Ullevi? Det hade varit lite mindre press att spela med BP på Grimsta. 

– Nej, det är så klart en jätteskillnad mot BP. Men jag tror att när man som jag kommer från en mindre klubb utan fans så blir det enbart positivt. Vi i BP har ju saknat och önskat att det var mer publik på matcherna. Det är ju det intresset som är i IFK Göteborg man vill ha. Jag tänkte på det nyligen, jag har ju knappt gjort en intervju innan jag kom till Blåvitt. Det här är mer på riktigt och fansen ger bara mig extra motivation.

Vilka spelare har imponerat på dig? 

– Pontus Dahlberg är jag verkligen imponerad av. I och med att han är så extremt ung så är han otroligt bra för sin ålder. Jag skulle även säga att Amin Affane har gjort det bra sen han kom från AIK. Han är extremt säker med bollen och har mycket fotboll i sig. Sedan är både Sebastian Eriksson och André Calisir enkla att spela med.

Du har spelat i BP hela livet och är uppväxt i Bromma som historiskt inte är den typiska stadsdelen där ungdomarna satsar på fotboll. Har du alltid haft stöttning hemifrån eller ville de hellre att du skulle bli läkare? 

– Stöttning har jag alltid haft. Sen har mina föräldrar alltid poängterat hur viktigt det är med skolan. Jag stod inför ett val att flytta till USA och spela på college eller att skriva ett A-lagskontrakt med BP. Då ville pappa kanske styra mig åt collegehållet, haha. Men jag har alltid känt att jag fått göra mina egna val i att satsa fullt ut på fotbollen.

På senare år har BP bara spottat ur sig talanger, där många kommer från närområdet. Albin Ekdahl, John Guidetti, bröderna Augustinsson för att nämna några. Har ni triggat varandra?

– Det har nog blivit en kultur att man i BP tränar hårt och är seriös hela tiden. Att spelare som Guidetti lyckats har smittat av sig nedåt. Det handlar om att skapa en kultur där man visar att det inte är omöjligt att lyckas med fotbollen, det har BP verkligen gjort.

Det känns som att IFK Göteborg försöker gå mer åt det hållet också, att släppa fram egna produkter tidigt? 

– Nu har inte jag varit här så länge men jag har också hört att det inte känns lika omöjligt att komma upp från egna led i dag. Att man tidigare kanske behövt vara exceptionellt bra som Pontus Dahlberg, men att fler nu får chansen är jättebra tycker jag. Sen handlar det om att vara bra nog för annars åker man ur laget till slut ändå.

Du var i BP när laget åkte ur allsvenskan 2014 och superettan 2015. Hur viktiga var Olof Mellberg och Azrudin Valentic för din utveckling? 

– För laget och för mig, helt avgörande skulle jag säga. Jag var 19-20 år när vi åkte ur superettan. Då är man inte svinhet och det var inte direkt så att klubbarna stod på kö. Mitt kontrakt gick ut och det var helt tyst så jag hade inget annat val än att förlänga med BP. När Olof och ”Vali” kom så vände ju allt. De kom in med en tydlighet hur vi skulle spela, som jag tror Poya gör nu.

– Olof med sin proffsighet och erfarenhet av högre nivåer. Han vet vad som krävs. Vi gick upp i superettan och allsvenskan direkt. Två otroliga tränare som jag har mycket att tacka för. Man vet aldrig vad som hade hänt om de inte kommit.

Kontraktet är skrivet över säsongen 2020. Men jag antar att du drömmer om utlandet också?

– Jo, det är klart att man vill testa vingarna någon gång. Men just nu fokuserar jag på att göra en bra första säsong med Blåvitt.

Finns det nån liga du följer extra mycket?

– Jag har väl ingen speciell liga som jag helst skulle vilja spela i. När jag kollar matcher blir det oftast Premier League. Men visst, det hade varit nice att bo i Italien eller London, haha.

– Jag känner däremot inte så att jag måste till utlandet i sommar eller efter säsongen. Jag vet att det kommer någonstans där framme om jag gör det bra. Det är inte så att jag känner ”shit, Allsvenskan” utan som jag ser det är det minst den nivå jag håller. Jag är ändå 22 år.

Slutligen, var slutar IFK Göteborg i tabellen 2018?

– Ohhf.. Jag har ingen lust att säga någon placering. Mina första två år i BP hade vi satt upp höga målsättningar och vi åkte ur serien båda gångerna. De andra två åren hade vi ingen målsättning och då vann vi båda åren.

– Så för min del behöver vi inte gå ut med någon målsättning, haha.