LÅNGLÄSNING: Efter blåsningar och misstag – han tog omvägen till eliten

Han hade ett MLS-kontrakt på gång, och fick spela mot Olympiakos och de andra storklubbarna i Grekland. Nu gör han snart debut i superettan – som 30-åring. Landskrona BoIS lille tekniker Thierry Zahui har haft en karriär som är brokigare än de flesta: Blåst på stora pengar och missförstånd kring det svenska seriesystemet har lett till en omväg till eliten. Men nu tänker han ta superettan med storm:
– Ni kommer njuta av att se mig i superettan. Min resa är inte slut, den har bara börjat, säger Zahui till FotbollDirekt.se.

Efter tre år i division 1 så är Landskrona BoIS tillbaka i elitfotbollen. En av de mest framstående spelarna i BoIS är en 166 cm lång 30-åring från Elfenbenskusten. En spelare vars karriär har tagit en krokig väg. Mittfältaren Thierry Zahui har efter fem år i Sverige vandrat uppåt från division 2 till superettan.

Thierry Zahui kom tidigt fram i talangakademin Africa Sports i hemlandet, och som 17-åring skrev han sitt första seniorkontrakt med klubben. Via kontakter hamnade han i USA, och efter ett lyckat provspel med Kansas City Wizard (numera Sporting Kansas City) så var han nära ett kontrakt i MLS. Då skadade han knäet innan han hunnit skriva på kontraktet.

Zahui blev kvar i USA och efter nästan ett helt år utan spel hade han ändå chansen på MLS-spel med Chicago Fire. Men innan det hade hunnit bli av så dök en chans upp i Grekland.

– Jag var i Chicago kort bara, de sålde mig direkt till Grekland. Det var bättre för mig att komma till grekiska högstaligan än MLS, för MLS var inte så stort på den tiden. Jag hade uppnått en dröm, att spela i en större liga i Europa, säger han.

Det var 2011, Zahui var 23 år och efter ett lyckat provspel med Levadiakos i grekiska högstaligan så fick han sitt första proffskontrakt i Europa.

– Jag var såååå lycklig då. Om jag hade fått den lönen jag skulle få… om jag hade fått den så hade du kanske sett mig i Champions League eller Europa League vid det här laget.

För det var det enda problemet – han var bara välbetald proffsspelare på papperet. Zahui gjorde tio ligamatcher under två säsonger utan att tjäna en spänn. Kontraktet skulle vara värt 10 000 euro i månaden. Men det kom aldrig några pengar.

– Jag spelade mot Paok, Panathianikos, Olympiakos, AEK Aten… alla de stora klubbarna. Men till slut gick det inte. Jag skrev ett treårskontrakt men fick inga pengar. Jag såg inga pengar överhuvudtaget. Jag försökte höra med dem om lönen, varför den aldrig kom. De sa alltid “nej nej nej, vi har skickat pengar. Har du kollat om du fått några pengar?” När du har en agent från Grekland som säger “jag ska prata om det här med Fifa”, och sedan händer det ingenting… då är det svårt. Efter det så bytte jag agent.

Du har inte fått pengarna i efterhand heller? Ni tog det aldrig vidare?

– Nej, det blev aldrig så. Det är en stor process och det fanns ingen som kunde hjälpa mig. Jag blev lovad det men jag fick aldrig någon hjälp.

Blir man inte bitter av att vara med om en sådan sak?

– Jag har lagt det bakom mig. Jag tänker inte så. Om jag är arg på någon, då kommer du se det på mitt ansikte, och då är jag arg nu. Jag visar direkt om jag är arg. Det är bättre att visa att man är arg, än att man bär det inom sig. Jag har varit arg på det där, men det är över nu. Jag försöker lära mig av allt jag varit med om, ta det vidare och få folk att lära sig av mig.

Efter två år i Levadiakos stod Zahui klubblös, och det är då han hamnar i Sverige. Via en vän till sin bror så byttes Grekland mot Borås. Det var 2013, och klubben som nappade var Norrby. Numera en superettanklubb, men då låg klubben i division 2. Divisionstillhörigheten hade dock inte Zahui haft klart för sig. Han trodde att han hamnat i en elitklubb.

– Jag märkte direkt att mina medspelare inte var på den nivån. Man gav dem en passning och såg att de inte kunde kontrollera bollen. Jag kände att det var något skumt, “ska det vara så här låg nivå, det är ändå näst högsta serien?” När jag hade spelat i tre månader så fick jag reda på att det var fjärdedivisionen. Det finns allsvenskan, superettan, division 1, division 2. Jag sade “ni förstör mitt CV”. Att gå från grekiska högstaligan till svenska division 4… det ser inte bra ut på papperet. Men då var kontraktet redan påskrivet.

När Zahui pratar om sin karriär så är det snarare året i Norrby som är bottennappet – inte åren i Grekland. Efter tiden i Borås kände han sig brännmärkt. Det fanns inga större klubbar som visade intresse, och inte heller Norrby ville ha kvar honom.

– När de gick upp i division 1 så lät de mig gå. De använde mig och slängde bort mig. Jag sköt upp dem i division 1, men när vi var däruppe ville de inte ha mig längre. Tills nu har jag fortfarande inte förstått det här. En del klubbar här i Sverige, på den högsta nivån… om de skulle se Ronaldo eller Messi, de skulle fortfarande inte ta dem till allsvenskan. Det finns tränare som kan se spelare men också en hel del som inte kan se bra spelare.

Zahui fick fortsätta på division 2-nivå i Sverige. Assyriska FF i Göteborg tog in honom, och sedan kom det som han själv beskriver som vändningen i karriären. Han träffade Agim Sopi, som då tränade Prespa Birlik. 2015 tog han Thierry Zahui till Prespa, och när han själv flyttade vidare till Landskrona BoIS i fjol så värvade han dit Zahui. Första säsongen i division 1 slutade med en tredjeplats, i år vann BoIS södra serien.

– Jag respekterar honom så mycket som tränare. Jag är så tacksam. Han var den som såg någonting i mig i Prespa. Han får mig att vilja visa mig som spelare för honom. Han är den bästa tränaren jag någonsin haft.

– Jag har varit i tre svenska klubbar innan Landskrona. Alla tränare har försökt få mig att visa något som inte existerar. När Agim ser mig… han förstår att jag inte kommer utvecklas som spelare, jag är 30 nu. Han vet vad jag är bra på och försöker inte göra om mig som spelare. Han har gjort något stort för mig, han har tagit mig hela vägen.

Nu väntar till sist spel i näst högsta divisionen i Sverige. Och 30 år gammal har Zahui långt ifrån gett upp hoppet om spel på en långt högre nivå.

– Folk säger att man blir gammal i fotboll, man blir inte gammal, man blir trött. Giggs, Totti, Zanetti… de har lagt av för att de inte orkar längre. Men har du energin och motivationen så spelar inte åldern någon roll. Du får erfarenhet istället.

– Och när jag ser allsvenskan, jag ser ingen som gör något annorlunda, något som jag inte sett förut. Det är ett par-tre lag som gör dig glad när du ser dem. Det laget som spelar i Europa League, Östersund? När du ser dem så vill du springa ut på planen själv och vara med. Och Malmö FF… de spelar en rak fotboll men de har offensiva spelare som kan göra saker. Djurgården, du har några erfarna spelare där. Källström, jag såg honom redan när han spelade i Lyon, jag trodde att han var fransman. Han har touchen och spelförståelsen, han är så smart att han inte behöver springa så mycket.

Inte särskilt imponerad av svensk fotboll som synes, men Zahui är noga med att understryka att vi inte saknar talang här. Han säger att han sett flera enormt talangfulla spelare långt ner i divisionerna som borde spela mycket högre upp, men att klubbarna inte har kompetens nog att fånga upp dem.

Efter fem år i Sverige så tycker han sig se vissa mönster som han menar stoppar svensk fotboll från att bli bättre. Dels tycker han att för många tränare prioriterar fysik och löpstyrka allt för högt, men framför allt så är svenskar alldeles för försiktiga:

– I Sverige tror man inte på människor som säger att de är bra. Folk måste se det för att tro på det. Det finns många spelare här som är bra, men de tror inte på sig själva. Jag tror på mig själv. Jag måste tro på mig själv först, om ingen annan tror på mig vem ska då göra det?

– Jag har varit professionell spelare i 15 år. Jag har mött så många spelare, så många spelare av olika kvalitet. En fotbollspelare ska inte vara rädd för andra fotbollsspelare. Vi springer alla efter samma boll. Om jag kan lära mina medspelare en sak: Om du är bra så ska du säga att du är bra. Men jag säger inget som jag inte har täckning för.

Zahui har inte bara stark tro på sig själv. Tron på högre makter är minst lika viktig. I våras fick han större uppmärksamhet än någonsin tidigare i Sverige, när han i svenska cupen slog till med två vackra frisparksmål i gruppspelet, mot Gefle och Trelleborg. När vi pratar om frisparkarna så kommer han in på sin gudstro:

– Alla träningar så tränar jag frisparkar. Jag sätter en av 20, max. Jag missar alltid. Men på match… jag sätter den. Får jag tre chanser så sätter jag en. När du tränar så bryr du dig inte… du vill vara någon annan: Messi, Ronaldo, Juninho… men på planen, på match, då är du dig själv… du vill att ditt lag ska vinna, ta tre poäng. När jag är på träning, då vill jag testa saker. På träning är det också så många distraktioner. På match, det spelar ingen roll om folk skriker på läktaren. Det är du och bollen.

– Jag ska berätta en hemlighet: Varje gång innan jag skjuter så ber jag. Jag är kristen, jag tror på Jesus. Så innan jag gör någonting, till exempel innan en frispark, så lägger jag ner bollen, “thank you God, because you give me the goal”. Jag känner att jag kommer jag göra mål. Det känns som att det inte är jag som avgör om jag ska göra mål, det är upp till honom. Så jag tackar Gud redan innan jag skjuter. I de där matcherna i cupen, jag började skratta redan innan jag lade ner bollen. et är den enda hemligheten jag har. Men det är inte alltid det funkar. Ibland har jag inte den känslan, då lämnar jag över den till en annan spelare.

Nu väntar superettan, och för Zahui var det självklart att stanna i BoIS. Efter den här säsongen gick kontraktet ut, men nyligen stod det klart att han förlängt till och med 2019.

Att du förlängde med två år, med tanke på din ålder…

– … Landskrona är en familj. De öppnade dörren för mig. Jag vill ge kärlek tillbaka. När jag är någonstans, så lägger jag allting där. Jag vill inte vara i ett lag när mina tankar är någon annanstans. När jag är i Landskrona, då är allt mitt hjärta där. Har jag ett kontrakt så respekterar jag det kontraktet. Om någon vill värva mig så får de köpa loss mig.

– Fotboll är mitt liv, det är det som hjälper mig och min familj. Min resa är inte slut, den har bara börjat. När du är 30 så har du erfarenhet. Om jag tar mitt lag till allsvenskan, jag är inte nöjd där. Jag vill ta mitt lag till allsvenskan och kanske även till Europa League som Östersund, eller till Champions League som Malmö.