FD LÅNGLÄSNING: Osannolika resan och raset – bortglömd av allsvenska klubbar

LÅNGLÄSNING. Redan som 17-åring flyttade Sebastian Carlsén till storklubben Inter. En viss José Mourinho kallade upp den unge mittfältaren till a-laget. Sedan gick det utför. På tre år gick han från Champions League-mästarna till Höganäs i division 3.
– Lite komiskt är det ju. Det är nog ingen som har gjort den resan. Tiden i Höganäs kände jag mer att det bara var roligt att spela igen. Det var som ett kompisgäng som spelade fotboll, säger Sebastian Carlsén till FD.

Under en miniturnering med ungdomslandslaget 2007 upptäcktes en 16-årig Sebastian Carlsén. Den centrala mittfältaren från Helsingborg imponerade så pass mycket att storklubben ville ha honom. Utan provspel dessutom. Italienarna var så säkra på att de hade hittat nästa stora fynd. En talang utöver det vanliga.

– Det var klart en massa scouter som det alltid är vid ungdomslandslag. För egen del gick det helt okej, själv tyckte jag att det inte var något märkvärdigt med den turneringen. Någon vecka innan julafton fick jag ett samtal från min agent som förklarade att det fanns intresse. Att Inter ville ha mig utan någon provträning. Det är inte vanligt, man brukar alltid provträna. Men de hade sett mig i turneringen och ville ha mig, säger Sebastian Carlsén.

Var det självklart att du skulle tacka ja?
– Jag tvekade inte det minsta. Det fanns inte på min agenda att en klubb som Inter vill ha mig. Det var ett solklart ja från min sida, det är ett erbjudande man inte kan tacka nej till. Jag var skitglad och lite chockad, men det var bara positivt.

Hur var det att flytta till Italien som 17-åring?
– Jag flyttade dit själv, men min pappa var med mig rätt mycket. De två-tre första månaderna betalade Inter så att han kunde bo på hotell. Jag själv bodde på akademin. Det var tufft eftersom det inte var många som pratade engelska. Även om klubben och lagkamraterna hjälpte mig mycket är det svårt att komma in i gruppen om man inte kan språket.

Var det tufft utanför plan?
– Det blev lite smågrupperingar, men jag snackade med alla så klart. Jag umgicks mest med dem utländska spelarna som pratade engelska. Det var spelare från Rumänien, Serbien, Tjeckien och ännu fler olika länder. Vi brukade åka in till stan och bara umgås.

Han berättar att han slutade skolan och gymnasiet i samband med flytten till Inter. Spelarna där satsade endast på fotbollen och de utländska spelarna pluggade bara italienska. Carlsén berättar även att boendet inte var av bästa klass.

– Akademin som jag bodde på ligger vid träningsanläggningen. Det var lägre levnadsstandard än i Sverige. Med tanke på hur stor och rik klubb Inter är hade man förväntat sig att det skulle se bättre ut. Det var inte jättefint och rätt slitet. Man var van vid högre standard i Sverige, men man kom ändå in i det. Planerna däremot var det inget att klaga på. Träningsmöjligheterna var i riktig toppklass.

Trots att Carlsén fick ett flerårskontrakt med klubben valde han att efter ett halvår riva kontraktet med Inter.

– Det var framförallt hemlängtan jag hade. Jag längtade otroligt mycket till, det kändes bara inte rätt. Även om det gick bra med fotbollen ville jag hem. Det är lätt att vara efterklok, men det kanske var lite tidigt att flytta. Samtidigt ångrar jag det inte. Jag ångrar aldrig något jag gör.

Inter gick med på att riva kontraktet. Skåningen packade ihop sina saker, lämnade Milano och flyttade tillbaka hem till Helsingborg igen. Där började han spela i Helsingborgs U19-lag igen.

– Det var fantastiskt skönt. Tryggheten med familj och vänner gav mig en bättre vardag. Fotbollsmässigt sprang jag runt och var rätt frustrerad. Jag spelade ju med U19-laget och det var inte alls samma standard jag hade vant mig vid borta i Italien och Inter. Jag krävde för mycket av spelarna och det körde fast sig för mig, det hände inte så mycket. Jag var där i ett år sedan kände jag att jag hade mognat och ville ge det en chans till med Inter.

Var det lika givet att du skulle till Inter denna gång med tanke på att du förra gången lämnade efter bara ett halvår?
– Jag snackade fram och tillbaka med mina föräldrar om det. De fick säga vad de tyckte och tänkte. I slutändan var det ändå mitt val och jag visste om vilka möjligheter jag hade med Inter. De stöttade mitt val att försöka med Inter igen. Jag fick inte ut all min fotboll i Helsingborg.

Kunde du bara återvända till Inter efter att du rivit ett kontrakt med klubben?
– Egentligen ska det ju inte gå. Min agent och folk i Inter sa att det skulle bli svårt. Om man river ett kontrakt som de hade gett mig skulle det inte gå att få ett nytt. Men det gick. Jag flyttade dit igen och denna gång kände jag mig mycket mer mogen, det var en helt annan sak. Jag flyttade tillbaka till samma ställe, men sedan till en lägenhet eftersom min flickvän flyttade med mig. Det var riktigt härligt. Allt gick uppåt, det var en väldigt lättnad. Det bästa valet jag har gjort.

Hur gick det denna gång?
– Det gick bra, jag blev till och med lagkapten. Vi hade en ny tränare och det kändes skitbra. Jag trivdes verkligen och fick stort förtroende från tränaren och till vintern fick jag känna på a-laget med. Jag utvecklades på alla fronter.

Minns du första träningen?
– Den var väldigt speciell. Jag var jäkligt nervös. Även om jag tränade bredvid de varje dag i princip var det ändå väldigt spännande att verkligen träna med dem. Att man fick träna, spela och dela omklädningsrum med några av de bästa spelarna i hela världen. Sedan blev det lite mer av en vardag och då var det inte lika märkvärdigt att träna och käka med alla spelarna varje dag. Det hade ju inte funkat att bara springa runt och beundra alla spelarna. Det var hårt jobb som gällde.

Var det stora skillnader från ungdomslaget?
– Just tempot var annars inte särskilt högre än med u-laget. Däremot höll allt med a-laget en mycket högre kvalitet. Avslut, passningar, crossbollar. Allt görs med så otrolig hög kvalitet. Just tempot var inte mycket högre än i allsvenskan, men det var just kvaliteten på allt annat som var så hög.

Ni hade ju rätt hyfsat lag då, hände det att du blev starstrucked?
– Inte mer än att man fick passa och köra lite väggspel eller kombinationer med vissa spelare. Jag kanske rörde mig lite mer än en vanlig träning för att visa att man vill ha boll. Men det var mer kul och jag njöt verkligen hela tiden.

Någon spelare du imponerades lite extra av?
– Jag har alltid sagt att Thiago Motta är jäkligt bra. Folk har inte riktigt fått upp ögonen hur bra han egentligen är. Han var lika bra i Inter som han är i PSG nu.

Var det någon spelare som tog på sig att ta hand om dig eller er unga spelare?
– Javier Zanetti och Esteban Cambiasso var bra på det. Helt fantastiska människor som hjälper och försvarar de unga spelarna. Det är inte alltid lätt att vara yngst. Det ställs väldigt höga krav fotbollsmässigt och det är mycket press. De kom fram och snackade med en i början. Hjälpte till när man inte förstod och pushade en hela tiden om man till exempel missade en passning.

Träningarna gick bra för den unge Carlsén. Veckan efter hans 19-årsdag satt han med på bänken i Serie A matchen mot Bari. En viss José Mourinho kallade upp svensken till matchtruppen.

Hur såg er relation ut?
– Bara en sådan sak att han frågade mig om vi skulle prata engelska eller italienska ger trygghet. Att han visade att han bryr sig och vill hjälpa till. Jag spelade under honom i en fem-sex träningsmatcher med a-laget. Han hade bättre koll på mig än vad jag trodde. Det var häftigt i början, men det var samma här. Jag kan inte går unt och beundra honom och efter ett tag blir det en vardag och han blir som vilken annan person som helst.

Minns du hur du fick beskedet att du skulle vara med mot Bari?
– Det var en träning på akademin där jag och en till från laget togs åt sidan. Vi fick beskedet att vi skulle vara med i truppen. En skulle få vara på läktaren och en skulle vara med på bänken. Jag var den som fick sitta med på bänken. Jag blev verkligen skitglad.

Hur gick tankarna när du väl satt där på bänken?
– Man har inte råd att vara nervös, det hjälper ingen. Jag försökte förbereda mig så bra som möjligt. Jag skulle vara redo om chansen skulle komma för då skulle det vara full fart som gälla. Det var ingen enkel match eftersom det var i slutet av säsongen. Vi vann ligan då så det var en viktig match. Det var ingen lätt match att få chansen i.

Ni vann inte bara ligan den säsongen, ni vann även Champions League. Hur var det att tillhöra en sådan klubb?
– Hela den säsongen var nästan som att sväva på moln. Allt laget ställde upp i slutade med vinst. Det var en extra bra stämning i laget då, det blir en bra träningsmiljö då. Det är kul att vara i sådan klubbar, oavsett om det är Inter och man har vunnit Champions League eller om man vinner en lägre serie. Det var en fantastisk stämning, hela staden andades fotboll.

Under hans sista 1,5 år i klubben tränade han med a-laget kontinuerligt. Åren hade gått och Carlsén var nu för gammal för att spela ungdomsfotboll i Italien. Mittfältaren och Inter kom fram till att en utlåning hade varit bra för båda parterna.

– Jag behövde något nytt, det var skönt att komma hem igen. Det fanns intresse från Serie A och B, men allt började med en semester hemma i Helsingborg. För att hålla igång började jag träna med laget och fick sedan ett jäkligt bra erbjudande från Helsingborg.

Hur gick det i Helsingborg?
– Det var väldigt tuff konkurrens. Både Ardian Gashi och May Mahlangu var två av dem bästa spelarna det året. Även om jag hade gjort 20 mål på varje träning hade jag inte fått spela. Det var verkligen skitbra spelare båda två, det var en svår situation. Jag trodde på mer speltid, men det blev in te som man hade trott och hoppats på.

Ångrar du just det beslutet?
– Jag ångrar det inte. Just där och då ville jag det. I efterhand kanske det hade varit bäst att stanna kvar i Italien, men det är jävligt lätt att vara efterklok. Jag hade lika gärna kunnat göra fem mål i Helsingborg och sedan ta nästa steg därifrån. Jag trivdes bra i Helsingborg, men det kanske inte var mitt bästa val.

Du fick enda några matcher, hur var det att göra sin allsvenska debut med Helsingborg?
– Det går inte att jämföra med Italien och Inter, men det var kul, absolut. Samtidigt var det inte en sådan stor sak. Jag tror det hade varit större för mig nu att spela i allsvenskan igen. Då var det mer ett steg ner för mig. Samtidigt som jag inte känner att jag måste dit hade jag nog varit gladare över att spela i allsvenskan igen nu.

Efter Helsingborg hamnade du i Trelleborg i superettan. Hur var det?
– Jag var väldigt nära en utlåning till Bellinzona i Schweiz. Jag var med på träningsläger och det gick skitbra. Jag skrev på för ett lån, men det strulade och blev aldrig av. Jag tränade då med Hammarby, men de erbjöd ett kontrakt utan pengar. Till sist blev det Trelleborg. Det var ett steg ner för mig för att kunna komma igång igen. Men det blev inte riktigt bra. Vi hade fyra tränare under säsongen. Även om jag fick spela gick det inte bra för laget. Jag var där på lån i ett år från Inter.

Efter lånet till Trelleborg var letandet efter en ny klubb åter igång. Nu var Inter beredda på att släppa svensken som var väldigt nära en toppklubb i Portugal, men även Hammarby.

– Jag tränade med Braga hela januari och det gick skitbra det med. Sista dagen av transferfönstret löste vi dem sista detaljerna och fick ett godkännande av Inter, men tyvärr han inte papperna gå igenom. Det sket sig. Det var synd för det var ett fantastiskt lag. Efter det spelade jag inte fotboll alls. Jag var hemma i Helsingborg, hälsade på i Barcelona där tjejen pluggade och gjorde ingenting. Sedan började jag träna med Höganäs. Först tränade jag bara på skoj med brorsan och kompisar i laget. Men sedan skrev jag på för klubben och spelade några matcher i division 3.

Hur var det att gå från Inter som vann Champions League när du var där till Höganäs i division 3?
– Lite komiskt är det ju. Det är nog ingen som har gjort den resan. Tiden i Höganäs kände jag mer att det bara var roligt att spela igen. Det var som ett kompisgäng som spelade fotboll. Annars tänkte jag inte så mycket på det. Jag hade spelat i Inter, men nu spelade jag i Höganäs.

Vilka var dem största kontrasterna?
– Allting! Det finns inga likheter mellan dem klubbarna. Höganäs är en jätteliten klubb. Allt från bollar till spelare, till träningsplaner och arena. Alltihopa verkligen. Medan Inter är Inter.

Carlsén var i Höganäs i cirka ett halvår innan han började träna med Ängelholm för att hålla igång. Träningarna ledde till ett kontrakt med supperettan-klubben. I år gör han sin tredje säsong i Ängelholm.

– Det är svårt att spela den fotbollen vi vill, den hör inte riktigt hemma i Sverige. Det går inte jättebra för oss, men jag trivs ändå bra. Redan när jag kom till Ängelholm har vi försökt att spela fotboll, jag gillar det. Sedan hade jag hoppats lite mer poängmässigt.

Har du något mål med fotbollen nu?
– Jag har kommit till det stadiet att jag inte tänker lika mycket som innan. Det är inte lätt att visa upp sig och spela den fotboll man vill. Jag kör på och sedan får man se vad som händer efter säsongen, om det dyker upp något roligt.

Kan du tänka dig att flytta?
– Absolut, om det är rätt. Jag flyttar inte bara för att. Det ska kännas rätt fotbollsmässigt, att man har en tränare som vill ha en och tro på en. Det ska kännas bra på många plan.

Hur tror du att alla lånen och flyttarna från Sverige och Italien har påverkat dig?
– Man blir lite härdad när man kommer till så många olika miljöer med olika tränare och klubbar som har olika spelsätt. Jag har nog blivit mer mogen genom att leva på olika ställen. Eftersom jag flyttade så tidigt kanske jag lärde mig vissa saker tidigare än många andra. Jag ser det som positivt, det är bra att testa på olika miljöer.

Vad tror du det är som avgör om man blir utlandsproffs eller inte?
– Det är spelkvaliteterna de tittar på i utlandet. Det är inte den som springer mest eller lyfter tyngst i gymmet. Sedan gäller det ju såklart att alltid arbeta väldigt hårt. Ingenting är gratis. Det är bara att nöta den mentaliteten, det är superviktigt. Det är en jäkla press på dig så man måste hela tiden jobba väldigt professionellt och ge allt. Att hela tiden jobba hårdare än alla andra. Ta Inter till exempel som vann Champions League och ligan när jag var där. Spelarna där är inte bättre än spelarna i allsvenskan och superettan. De har samma talang. De i Inter är däremot super-professionella och verkar vilja det lite mer än spelarna här. Det är nog därför de är där de är. Att de verkligen ger allt dag in och dag ut. Många av spelarna är även väldigt smarta rent fotbollsmässigt och gör det enkla väldigt bra.

Ångrar du någonting i din fotbollskarriär? Eller enstaka beslut?
– Både ja och nej. Jag blev mer kanske missnöjd med hur det blev efter vissa beslut. Men när jag tog besluten just där och då kändes det rätt. Man vill ju alltid göra det man tror är bäst. I efterhand kanske alla besluten inte var så bra egentligen, men det är svårt att säga.

Vad har du för råd att ge unga svenska spelare i dag som kanske vill eller funderar på att bli ungdomsproffs utomlands?
– Jag kan inte råda någon ung spelare att tacka nej till ett erbjudande. Man måste känna av själv vad som är rätt för en, det är en bedömningsfråga. Prata med dina föräldrar och din agent. Jag kanske var lite för ung, men sedan beror det ju även på vilken klubb det är som är intresserad. Jag tycker att man i alla fall alltid kan träna med en klubb och be dem förklara hur allt går till. Att kanske kunna skriva ett kort kontrakt för att testa på det och få en inblick i hur allt fungerar innan man tar något beslut.