• Publicerat 5 februari
  • Skrivet av Max Richnau
  • 0 Kommentarer

Käck Djurgården Foto: Bildbyrån

SIDE. Elliot Käck har precis börjat sin andra A–lagssäsong i Djurgården, klubben han är uppväxt med. I en lång intervju med FotbollDirekt.se berättar Käck om vägen tillbaka till Djurgården, förhoppningarna inför årets säsong och sitt eget supporterskap.
– Det är inte alls omöjligt att jag ställer mig i klacken om jag är avstängd och missar någon match.

För drygt ett år sedan stod det klart att Elliot Käck värvades till Djurgården från Sirius. Därmed kom Käck tillbaka till sin moderklubb, som han representerade i över tio år av sitt liv.

Till en början hade Käck dock svårt att ta en plats på Djurgårdens vänsterbacksplats. Jesper Arvidsson inledde säsongen starkt, och Käck fick till en början mest sitta på bänken i allsvenskan och spela med U21–laget. Mot slutet av säsongen spelade han sig dock in i laget allt mer, och avslutade säsongen som ordinarie.

Nu laddar Käck för sin andra säsong i Djurgården. När vi sätter oss ned tillsammans i lobbyn på Djurgårdens spelarhotell i Side blir min första fråga om debutåret i blårandigt blev som han tänkt sig.

– Nja, både och. Förra våren var väl inte jätterolig. Jag fick inte spela så mycket som jag hade tänkt mig. Men allt runt omkring har fungerat jättebra sedan dag ett. Jag är ju stockholmare från början, och trivdes jättebra i stan och med lagkamraterna, men speltiden var ju sådär. Men framåt sensommaren och hösten fick jag spela mer och mer, och jag tycker också att det började gå bättre och bättre. Sista sju matcherna startade jag också. Nu har min främsta konkurrent (Jesper Arvidsson) försvunnit. Nu känns det som att det är jag som ska ta vänsterbacksplatsen.

Hade du tänkt att du skulle ta en ordinarie tröja direkt när du skrev på för Djurgården?
– Sedan jag började satsa på nytt och gick till HTFF (Hammarby Talangfotbollsförening, numera nedlagt) efter junioråren har jag alltid varit ordinarie i alla lag. Min kurva har varit uppåtgående hela tiden. Så jag hade väl räknat med att det skulle bli så i Djurgården också. Men sedan blev det inte så. Mina tankar var att jag skulle spela.

Var det ovant att hantera motgång?
– Ja, det var absolut ovant. Det var en konstig känsla. Det blir som att man är lite utanför och tittar på, och att man inte är med och bidrar så mycket som jag gjort tidigare. Men det var en lärdom det också. Jag tror att jag blev starkare av det.

Hur tacklade du motgången?
– Det var bara att borra ner huvudet och köra. Jag klagade inte, utan försökte träna på så bra som möjligt och göra det så bra jag kunde i U21–matcherna. I U21 gjorde jag ganska mycket poäng. I år fyller jag 27, så jag har ändå en del erfarenhet. Jag har varit med om lagkompisar och kompisar som varit i liknande situationer som jag pratade med också, och alla var eniga om att den bästa vägen att gå är att borra ner huvudet och köra, inte hålla på och försöka snacka sig till en startplats.

Som nämnt blev det till slut Käck som lade beslag på startplatsen till vänster i backlinjen. Från och med mötet med Malmö FF på Tele2 Arena den 20 september fanns han med från start i samtliga resterande allsvenska matcher. Käck känner också att han tog chansen när han väl fick den i slutet av säsongen.

– Ja, det måste jag ändå säga. Norrköpingsmatchen var väl sådär, då var jag vänsterytter, men alla matcher som vänsterback tycker jag gick bra.

Ett nytt lag att anpassa sig under sin första säsong – men klubben Djurgården hade Käck bra koll på sedan tidigare från sina ungdomsår. Övergången från Sirius blev som att flytta hem, menar Käck.

– Ja, det var lite som att flytta hem. Sedan hade jag aldrig spelat i A–laget, det är ett annat lag, men klubben kände jag ju till. Jag är uppvuxen på Hjorthagen och i de områdena och har varit mycket kring Kaknäs, så allt sådant och även en del folk kände jag ju till sedan tidigare.

Om vi bortser från att du spelar i Djurgården, skulle du kalla dig själv djurgårdare?
– Ja. Absolut.

Om jag hade ställt den frågan när du spelade i HTFF, vad hade du svarat då?
– Jo, det hade jag nog sagt att jag var, säger Käck efter viss tvekan.

– Jag spelade ändå i Djurgården från att jag var sex år till dess att jag var 18, så hela min fotbollsuppväxt var Djurgården. Jag gick på alla hemmamatcher på Stadion. När jag forslades bort från juniorerna var jag lite bitter, men jag var ju fortfarande djurgårdare. Att gå till HTFF var det enda valet jag hade då, fortsätter han.

Du nämner att det kändes bittert – kan du berätta lite om när du lämnade Djurgården första gången?
– Bittert och bittert… Det var ingen stor händelse egentligen. Jag var inte tillräckligt bra för att spela i A–laget helt enkelt, och då fanns det inget U21–lag. Antingen fick man ett utlåningskontrakt och fick gå till någon division 2–klubb eller så fick man lämna. Jag visste ju mycket väl att jag inte var tillräckligt bra för ett A–lagskontrakt, men när man har varit i en klubb så länge känns det ju konstigt att spela någon annanstans.

Hade du proffstankar kring fotbollen då?
– Egentligen inte, det var nog då jag började fundera på lite andra grejer. Jag började plugga och jobba och sådant. Första året gick jag till division 3 i Värtan. Visst, jag var fortfarande ung, men därifrån är det ganska långt till allsvenskan. Det var egentligen första gången jag började tänka på lite annat.

När kände du att de tankarna började komma tillbaka?
– Jag var liten i växten och hade inte riktigt vuxit klart, och det var egentligen först när jag var 18, 19, 20 som jag började växa till mig och få min snabbhet. Även om jag kanske inte hade fullt fokus på fotbollen i Värtan kände jag att det gick bra. Annars hade jag nog inte fortsatt. Vi hade ett ungt lag med många Djurgårdsjuniorer och åkte ur division 3, men då kände jag ändå att jag ville vidare. Då sökte jag mig till Värmdö i division 2. Det hade jag nog inte gjort om det hade gått dåligt i Värtan. Året i division 2 gick väldigt bra. Vi tränade bara tre gånger i veckan och spelade match, det var inte jätteseriöst, men vi hade en bra tränare och ett bra lag. Då kände jag att jag fortfarande utvecklades.

När kände du att fotbollen kan bli något du kan leva på?
– Det var nog första året i division 1 i HTFF år 2010. Då skulle jag fylla 21. Division 1 kände man ändå var rätt nära.

Du är stockholmare och har varit djurgårdssupporter under hela ditt liv. Tycker du att det är viktigt att det finns spelare med klubbhjärta i Djurgården?
– Jo, det är nog viktigt för alla lag. För supportrarna är det viktigt att känna att det är några i laget som är som dem och håller på Djurgården, och på planen kanske man ger lite extra också, tror jag.

Känns det som att du tar extra ansvar i laget i och med ditt supporterskap?
– Nja, jag tror att alla gör sitt bästa för att se så bra ut som möjligt och lyckas. Så nej, inget extra ansvar i och med det. Ansvaret kanske kommer mer och mer.

Blir du mer glad när ni vinner och mer besviken när ni förlorar än andra i laget?
– Lite så är det ju, det tror jag. Absolut.

Emil Bergström, som nyligen lämnade Djurgården för ryska Rubin Kazan, var för många supportrar den stora favoriten i Blåränderna, inte minst med tanke sin öppenhet med att han även var en stor djurgårdare privat. Elliot Käck framhäver att det finns stora skillnader i hans och Emil Bergströms personligheter, men tror ändå att han kan komma att bli supportrarnas nya ”förlängda arm” på planen.

– Vi är två helt olika människor. Men det är inte omöjligt. Vi får se lite vad som händer. Jag kör på och hoppas att de gillar det jag gör. Jag kommer att göra allt för Djurgården och hoppas att jag kommer vara här i många år. Men om jag blir någon ”ny Emil”, det vet jag inte. Han har lite mer energi utanför planen än vad jag har, jag är lite lugnare.

När Emil var avstängd i AIK–derbyt i våras stod han i klacken. Är det något du skulle kunna tänka dig?
– Ja, absolut. Jag har stått i klacken tidigare när jag var yngre, och som jag nämnde tidigare var jag ju på alla matcher och alla derbyn. Så det skulle jag absolut kunna tänka mig. Jag har några kompisar som står i klacken fortfarande, jag snackar mycket med dem.

Så om det blir tre gula eller ett rött under säsongen kanske man ser dig på Sofialäktaren på Tele2 Arena?
– Absolut, det är inte alls omöjligt.

Vi går över till att prata om Djurgårdens kommande säsong. Förra året blev det en sjätteplats, men Käck har i nuläget svårt att svara på vad man ska förvänta sig av Dif i år.

– Vi har inte haft något snack om det alls faktiskt. Vi har haft fokus på individuella samtal hittills.

Vad känner du själv är rimliga förväntningar?
– Jag tycker att vi visade i matchen i går att vi blir att räkna med även i år. Vi har även haft lite sjukdomar och skador, och har roterat lite i de tidigare matcherna. Det har kanske inte sett jättebra ut där, men det gjorde det å andra sidan inte förra året vid den här tidpunkten heller, så det behöver man inte vara orolig över. Jag tror att vi har ett bra lag, och jag tror att vi kan göra bra ifrån oss även i år.De spelare som är kvar från förra året kommer att utvecklas allihop, alla är i en bra ålder och det känns som vi har tagit steg redan nu.

– Det kändes som i höstas med matchen i går. Vi var stabila bakåt och det var ett skönt go i laget. Vi har tappat några och har några skador, men vi har fyllt på med bra spelare, och fler och fler kommer ta nyckelroller och kliva fram för oss.

Är det realistiskt att tro att ni ska bli bättre i år än i fjol?
– Det är så svårt att svara på nu när vi inte har pratat om det, och man vet inte heller om vi kommer värva mer eller hur det ser ut med skador. Så jag vågar inte svara på det riktigt nu faktiskt. Jag kan bara upprepa det jag sa med att det kändes jäkligt bra i går. I de tidigare matcherna mot Örebro och Gefle har det inte varit någon bra känsla när vi gått av planen, man har känt lite ”var står vi?” och så, men nu känns det bra.

Bortsett från att ha en ordinarie plats i backlinjen, vad hoppas du få ut för egen del under årets säsong?
– Ända sedan jag fick starta de sista matcherna förra året och jag kände att jag verkligen håller på den här nivån och kan göra det bra har jag varit väldigt inspirerad. Jag har tränat hårt under ledigheten och även nu, och jag känner mig i bra fysisk form. Det känns som att det kommer att bli ett bra år i år för egen del. Jag kommer köra stenhårt för att ta platsen genom att göra bra ifrån mig.