Prahl omslag

Tom Prahl är den enda svenska tränaren i modern tid som tagit SM-guld med två olika klubbar. Nu är det fem år sedan 67-årige Prahl tränat någon klubb. FotbollDirekt ringde upp honom för att prata MFF:s framgångsresa, att svensk fotboll glömmer bort försvarsspelet och att han hade kunnat tänka sig att träna en klubb i Kina såhär på ålderns höst.
– Hade de ringt i morgon hade jag nog tagit mig en funderare trots allt, säger han till FotbollDirekt.se.

Det första Tom Prahl gör när han svarar och hör att det är jag som ringer är att fråga ifall jag sökt honom tidigare under dagen. När han får svaret ”nej” pustar han ut som om han var orolig för att ha försvårat mitt arbete. Om det inte framgår av föregående mening så är det övertydlighetsdags härnäst: han är oerhört sympatisk, denne gamle guldtränare.

Har du tid nu?
– Jag? Jag har all tid i världen.

Vad har du gjort sedan du la tränarpärmen på hyllan 2011?
– Jag har blivit en vanlig medelsvensson och hoppat in i pensionärsrollen. Jag har det gott och gör det man gör när man blir lite äldre. Träffar mina barnbarn, huset ska skötas, håller igång lite på egen hand och tittar på fotboll på TV.

Låter gött. Ingen mer fotboll än TV?
– Jag är mentor för en kille som tränar Skåne-klubben Nike i division 3. Det är helt ideellt och jag gör det för att det är kul att kunna följa en ung tränare.

Har han något namn?
– Jonas Wramner.

Så om vi ser honom i allsvenskan framöver så är det dig vi ska kredda?
– Då kan jag kanske ta åt mig en del, ja.

Tom Prahl under början av sin allsvenska tränarkarriär, i Trelleborg. Han låg steget före med selfie-pussmunnen, minst sagt.

Tom Prahl under början av sin allsvenska tränarkarriär, i Trelleborg. Han låg steget före med selfie-pussmunnen, minst sagt.

Hur mycket fotboll ser du på TV då?
– Jag har mycket tid och skulle kunna titta hur mycket som helst. Det är inte så mycket, jag ser inte många matcher live, det ska jag ärligt säga. Men jag följer både allsvenskan och utländska ligor på TV. Men det är inte så att jag ser tre matcher en lördag. När jag slutade träna så behövde jag inte gå in så hårt för att följa med i allt längre. Men jag försöker ha koll på utvecklingen och hur spelet har förändrats. Det är förstås också för att kunna hjälpa Jonas så bra som möjligt.

Vilken är den största förändringen i fotbollen nuförtiden jämfört med när det begav sig för dig?
– Det började redan de sista åren jag tränade. Men lagen är oerhört skickliga på att hålla ihop både i djupled och sidled i försvarsspelet. Jag ser internationella lag som står med tio man 30 meter utanför eget mål och nästa ögonblick flyttar de fram jättesnabbt. Man ser inga forwards som står och tar igen sig vid mittlinjen längre. Sen har spelsystemen ändrats en del, det är väldigt mycket folk centralt och man låter ytterbackarna sköta spelbredden. Det är heller inte så många lag som spelar med två anfallare. Det händer en del på bara tre-fyra år, de bästa lagen är ju fantastiskt skickliga i passningsspelet. Ja, utomlands alltså. I Sverige vet jag inte om det hänt så mycket, vi tragglar vidare på samma sätt även om många försöker ta nästa steg.

Hur ser du på allsvenskan i dag? Hur bra jämfört med för tio år sedan?
– Det har varit mycket fokus på det tekniska, passningsspelet och offensiven. Där har det hänt en del. Försvarsmässigt vet jag inte om det är ett dugg bättre faktiskt. Svenska spelare är i dag inte speciellt bra utbildade i försvarsspel, där hade jag nog kunnat göra lite nytta i vilken klubb som helst. Sen ställer jag mig lite frågande till hur mycket man verkligen tränar i allsvenskan i dag. Vi tränade betydligt hårdare, mer och längre under min tid i Halmstad och även i Trelleborg. Där undrar jag om man inte kan plocka ut mer.

Du var expert kring Malmö FF:s matcher fram till sommaren 2014. Vad säger du om deras framgångar?
– För det första har de gjort det jättebra, de har lagt grunden till en rätt stor dominans de närmsta åren. Sen är det intressant på vilket sätt de gjorde det. När det gäller svenska lag, klubblag som landslag, så är det när vi hittar tillbaka till att försvara bra och ställa om snabbt, spela rakt och enkelt, som vi når framgångar. Det gjorde MFF så jäkla bra i Europa-spelet. Sen om det är det mest effektiva i allsvenskan går väl att orda om, men det är svårt att lyckas både i allsvenskan och i Europa på samma gång, så är det bara. MFF gjorde det väldigt bra, Åge Hareide stod för en fin prestation när det gällde att få fart på gossarna till viktiga matcherna. Det ska bli intressant att se vad händer nu, de har verkligen gjort en U-sväng.

Konstapeln med helkoll på Prahl, då I Malmö FF.

Konstapeln med helkoll på Prahl, då I Malmö FF.

Tror du MFF kommer dominera närmsta åren?
– När svenska lag går bra så blir de sönderköpta, men Malmö har med Champions League byggt upp en ekonomi som gör att de kan köpa in kvalitet också. Så i mina ögon har Malmö en möjlighet till dominans.

Du hade Daniel Andersson som spelare, vad säger du om hans resa?
– Han var ganska tystlåten och gjorde inte så mycket väsen av sig när han var spelare. Sen blev han assisterande tränare och sen smög han bara in och tog sportchefsrollen. Där har han gjort det extremt bra i att hitta spelare. Det var ju mycket snack om att Patrik Andersson skulle ta den rollen men han verkade aldrig komma till skott trots många år av spekulationer. Men båda är stabila pojkar och har lite innanför pannbenet också.

En annan du har ett förflutet med är Janne Andersson som var assisterande till dig i Halmstad. Förra året fick han vinna guld med IFK Norrköping.
– Om Daniel resa var lite oväntad så var Jannes resa mer förutsägbar, jag har alltid vetat att han är en mycket kompetent tränare. Det var fantastiskt kul att se honom vinna guldet och på sättet han gjorde det. Förut var han, inte enkelspårig, men han föredrog ett väldigt rakt, långt och brittiskt inspirerat spel. Under de sista åren i Norrköping har han fått till en bra struktur, med hög press, ytterbackar som fyller på offensivt och yttrar som skär in i banan. Laget vågar spela mellan lagdelarna och… ja, det var himla kul att se. Guldet var väldigt välförtjänt.

En mindre klubb med mindre resurser än ”topplagen”. Låter lite som Halmstad?
– Ja, jag känner verkligen igen mig i Norrköpings sätt att jobba, hur de formar unga spelare och visar att fotboll inte är sen så förutsägbar sport. Det är friskt och bra.

Lite ledande fråga här kanske med tanke på vad vi pratar om: men har du någon favorittränare i allsvenskan?
– Jag håller lite på Janne, för han har gjort det på samma sätt som vi gjorde det i HBK. Så det är klart han är lite av en favorit.

Janne & Tom firar HBK:s SM-guld 2000.

Janne & Tom firar HBK:s SM-guld 2000.

Om vi ska ta och prata lite om dig då. Kan du någonsin känna att du la av för tidigt?
– Jo, men det vore lite som att gråta över spilld mjölk – meningslöst. Först och främst ville jag bestämma själv när jag skulle sluta. Och sen ville jag inte flytta mer heller. Vi köpte ett hus här nere på Näset vid Höllviken. Min målsättning med Trelleborg var att blanda sig i striden med de bästa men jag fick aldrig riktigt till det. När vi åkte ur så fanns inte riktigt motivationen där, moroten försvann lite och att börja om igen… det stämde inte för mig. Jag hade tränat fotboll i 40 år och gjort det ganska bra. Det fick räcka. Jag är jätteglad och nöjd med min karriär.

Har du tackat nej till några tränarjobb efter det?
– Nej, inte direkt. Inga fenomenala erbjudanden. När jag lämnade Trelleborg var jag ganska tydlig med att det var slut. Jag har aldrig sökt ett jobb, jag tillhörde den generationen som blev kontaktade, inte som nu när många tränare har agenter och delvis också ringer upp klubbar och rekommenderar sig själva.

Så det finns inget som lockar?
– Det som skulle kunna lockat då var att få chansen i utlandet igen, en ny miljö och tjäna lite pengar innan pensionen. Det hade jag inte sagt nej till, men det blev inte så och nu börjar det absolut bli i senaste laget.

Så om de ringer från Kina imorgon så…
– Då skulle jag fundera ett varv till. Men det vet jag att de inte gör.

Hade du några erbjudanden från utlandet som du ångrar att du inte tog back in the days?
– Faktum är att det inte fanns så vansinnig många erbjudanden. Utanför Nordens gränser var det bara lösa förfrågningar. Åren i Norge var väl lite förödande eftersom att det gick dåligt där. Då tappade jag lite i status.

Varför har svenska tränare så svårt att lyckas utomlands?
– Det är möjligt att vår demokratiska ledarstil, där man vill involvera spelare och så inte fungerar utomlands. Det är ju egentligen bara Svennis och Hasse Backe som lyckats få fotfäste utanför Norden. Men det är en speciell stil i Sverige, som kanske främst symboliseras av ledare som Tommy Söderberg och Bengan Johansson. De var duktiga på att få ihop kollektivet, men det är inte säkert att det funkar i andra kulturer och biter lika bra i utlandet som här.

Hann du tjäna ihop såpass bra så du kan leva gott nu?
– På fotbollen? Nej, det var inte de summorna pojkarna drar in i dag, men det var en hyfsad inkomst. I Norge var det bra betalt, absolut det bästa jag fått, det var väl skälet till att Rikard Norling flyttade till Brann till exempel. Så konkret måste man kunna vara.

Det slutade där karriären en gång tog fart, i Trelleborgs FF. Med TP på mössan.

Det slutade där karriären en gång tog fart, i Trelleborgs FF. Med TP på mössan.

Du tog SM-guld med två olika klubbar. Jag kan inte komma på någon annan svensk tränare som gjort det.
– Inte jag heller. Inte i modern tid i alla fall. Att vinna med både HBK och MFF är ändå nåt jag ser tillbaka på med stolthet.

Och så skickade du ut Premier League-mästaren Blackburn med Trelleborg. Den är ändå go.
– Ju mer tiden går desto mer fantastisk blir den bedriften. Det kommer aldrig inträffa igen än att svenskt lag slår Premier League-mästaren i en europeisk cup. Det är som om Gefle, Mjällby eller liknande hade slagit Chelsea. Det är självklart en fjäder i hatten och kanske den enskilt roligaste händelsen under de fyrtio tränaråren jag hade. Helt osannolikt.

Kan du inte känna att du också hade kunnat ha Åge Hareides, Janne Anderssons eller Nanne Bergstrands framgångar även vid den här åldern?
– Klart jag hade kunnat hänga kvar, det skulle säkert ha funkat. Men jag har flest allsvenska matcher av alla tränare, tror jag, och har tränat tre allsvenska klubbar. Någon gång får man känslan att, ja… jag hade varit nästan 20 år i allsvenskan. Det fanns inga svåra känslor i att sluta, det var skönt att få bestämma själv. Det finns ju några exempel på tränare som hållit på för länge och inte alls slutat på toppen.

Prahl hyllas efter första SM-guldet med Halmstad.

Prahl hyllas efter första SM-guldet med Halmstad.

Prahl höjer bucklan i MFF.

Prahl höjer bucklan i MFF.

Guldstolen.

Guldstolen.

Hur ser du på att man snabbt kan bli bortglömd?
– Det blir man, det går jättesnabbt. Första åren var det rätt mycket föredrag, både fotbollstaktiska på förbundet och hos klubbar, men även om ledarskap på lite företag och sådant. Jag tyckte det var jätteroligt. Men när jag hade kört det i två år så stängdes den kranen också av, det är en färskvara det här. Det går inte att ha ett uppehåll i några år och tro att det ska rulla på ändå.
– Sen träningsmässigt, ska man hoppa in igen så gäller det att hålla sig ajour med vad som händer eftersom det taktiska i fotbollen utvecklas hela tiden. Men jag brukar säga det att om du ska göra en hjärtoperation, vill du då ha en erfaren eller färsk läkare? Erfarenhet ska betalas. Nanne, Janne och Åge är erfarna herrar och man blir bättre ju äldre man blir. Så var det för mig i alla fall, under de sista åren i Trelleborg kände jag mig mycket säkrare, tydligare och bättre i vad jag ville.
– Men gör du dåliga resultat som gammal tränare så är du ute i kylan direkt, som Conny Karlsson till exempel. Han gjorde det fantastiskt med Helsingborg men sen hade han ett mindre lyckat uppdrag och då blir det tyst. Medan en ung tränare som Magnus Pehrsson har fått fina jobb trots att hans resultat inte varit så bra. Det är tveksamt om han hade fått de chanserna om han varit äldre.

Du kanske borde göra comeback ändå?
– Det är väldigt få som är aktiva efter 60. 45-55 har väl de flesta sin peak, det tror jag om man tittar på de som varit framgångsrika. Sen kom det fram en ung generation i början av 2000-talet med Magnus Haglund i spetsen, men de börjar ju också bli gamla nu. Det känns lite tunt vad gäller unga tränare just nu.

Jonas Wramner?
– Haha, ja han är 25 år och därför behöver han väl lite av min hjälp. Det handlar mycket om att få chansen, jag vet många duktiga tränare som aldrig fått möjligheten att träna bra lag. Det gäller att ha lite tur också.

Det var nog allt jag hade på hjärtat. Tack för att du tog dig tid.
– Du, det var trevligt att få prata lite fotboll. Det rinner lite vatten under broarna mellan gångerna nuförtiden.

Vi avslutar med en leende Prahl.

Vi avslutar med en leende Prahl.