Senaste nytt
MatchrapporterPÅ FD: Sofia B Karlsson möter Tommy Deogan om huliganproblemen
KRÖNIKA. Tommy Deogan skrev i förrgår i en debattartikel om synen på fotboll och de stökigheter som då och då rapporterats i anslutning till match, bland annat efter derbyt mellan Hammarby och AIK i söndags.
Han skriver bland annat om att det skapas en slags moralpanik när det handlar om fotboll, att folk som aldrig varit på fotboll uttalar sig, ryter till och plötsligt vill ta bort alla ståplatser på arenorna. Han menar att mycket av det som sägs dagarna efter en sådan händelse som mellan Hammarby och AIK känns världsfrånvänt och oinitierat. Där håller jag med honom i det mesta. Att bunta ihop fotbollens alla problem till ett och alltför lättvindigt slänga sig med ”män i grupp” löser inte något av problemen, och det som redan görs glöms gärna bort.
I sammanhanget kan till exempel nämnas att Djurgårdens IF, Hammarby IF, Malmö FF och IFK Göteborg i dagarna lanserade en nysatsning på projektet ”Enable” som handlar om att med hjälp av forskare, på ett lösningsfokuserat sätt, ta reda på mer om de saker som sker i anslutning till större matcher och om det våld som sker ibland, främst utanför arenorna.
Deogan skriver i artikeln: “Skulden (gällande det som hände i derbyt i anslutning till match) kan inte och bör inte läggas någon annanstans än hos individerna själva. Men då vi både saknar kunskap och är lite rädda samt fascinerade över detta ”fenomen” så kommer det alltid vara lättare att lägga skulden hos en idrottsklubb eller idrotten i sig”
Lite längre ner i texten fortsätter han:
”Det jag menar är att det inte är något konstigt med att supporterklubbar samlas innan match, men frågan är om vi allt för ofta ställer såväl föreningar som idrotten till svars för vad osäkra individer väljer att göra. Individer som – i många fall – inte kan hantera alkoholen?”
Här tycker jag det går att lägga till en ytterligare dimension i resonemanget. Jag undrar nämligen, hur kan vi se dessa osäkra individer som öar utan koppling till sammanhang, individer som inte sällan fostrats i idrottsmiljön från första början?
De flesta fotbollsspelare blir trots allt inte proffs utan just supportrar (eller ledare, tränare). För när vi, enligt Deogan, inte ska skylla allt dåligt som händer i anslutning till matcher på idrotten och klubbarna (vilket jag håller med om) så måste vi samtidigt kunna se att individen påverkas av miljön den befinner sig i (eller varit i tidigare)? Det vill säga, klubben har i stunden inte ansvar för allt som supportrar gör men de har en möjlighet att påverka individer på lång sikt.
Fotboll är i många och mycket ett sammanhang för gemenskap. Men bilden av hur man ska vara för att passa in påverkar och begränsar individer i hög grad och bidrar till att skapa hierarkier inom grupper som kan vara svåra att bryta. Allra mest sker detta i pojklag eftersom normerna där är extra snäva för hur man får vara. Pojkar säger också mer sällan ifrån till auktoriteter (jämfört med flickor).
Ser vi till att tränare och ledare får mer kunskap och fler verktyg för att göra det enklare för fler att passa in är det ganska troligt att trycket att följa strömmen inte blir lika stark. Klubbarna kan vara en del i att luckra upp de normer som gör att män begränsas känslomässigt och i sin utveckling som idrottsutövare, som gör att de har svårare att säga ifrån till varandra och ofta följer de starka ledare som finns i gruppen, på fotbollsplanen, i skolan och på nätet och som kan leda till våld eller hot om våld.
Att prata om män i grupp är därför inte irrelevant men det behöver vara på ett konstruktivt sätt utan att skuldbelägga till höger och vänster. I mitt tycke är det viktigt att se män som en del av lösningen, inte bara en del av problemet (det skrev även Ulric Jansson om i ETC igår där han benämnde fotbollen som en del i samhällets manliga norm.)
Sammanfattningsvis, utöver att ta bort den sammantagna skuldbördan från klubbarna och sätta in fotbollen i ett större sammanhang, vill jag därför lyfta fram den möjlighet som fotbollen och resten av den organiserade idrotten har- att vara en del av den förändring som många tränare och andra jag mött vill ha, som innebär att låta den nya generationens fotbollsspelare, idrottsutövare växa upp i en idrottsmiljö som är mer öppen och tillåtande än den de själva var en del av.
Min fråga är därför: om skuldbördan lättar från klubbarna, och därmed det akuta behovet av att försvara och förklara, kan vi börja se möjligheterna då?
Sofia B. Karlsson
Utbildare inom RFSL:s hbtq-certifiering för idrottsföreningar, tidigare CSR-ansvarig och projektsamordnare för ”Fotboll för alla” i AIK Fotboll.
