Senaste nytt
Matchrapporter
Stuart Taylor – den eviga backupen
Han har vunnit tre Premier League-titlar och fyra FA Cuper. Han har varit professionell fotbollsmålvakt i över femton år. Men han har bara gjort 34 matcher i Premier League. Stuart Taylor – den eviga andremållisen.
Vill du ha en fotbollskarriär, dra in mycket pengar, men knappt ha någon press på dig alls? Ett förslag är att bli tredjemålvakt. Som Stuart Taylor.
Född i fotbollsförorten Romford (som fostrat bland annat Frank Lampard, Tony Adams och Ray “Romford’s Pele” Parlour) så gick då 17-årige Taylor till Arsenal 1997. Han etablerade sig snabbt som ett framtidsnamn och fick gå ut på lån i flera perioder kring millennieskiftet. Då Alex Manniger (en annan klassisk andramålvakt!) lämnade klubben 2001 så öppnade sig en chans för Taylor att vara vice väktare bakom legenden David Seaman. Men Wenger värvade under sommaren hyllade Richard Wright från Ipswich, som många såg som Seamans efterträdare i landslaget och nu kanske även på klubbnivå. Säsongen som kom skulle dock visa sig bli bra både för Taylor och Arsenal. Både Seaman och Wright lyckades nämligen skada sig under året vilket öppnade upp för Taylor, som fick göra nio starter för Arsenal under säsongen. Den tionde matchen kom i sista omgången, då Taylor byttes in i slutskedet istället för Wright, i en match då båda målvakter säkrade sina ligamedaljer då gränsen är just tio matcher. Arsenal lyckades nämligen vinna både ligan och FA Cupen den säsongen, trots en enorm osäkerhet på målvaktsposten. Att tre målvakter kvalificerar sig för medaljer under en säsong hör inte till vanligheterna.
Även under nästkommande säsong skulle Arsenal ha väldigt problem med målvaktsskador. Richard Wright såldes till Everton under sommaren 2002 och Taylor var nu klar andremålvakt. I sommarens sista dagar tog dock Wenger, något överraskande in Rami Shaaban, som även han egentligen bara var andremålvakt till Andreas Isaksson i Djurgården. Shaaban gjorde något av en kometkarriär under hösten 2002 men bröt benet under en träning på julafton. Det öppnade återigen upp för Taylor, som gjorde åtta ligamatcher under säsongen. Arsenal som ledde serien under större delen av säsongen men tappade ligatiteln under säsongens två sista månader, däremot vann de vann FA Cupen i sin tredje raka final. När Seaman slutade efter FA Cup-finalen så fanns det visst hopp för Taylor att ta över tröja nummer ett men axelproblem höll honom borta under hela säsongen, en säsong då nyförvärvade Jens Lehmann stod varje match (där ingen slutade med förlust) och ännu en ligatitel för Arsenal.
Taylor lånades under 2004-2005 ut till Leicester och såldes efter den säsongen till Aston Villa, där han hoppades utmana Thomas Sörensen om förstaplatsen. Fyra år på Villa Park ledde dock bara till tolv matcher i ligan. Sörenssen behöll sin plats som Villas nummer ett, och när väl han skulle skadade sig allvarligt 2007 valde Martin O’Neill att låna in talangfulle Scott Carson från Liverpool. Taylors bästa moment i Villa-karriären kom kanske när han lyckades rädda en straff från Wayne Rooney, men i det i en match där Man United ändå vann enkelt med 4-1. Under sommaren 2008 lämnade både Carson och Sörensen, men in kom två amerikanska Brads, Friedel och Guzan. Taylor fick bara speltid i Intertoto Cupen under följande säsong och hade även en låneperiod i Cardiff City.
När Taylors kontrakt med Villa hade det rationella för att få speltid såklart varit att söka sig neråt i divisionerna. Men nej, Stuart Taylor valde istället att gå till storsatsande Manchester City, som hade Shay Given som förstemålvakt och Joe Hart som framtidsnamn. I City blev det under tre år bara ett fåtal Ligacupmatcher, men han var precis som i Arsenal tio år tidigare med om att vinna titlar. Sommaren 2012 lämnade han City och gick till nyuppflyttade Reading, men även här hamnade han långt bak i hierarkin. Tränare Brian McDermott höll både Adam Federici och Alex McCarthy högre, och Taylor satt sällan ens på bänken. Under våren 2013 skada sig båda förstamålvakterna, och Taylor fick då göra sina första Premier League-matcher på fem år, då Reading passande nog mötte hans gamla arbetsgivare Aston Villa och Arsenal. Inte heller när Reading åkte ner i Championship kunde Taylor utmana om en startplats, och han gick under sommaren till Leeds. I Leeds fanns det vissa hopp om att han skulle vara förstavalet, men United valde att lägga än mer pengar på Marco Silvestri från Chievo Verona. Den nu 32-åriga Taylor får återigen bara nöja sig med enstaka Ligacup-matcher.
Det finns såklart många exempel på andramålvakter som väljer att stanna trots att de inte är förstaval, inte minst Steve Harper i Newcastle, men Taylor är speciellt på det sättet att han flyttat runt och runt utan att någon gång välja en klubb där han hade varit självklar nummer ett. Nu säger förvisso Taylor i en intervju med Daily Mirror för två år sedan att det är frustrerande att bara träna och träna utan att spela matcher. Men nog tusan är det en bekväm karriär?
