Dokument: Engelsk fotbolls framtid

1966 börjar bli väldigt längesedan nu. England, landet som uppfann fotbollen, har halkat efter övriga stornationer. Tyskland och Spanien, världens två främsta länder i landslagssammanhang, ligger flera mil före i allt från utbildade tränare till byggandet av året runt-vänliga konstgräsplaner. Hur ska fotbollens hemland lyckas ta sig ikapp? Kampen har nått nästan bibliska nivåer när ansvaret nu vilar hos vad vi löst kan kalla fadern, sonen och den heliga ande – Roy Hodgson, Saido Berahino och Dan Ashworth. Managern, spelaren och ”FA’s director of elite performance”. För att förstå engelsk fotbolls framtid måste vi först bege oss till hjärtat av England, the Black Country, och en av de tolv klubbar som var med och bildade den historiska första nationella fotbollsligan 1888: West Bromwich Albion.

West Bromwich är ett samhälle i Sandwell, som i sin tur existerar i anslutning till Englands näst största stad, Birmingham. I och med att man ligger i Sandwell, nordväst om Birmingham, är man en del av the Black Country – ett större område som fick sitt namn under den industriella revolutionen på grund av bland annat sina kolgruvor. Precis som det lättillgängliga kolet låg bakom det brittiska imperiets storhetstid så har West Bromwich nu fungerat som smältdegel för flera av de personer som ska föra engelsk fotboll in i framtiden.

Roy Hodgson, Saido Berahino och Dan Ashworth. Managern, spelaren och ”the FA’s director of elite performance”.

Den nu 67-årige Roy Hodgson har en lång och gedigen fotbollskarriär bakom sig, men det kan vara värt att hoppa direkt till den relevanta biten. Roy gjorde succé i Fulham under slutet av 00-talet, floppade i Liverpool och lyckades stabilisera tillvaron i West Bromwich Albion 2011. Efter att ha anlänt i januari och rätt ut Roberto Di Matteos misstag blev han drygt ett år senare utsedd till förbundskapten för det engelska herrlandslaget, då Fabio Capello chockartat avgått efter att FA själva avsatt Chelsea-försvararen John Terry som landslagskapten.

Saido Berahino är måhända inte den bäst lämpade engelske spelaren att jämföras med Jesus Kristus – Wayne Rooney, Jack Wilshere och Raheem Sterling har tilldelats klart mer lysande glorior av de engelska fotbollsfansen – men han är sannerligen en av de mest talangfulla engelska spelarna.

Efter att ha flytt sitt krigshärjade hemland Burundi som tioåring hamnade Saido till slut i Birmingham med sin mor och sina syskon. Fadern hade tagits av kriget. Fotbollen, som snabbt stavades om till West Bromwich Albion, tog upp och har tagit upp en enorm del av Berahinos liv sedan dess. I månadsskiftet februari/mars 2011 togs han upp i a-laget av Roy Hodgson.

— Första gången jag såg Saido Berahino spela var i en reservlagsmatch på vår träningsanläggning. Efter matchen sa jag till Dan Ashworth att “jag vill att han och George Thorne ska träna med a-laget”.

Efter diverse utlåningar slog sig Berahino till slut in i startelvan förra säsongen. I år har han inlett serien med sju mål på elva matcher vilket gett honom en välförtjänt plats i Roy Hodgsons senaste landslagstrupp.

I Sverige känner vi till Roy Hodgson av uppenbara anledningar. Även Saido Berahino har vid det här laget gett sig tillkänna för de som följer Premier League. Att de skulle vara ”fadern” och ”sonen” i den engelska frälsningen är måhända något långsökt, men däremot behövs en sak präntas in: Dan Ashworth är ”den heliga ande”.

Ashworths wikipedia-sida innehåller bara 118 ord, att jämföra med Hodgsons ca 8 500 och Berahinos ungefärliga 1 300. Men frågan är om det finns någon person inom engelsk fotboll som sitter på ett viktigare uppdrag just nu än ”the FA’s director of elite performance”.

Dan Ashworth, som fyllde 43 i år, gick via mer övergripande utvecklingsroller i Cambridge United och Peterborough till att bli assisterande tränare i ett av WBA:s ungdomslag, som då tränades av en viss Aidy Boothroyd, i mitten av 00-talet.

Ashworth avancerade till slut upp till sportchef i WBA år 2007, en roll som skapades efter att klubbens ägare Jeremy Peace ville hitta nya sätt att konkurrera på. Efter besök hos bland annat Porto, Udinese och Rennes beslutade man sig för att ändra om i hur organisationen fungerade.

Efter att Ashworth bland annat legat bakom extremt billiga högprestationsvärvningar som Jonas Olsson, Youssuf Mulumbu, Gareth McAuley, Billy Jones och Claudio Yacob anställdes han av det engelska fotbollsförbundet hösten 2012 med ett tydligt och krävande mål: att fixa engelsk fotboll.

Trots att WBA fick ett helt år på sig, och att Ashworth själv hjälpte till att utse sin efterträdare, höll hans uttåg ur klubben på att rasera mycket av det han varit med om att bygga upp. Man klarade sig med nöd och näppe kvar i Premier League efter det bedrövliga beslutet att sparka tränaren Steve Clarke för ett år sedan, och verkar nu ha hittat rätt med utvecklande head coachen Alan Irvine, förre Arsenal-mannen Terry Burton i en Sportchef Light-roll och deras gamle polare Brian Dick som värvningsansvarig.

Ja, WBA fungerar, som sagt, ganska annorlunda jämfört med de vanliga uppfattningarna om en ensam manager som själv styr och ställer med järnhand. Så här förklarar Watford FC:s nyligen utsedde sportchef, Luke Dowling, hur klubben inspirerat honom.

– Jag tog jobbet som värvningsansvarig i Portsmouth när Michael Appleton utsetts till manager, och det fanns en riktig vilja i klubben att återskapa West Bromwichs struktur, det Michael kom ifrån. Det går ut på att man använder sig av en teknisk direktör [sportchef] och en huvudtränare [istället för manager].

¤ ¤ ¤

Fixandet av engelsk fotboll kom hur som helst med bra tajming. Bara några veckor efter att Ashworth tillträdde som director of elite performance öppnades portarna till St. George’s Park – Englands svar på franska succéhögkvarteret Clarirfontaine – som ligger, just det, en liten bit utanför Birmingham, närmare bestämt vid Burton-upon-Trent. Man bedriver inte själva någon ungdomsakademi på plats dock – det sköts istället av Nike vars Football Academy bland annat vidarebefordrat David Accam i hans karriär.

St. George’s Park är som en enorm träningsanläggning där alla engelska landslag – herrar, damer, juniorer – samlas under landslagsuppehållen. Idéer byts kors och tvärs, erfarenheter vinns och band knyts. Man bedriver även tränarutbildningar och ligger i fotbollsmedicinsk framkant när anläggningen inte myllrar av landets bästa fotbolls-hjärnor och -fötter under landslagssamlingarna.

Att få in rätt hjärnor i engelska fotbollsförbundets organisation har varit ett av Ashworths viktigaste åtaganden. Matt Crocker, ”head of player and coach development” hämtades in 2013 efter sju år som ”academy manager” i landets bästa talangutvecklingsklubb, Southampton FC.

Mike Rigg, ”head of talent identification”, fick förvisso lämna sin roll som värvningsansvarig i QPR för knappt två år sedan i samband med att Mark Hughes ersattes av Harry Redknapp, men innan dess hade han varit med och översett Manchester Citys förvandling från dömd förlorarförening till engelska mästare.

Och Aidy Boothroyd, Ashworths gamle överordnade i WBA, fick ta hand om Englands U20-landslag. Människor som Ashworth kan lita på och arbeta med. Folk i hans egen ålder, nästan bokstavligt talat i Boothroyds fall.

Crocker och Rigg berättade i en intervju med The Guardian förra året om den positiva anda som råder hos FA nu för tiden.

– En sak som jag känt av – och jag är säker på att du håller med, Mike – är att det finns en törst efter positiv förändring på förbundet. Folk är redo nu. De vill vara en del av något speciellt.

En viktig del av utvecklingen är att man vill väva in en röd tråd i den hittills spretiga, ad hoc-sydda engelska fotbollsmattan. Från U16-landslaget till herrlandslaget ska man kunna se att lagen som spelar kommer från samma land.

Hur ska detta konkret se ut på planen? Där är man ovilliga att ge ut en exakt ritning, men man är stolta över att kunna prestera goda resultat med hjälp av teknisk fotboll, något som betonas i FA:s strategiska femårsplan från 2011, samtidigt som man även vill hålla fast vid den klassiska engelska fysiken och aggressiviteten. Uppställningsmässigt verkar 4-3-3 eller 4-2-3-1 vara vägen framåt, även om man betonar att man vill ha flexibla och smarta spelare.

Att gå ner i taktisk detaljnivå är dock en bisak i det här fallet. Det var inte ett spelsystem som vann tre stora mästerskap i rad åt Spanien, det var extremt skickliga fotbollsspelare. Hodgson är ingen Pep Guardiola, men han har visat sig kapabel att formera ett lag som kan dominera och hämta resultat i de matcher där det krävs, och även stänga till när det behövs. Hur som helst är det ett mer strömlinjeformat skapande av skickliga spelare som är den stora poängen som engelska fotbollsförbundet vill få fram. Sättet man segrade på i sommarens U17-EM tyder på att man är på rätt spår.

Eftersom Premier League sköter sig själva till stor del finns det ingen möjlighet för förbundet att gå in med centralstyrda direktiv kring ungdomsfotbollen. Däremot har Premier League-klubbarna i samarbete med lagen i Football League (Championship, League One, League Two) godkänt och klubbat igenom vad som kallas Elite Player Performance Plan (EPPP).

EPPP syftar till att få klubbarna att utveckla så bra egna produkter som möjligt. Detta genom att kategorisera klubbarnas akademier efter fyra nivåer, och att ge fördelar åt de som klassas som allra bäst. Kategori 1-klubbarna möter till exempel varandra i seriespel, medan 2 och 3-4 har egna serier. Matchning mot de bästa är alltså en belöning för att ha en akademi i toppklass.

En annan mer kontroversiell morot är fasta priser för ungdomsspelarna. Vad spelare är värda beror på hur många år man varit i en klubb med en kategori av en viss klass. En spelare som spelat upp till 16 års ålder i en kategori 3-klubb har ett fast pris, som vem som helst kan gå in och betala, på drygt 600 000 kr, medan en spelare som varit samma period i en kategori 1-klubb är värd lite över 2Mkr.

Men det är just de fasta priserna som upprör vissa av klubbarna. Bland annat West Bromwich Albion, som idag bör klassas som lite av en talangfabrik, men som sällan får behålla de potentiella diamanter man får fram. Saido Berahino har gått hela vägen till a-laget, men Isaiah Brown (Chelsea), Jerome Sinclair och Yan Dhanda (båda Liverpool) har lämnat klubben i ung ålder efter bland annat framgång i Engelska U-landslag.

– Mark Harrison [ungdomsansvarig] och Dan Ashworth har alltid funnits där för mig. De har uppfostrat mig inom fotbollen sedan jag var liten. Jag hade inte riktigt någon fotbollskunnig i min familj som kunde guida mig på det sätt som de gjorde. De har båda haft ett enormt inflytande i min karriär, sa Berahino till WBA:s hemsida i en intervju i oktober.

WBA, med ungdomskategori på nivå 1, lägger nästan 30 miljoner kronor per år på att hålla igång sin ungdomsverksamhet, men tvingades alltså släppa tre av sina största talanger för i runda slängar 6Mkr. Det som får betraktas som fint med EPPP är dock att WBA kommer få en viss summa pengar för var tionde ligamatch som t.ex. Jerome Sinclair spelar, upp till 100 framträdanden. Priserna varierar beroende på om matchningen sker i PL eller ner till L2.

EPPP är, vad vissa klubbar än tycker om konsekvenserna, den väg som majoriteten av proffslagen i England valt att gå framåt med. Dan Ashworth var inte med och utformade EPPP, men han anser att det är ett rimligt sätt att försöka få in fler engelska spelare i den import-starka Premier League.

– Vi måste se till så att våra egna spelare är så bra att PL-tränarna vill ta ut de i sina 25-mannatrupper. Vi kommer inte att ändra det faktum att våra klubbar är rika. Vi behöver investera i utvecklingen och utbildningen av ledare för att se till att våra unga spelare till slut blir tillräckligt bra för att slå sig in i a-lagen. Detta är möjligt att genomföra, betonar Ashworth.

– Det är svårare än det var för 15 år sedan, men vi måste höja ribban och se till att spelarna är tillräckligt bra.