Foto: Johanna Lundberg/Bildbyrån

STOCKHOLM. Han kom från ingenstans och tog superettan med storm. Nu ska han göra samma sak med allsvenskan – i storklubben AIK. Det här är berättelsen om Niclas Eliasson, en 18-årig bolltrollare från Falkenberg – från Brasilien.

En lördagskväll på Falkenbergs IP hösten 2013. Det är helt tomt. Förutom på en person. En 17-årig kille syns till. Bollen viner i luften. Niclas Eliasson, 17, är ute och tränar. Det är här han jagar drömmen om att bli bäst på fotboll.

Lördagskvällen på Falkenbergs IP har nu blivit en fredagskväll i Solna. Det är februari 2014 och lamporna lyser upp Skytteholms IP. Niclas Eliasson, 18, är här. Så klart. Spel i Falkenbergs FF har bytts ut mot spel i storklubben AIK uppe i Stockholm och på Skytteholm fortsätter jakten på drömmen. Det här är hans nya hem nu.
– Ja, det är nästan så. Det blir mycket tid på Skytteholm. Jag tränar här, spelar matcher, kollar på träningar och matcher och jag tränar extra här. Här trivs jag bra. Jag kan stå och bara nöta, säger Eliasson.

Men det var i TV-soffan som kärleken till fotbollsplanen föddes på allvar för Niclas. Under VM 2002 fastnade en då 6 år gammal kille för sporten – och sedan dess har han aldrig släppt taget.
– Det var Ronaldo. Det var Ronaldinho, berättar Eliasson med något som ser ut som ren njutning i blicken.

– Min mamma är från Brasilien och hela släkten satt framför TV:n och kollade finalen. Det var stort. Jag kollade varenda match det mästerskapet och jag kommer ihåg att jag var ute och spelade fotboll med kompisarna innan varje match och efter varje match. Vi var ute och dribblade på gården och alla försökte göra finterna som VM-spelarna gjorde, fortsätter han.

Fotbollskarriären började i Arvidstorps IK, men redan efter några månader bytte den lille bolltrollaren till staden Falkenbergs stora lag, FFF. Där spelade Eliasson med det ett år äldre laget och stegen upp till a-laget klättrade han uppför utan problem.
– Jag var ganska liten, men nog ändå en av de bättre hela tiden. Jag hade bra tränare som trodde på mig då och det var en bra miljö för mig, helt enkelt. Jag har två systrar som spelar fotboll också, och det är jättemycket fotboll som gäller i min familj. Dessutom har jag två kusiner som är några år äldre än mig och vi spelade varje dag. Jag försökte hela tiden vara bättre än de två och det där har nog hjälpt mig. Jag blev nerknuffad och fick resa mig upp igen, liksom.

– Mina föräldrar visste direkt att det var det här jag ville hålla på med, så de har offrat mycket för att hjälpa mig hit i dag. Det är jag tacksam för.

Efter några träningar med a-laget under 2012 blev talangen uppflyttad i truppen på riktigt inför säsongen 2013. Direkt visade Eliasson sin kapacitet och vann assistligan i superettan med elva framspelningar under säsongen.
– Jag vet inte hur det blev så pass bra förra året. Jag lyftes tillsammans med fyra andra och alla tänkte väl att jag skulle vara som vem som helst av dem. Men jag trodde på mig själv och det gick bra. Jag körde bara min grej.

eliasson.jpg

Att säga att debutsäsongen blev en succé är en underdrift. Foto: Bildbyrån

Men vi stannar upp lite kring vad det är som egentligen har format Niclas Eliasson till den person och fotbollsspelare som han är i dag. Mycket kommer kanske från talangens brasilianska rötter.
– Jag har varit i Brasilien varje vinter, i en och en halv månad när det varit som kallast här. Det har påverkat mig positivt. Åker du till Brasilien så märker du direkt vad jag menar.

Har du spelat mycket på stranden?
– Ja, mycket. Det var strandfotboll på morgonen till eftermiddagen. Sedan åkte jag i väg för att träna med något akademilag senare på dagen. Sen var det hem igen för att spela fotboll igen. Det var mycket.

– Alltså, jag älskar Brasilien och alla där. Det är så sjukt stor skillnad på folks personligheter där jämfört med här. Hur man tacklar allt. Alla är så avslappnade där. Inget är så himla viktigt och det finns ingen riktig struktur när det gäller vissa grejer. Det är skönt. Jag tror verkligen Brasilien har gett mig mycket.

Eliassons förebild i dag heter Neymar. ”Det är honom till 100 procent”, som han själv beskriver det. Och att det även är fotboll till 100 procent för Niclas går inte att ta miste på.
– Jag följde med på någon innebandy-träning när jag var mindre, men nä. Då märkte jag snabbt att fotboll var min grej, säger yttermittfältaren och ler brett.

Hur mycket kunde du träna under din uppväxt?
– Enda sedan jag varit jätteliten har det varit så att tränarna alltid har försökt bromsa mig. Många tränare försöker väl få sina spelare att träna mer, men så har det inte varit med mig (skratt). Jag har tränat extra både innan och efter träningar med laget. Jag har åkt hem och sen tränat igen. Mycket har handlat om att hålla tillbaka mig.

Hur många blomvasar har du skjutit sönder där hemma?
– Mamma har fått gömma undan bollarna ett par gånger, om man säger så. Jag kom in från träningar och stod och dribblade inne i huset istället. Mina föräldrar har inte alltid varit så glada på mig (skratt).

– Alltså, jag tror att varje bolltouch utvecklar dig. Jobbar du mycket med det hemma så utvecklas man som spelare. Vill jag ta mig dit jag vill så måste jag träna mer än andra.

Var dina kompisar likadana?
– Vi var ett kompisgäng som spelade mycket tillsammans. Men det har ju ändå varit min egen vilja som triggat mig. Mina föräldrar har ibland velat att jag ska göra andra grejer. Men egentligen gör jag min träning och det till 100 procent, sen gör jag annat. Jag gör faktiskt mycket annat. Jag kollar på (här är Niclas på väg att säga ”fotboll”)…, är med kompisar, spelar Fifa.

Du kollar på fotboll och spelar Fifa, alltså?
– Ja, så är det väl för det mesta (skratt).

Går du i skolan?
– Ja, halvt (skratt). Jag går distans på gymnasiet i Falkenberg. Det går väl sådär. Det är tänkt att jag ska studenten till sommaren, så jag måste ta tag i det nu. Meningen är att jag skicka uppgifter via datorn. Vi får väl se hur det blir med det. Jag har alltid legat på godkänd. Jag har klarat mig liksom, men inte siktat på de högsta betygen.

Hur har du uppfattats i klassrummet?
– Som en glad kille, antar jag. Men alla vet att det är fotboll som jag tycker om. Alla ser mig som fotbollsspelaren.

Hur var det att slå igenom i Falkenberg då?
– Eftersom att det är litet så fick jag ju lite status och så i skolan. Men jag försöker alltid ha fötterna på jorden och jag vet att Astrit (Ajdarevic, tidigare Falkenberg-spelare som nu är i Charlton) sa det till mig när jag började komma upp i a-laget, att: ”Om du blir stor här så är det ingenting jämfört med hela Sverige”. Jag tror att det var bra att han sa det.

– Men för mig var det jättebra att spela i Falkenberg. Jag fick spela med de som var äldre och jag fick chansen tidigt. Där hade jag alla mina kompisar och min familj också. Men nu kände jag mig redo att ta steget.

Har du haft någon större motgång under din karriär?
– Nej, inte vad jag kommer på. Det är väl den här skadan i AIK då (som höll Eliasson borta från spel i flera veckor inför den allsvenska premiären i kväll).

– Men jag vet att det gäller att vara noggrann med alla smådetaljer. Med träning, att sova bra, äta rätt. Sköter du alla de bitarna så blir allt bättre i längden.

Hur resonerar du kring att du inte har stött på en riktigt motgång än? Vissa kanske behöver en motgång för att inse saker och ting?
– Jag skulle inte säga att jag är mogen, men jag har haft bra folk runt mig som sagt till mig när jag gjort grejer. Man lär sig.

Dricker du alkohol?
– Jag har aldrig druckit en droppe, aldrig rökt, aldrig festat. Det var många i laget i Falkenberg som försökte få mig att dricka nu när vi gick upp i allsvenskan. Men nej, aldrig. Det gick inte.

Varför?
– Jag känner inte att jag behöver det. Jag kan ha roligt utan det. Det är inte bra för fotbollen heller.

Var det många kompisar inom fotbollen som fick andra intressen när ni kom upp i ålder?
– Ja och många av dem var riktigt duktiga. De kunde säkert ha gått långt. Men det var mycket annat som kom in. Fester, tjejer och så. Jag är glad att jag gick den här vägen. Du måste lägga ner tid och välja bort saker som folk tycker är jätteroliga. Man behöver vara professionell, annars tror jag inte att man klarar det här.

Vad är det som har gjort att du klarat av att gå din egen väg?
– Det är väl mest att jag tänkt att om inte jag gör allt jag kan så finns det andra som jobbar hårdare än mig. Det är bättre att jag går ut och tränar och försöker ta mig så långt jag kan med min fotboll, så att jag uppnår någonting. Jag tror att det är ganska mycket brasilianskt tänk. Jag har märkt det under vintrarna där nere att många tänker att man måste jobba hårt för att bli bäst. Det är lite mer det hårda livet i Brasilien.

När kom de tankarna fram?
– Det var väl när jag var 13 år eller något sådant. När jag var i Brasilien och såg att de andra var bättre än mig. Då tänkte jag: ”Shit, nu måste jag jobba hårt när jag kommer hem”. Sen när man kom dit nästa gång så kände man att man låg närmare, då tror jag att man fick motivation till att jobba hårdare.

Hade du velat skita i allt någon gång?
– Nej, jag har aldrig känt så. Jag har alltid haft drömmar om fotboll. Jag ser det inte som att jag offrar något liksom. Utan det här är en utmaning för att nå mina drömmar. Du kan gå på fest när du är 35 år sen.

Hur ser en dag ut för dig?
– Jag går upp, går till Karlberg och tränar. Sen åker jag hem, kanske kör lite extraträning och sen ser jag någon match på kvällen. Det är mycket fotboll. Men jag hinner med lite smågrejer ändå.

Tidigare under karriären har Eliasson provtränat med både Celtic och Arsenal.
– Det var bra. Jag fick en blick kring hur det är utomlands och jag fick jämföra mig med de bästa i min ålder. Speciellt i Arsenal. Det var stort när man var så ung att åka i väg till England. Det var van Persie, Henry och så. Det var stort. Men jag kände ändå sen att AIK var rätt och verkligen allt klickade här.

– Jag är ju kompis med Kristoffer Olsson i Arsenal och vi har pratat om hur det är utomlands. Det är klart att det är tufft. Miljön är tuff. Man får flytta utomlands och man kan kanske inte språket jättebra. Jag tror att det är tufft.

Sommaren 2012 var du och provtränade med AIK också, eller hur?
– Ja, jag var här då och sedan har vi haft kontakt efter det. Björn (Wesström, sportchef i AIK) har visat ett stort intresse och hela AIK visade att de verkligen var intresserade av mig. Det är Sveriges största klubb och det var inte så mycket att tveka över.

Förra året radade klubbarna upp sig i kö för att få din signatur. Hur reagerade du då?
– Alltså, det är klart att jag fick veta att mycket folk var på matcherna för att kolla på mig och så. Men jag försökte inte tänka på det så mycket och jag vet att om jag gör det bra så kommer sådant på köpet. I slutändan kändes AIK rätt så det spelade ingen roll. Det är AIK som gäller och det var klart redan innan det kom ut.

– Det var inte klart i somras, men det var hett. Det var väldigt, väldigt nära, fortsätter Eliasson.

Men hur var situationen när du hamnade i rampljuset?
– Det var mycket frågor. Men jag försökte att inte lägga så mycket fokus på det. Jag försökte bara spela fotboll och gå till träningarna som vanligt. Men jag märkte ju på folk när man kom till träningen och så att de undrade: ”Ska du gå dit? Ska du lämna mitt under säsongen?”. Vi låg ändå i toppen av superettan och var på väg upp i allsvenskan så det var folk med alla möjliga åsikter. Jag försökte som sagt inte bry mig.

– Jag gick ju från att inte så många visste vem jag var till att många visste det. Det gick väldigt snabbt och det var lärorikt faktiskt.

Att det helt plötsligt var mycket press som lades på Eliassons 17-åriga axlar råder det ingen tvekan om.
– Folk sa: ”Du måste börja tänka på framtiden nu”. Min agent och min familj ville ha möten och jag kände mest: ”Åhh”. Jag ville bara skjuta upp det. Det där började redan under våren och efter sommaren kom snacket: ”Ska vi ta beslut nu eller vänta någon vecka?”. Jag ville bara ha fokus på de sista matcherna och jag kommer ihåg att jag pratade med Björn (Wesström) ett tag innan det var dags för ett beslut och vi hade en bra kontakt hela tiden. Jag visste var jag hade AIK.

Lugnade dig i den där processen, att du nästan visste redan under sommaren vad du ville?
– Ja, jag visste att jag alltid hade AIK och det var det som jag själv var intresserad av. Det handlade bara om att få till de sista bitarna. När vi blev klara så var det bara att köra.

Kommer du ihåg ögonblicket när det i alla fall blev muntligt klart? När du bestämde dig?
– Ja. Jag satt med min mamma, pappa och min agent hemma i Falkenberg. Vi gick igenom några klubbar, men jag visste själv att det var till AIK jag ville. Då bestämde vi oss och jag tänkte: ”Shit, nu ska jag flytta till Stockholm”. Men det kändes bra.

Hur många klubbar var det som det handlade om?
– Oj, det var väldigt många. De flesta topplagen i allsvenskan, bland annat Malmö och Helsingborg. Sen var det Ajax, Arsenal, Celtic och några tyska klubbar. Men AIK kändes bäst.

– Jag fick bra hjälp av min tränare Hasse (Eklund, tidigare i Falkenberg och nu i Kalmar). Han läste mycket själv av vad som skrevs och kunde ta mig till sidan efter träningar och så. Han gav mig tips och råd om vad jag skulle göra.

eliassonaik.jpg

Niclas i AIK-tröjan under försäsongen. Foto: Johanna Lundberg/Bildbyrån

Hur är det att ha flyttat till Stockholm?
– Det är klart att det är en stor omställning, men jag trivs jättebra. Jag har börjat lära mig tunnelbanan och så (skratt). Sen tror jag att det hjälper att jag kommer in i fotbollen snabbt, då blir livet utanför lättare. Jag vet vad som gäller här uppe och gör ju inte så mycket annat än saker runt fotbollen. Klubben fixade allt jättebra med lägenhet så det är ingen större omställning för mig när det gäller att just flytta hemifrån.

Hur har du upplevt allt hittills i klubben?
– Jag har märkt under försäsongen att det skrivs mycket och allt det där är bara positivt och jätteroligt. Men det är en riktigt professionell klubb. Det är ett bra lag med bra spelare. Klockrent, helt enkelt. Konkurrensen är tuff, men det är så det ska vara i en så här stor klubb.

– Jag vill alltid spela och nu har jag varit skadad så nu kommer jag säkert få komma in i det lite mer och mer efterhand. Men får jag sitta på bänken en del så får jag bara visa mer och mer. Jag får kämpa på. Det är tufft att inte spela, men det blir inte bättre av att gnälla. Då är det bara att träna hårdare, bli ännu bättre och visa att det är jag som ska spela.

Martin Mutumba har lämnat AIK. Känner du någon press över att fylla luckan efter honom?
– Det finns många bra spelare här och det är som Björn sa i någon intervju, man ska nog inte lägga all press på mig. Jag vill spela och göra det så bra som möjligt, men det är upp till mig hur mycket jag kommer att spela.

Så du känner ingen press på det sättet?
– Nej, men man ska ha press på sig när man är en spelare i en så här stor klubb. Det är bara att ta det.

Jag antar att du fick ett bättre kontrakt rent lönemässigt här jämfört med vad du hade i Falkenberg. Hur resonerar du kring pengar?
– Det är absolut inte det viktigast för mig. Folk sa: ”Ta det erbjudandet som ger dig mest pengar” till mig innan jag fattade mitt beslut. Men det var inte aktuellt för mig. Pengarna kommer i framtiden om man gör det bra och om man väljer rätt steg.

Hur är spelartruppen i AIK?
– Det är verkligen ett skönt gäng. Jag vet inte vad jag trodde innan jag kom hit, men vad jag än trodde så har allt varit bättre än det.

Vad har du haft för relation till AIK innan du kom hit?
– Nere på västkusten hejar många på AIK, så när AIK mötte Halmstad, Blåvitt och sådana lag så åkte jag alltid med kompisar till de matcherna för att jag var så imponerad av AIK-klacken. Jag tyckte att det var häftigt att kolla på. Det var så mycket stöd.

Har du haft någon favoritklubb i allsvenskan tidigare?
– Ingen riktig favoritklubb, men i så fall har det varit AIK och så som jag varit intresserad av. Deras fans och så. Jag har bara sett positivt på AIK innan jag blev aktuell för klubben.

– När man var liten så drömde man alltid att få spela inför stora klackar när de sjunger, fortsätter Eliasson.

Hur har supportrarna varit under din första tid här i AIK?
– De har varit otroliga. Jag kan inte tro att det är sant ibland. Jag har samma kärlek till fotbollen som de har, så jag vill bara ge tillbaka på planen nu genom att göra mitt bästa.

Och Eliasson ser för tillfället en framtid i AIK och endast AIK.
– Jag har precis kommit hit och trivs jättebra. Jag vill göra det jättebra här och det är i AIK jag vill vara. Jag har inte så många tankar om framtiden just nu. Jag vill mest utvecklas här.

eliassonlandslag.jpg

Niclas i landslagströjan. Foto: Bildbyrån

Framöver vill 18-åringen slå sig in i U21-landslaget.
– Jag har kört lite med U19 nu och jag hoppas att det öppnas dörrar till U21 om jag gör det bra i allsvenskan. Jag siktar på U21. Men det är upp till mig själv.

– Att vara med i landslaget är stort, att ta på sig Sverige-tröjan. Men sen är man ju brasiliansk medborgare också så man får ju inte… (skratt).

Du har tänkt tanken på att spela för Brasilien?
– Ja, jag kan ju spela för Brasilien. Jag är brasiliansk medborgare. Att få spela med Neymar, det hade varit något. Jag känner mig lite brasiliansk. Min mamma kommer därifrån och jag har mycket släkt där. Brasilien är en del av mig.

Hur skulle du beskriva din spelstil?
– Lite brasiliansk. Jag vill ha kul när jag spelar. Publiken ska ha roligt så jag får se om jag kan bjuda på något år. Men jag krigar ändå för mitt lag och de bitarna är viktiga. Jag skulle absolut kunna grisa för att vinna.

Är det viktigt för dig att dominera din kant med finter och så?
– Alltså, det är ju det jag är bra på och det är klart man vill göra det under matcherna också. Det skulle jag säga är viktigt, även om det viktigaste är att laget vinner. Man måste alltid försöka göra sitt bästa för att hjälpa laget till att vinna.

När du lyckas med en tunnel eller en fint, vad känner du då?
– Det är alltid samma sköna känsla. Det är jätteskönt. När man kom upp som junior i a-laget så var det inte så många motståndare som visste vem man var, så man fick ta lite smällar ibland när man lurade dem.

eliassonfirar.jpg

Avancemanget upp till allsvenskan med Falkenberg firas. Foto: Bildbyrån

Vad betyder det att vinna för dig?
– Allt. Jag hatar att förlora. Att vinna är väldigt viktigt.

– Det var stort att vinna superettan med Falkenberg. Jag kommer ihåg hur hela staden var med oss. Alla pratade om fotbollen. Det var riktigt stort i en så liten stad. Det slutade bra, så det var läge att sluta den resan där.

Och du vet hur ni skulle fira ett eventuellt SM-guld med AIK?
– Ja, vi har fått se lite videos på det. Det ser bra ut, säger Niclas och ler stort.

– Det är klart att det är en dröm att vinna SM-guld med AIK. Jag får hoppas att det blir så. Det skulle vara väldigt stort.

2014 går AIK för guld. Kanske får Niclas Eliasson jubla med blicken över Kungsgatan redan i höst.