Foto: Bildbyrån

Bofast i Chelseas U21-lag och träningar med a-laget och José Mourinho – det är numera vardagen för 18-årige Isak Ssewankambo. Här berättar den svenske mittfältstalangen för FD om tillvaron i en av världens bästa klubbar.
– Det var nervöst i början. ”Shit, där är Lampard”, liksom. Men med tiden har man vant sig, man tänker bara på att ta för sig, säger Ssewankambo till FotbollDirekt.se.

Isak Ssewankambo lämnade Sverige och moderklubben Lärje-Angered 2010. Destination: London, och miljardklubben Chelsea. Då bara 14 år gammal.

Den numera 18-årige mittfältaren har tagit stora steg – han inledde förra säsongen i Chelseas U18-lag, men i slutet av säsongen tog han steget upp i U21-laget.

Den här säsongen är han permanent i U21-laget, och i helgen kom första målet, i 1-0-segern mot Middlesbrough. Men inte bara det – återkommande träningar med a-laget under José Mourinho.

– Ja, det blir en del träningar där, om det är landslagsuppehåll eller spelare från a-laget är skadade så blir det oftare. Det är lite olika, ibland på längre varsel, ibland får man reda på det samma dag. Då är det bara att kasta sig in i det, säger Ssewankambo till FD och berättar om första träningen med a-laget:

– Det var ganska kort efter att jag kom till klubben. Det var nervöst, första gången är alltid stort och det är klart att det här var speciellt. Men med tiden har man vant sig, man tänker bara på att ta för sig. I början tänkte man, ”shit, där är Lampard” liksom. Men så tänker man inte längre.

– Det är schyssta killar allihopa, a-lagsspelarna. De tar sig tid att snacka med oss från U21, kommer tips och råd och så.

Någon som tar hand om er yngre speciellt mycket?

– Det är väl inte så att någon har något extra ansvar för det, men John Terry är den som gör det mest. Han är riktigt schysst, tar sig tid och kommer med råd. Han vill lära känna alla U21-spelare som kommer upp, frågar oss hur det är och så.

Går det att beskriva skillnaden på U21-laget och a-laget fotbollsmässigt?

– Vårt U21-lag är riktigt bra och det är bra kvalitet på matcherna och lagen vi möter i serien. Men det är klart att allt är ett steg uppåt i a-laget, spelarna är starkare, snabbare, smartare… det är bättre på alla plan.

– Till exempel (Eden) Hazard, jag tycker att han är den bästa offensiva spelaren i Premier League. Det är klart att det märks på träningarna också. Man utvecklas enormt av att träna med sådana spelare, säger Ssewankambo, som beskriver Chelseas mytomspunne huvudtränare José Mourinho som väldigt närvarande:

– Han är väldigt involverad på träningarna, tar sig tid med alla och pratar individuellt. Han kommer med råd varje träning, säger till när någon gjort något bra och när något är dåligt.

– Om han är hård? Både och. Ibland säger han i från ordentligt, ibland tillrättavisar han på ett lugnare sätt. Det beror på situationen. Men han behandlar alla lika, han skulle kunna skälla ut en spelare från U21-laget lika väl som någon av a-lagsspelarna. Är man med på a-lagsträningen så behandlas man som en a-lagsspelare. Jag tycker att det är bra, han gör ingen skillnad där.

Du har inte fått någon utskällning? 

– Nej då, inte än i alla fall (skratt).

Det är inte alla av de yngre spelarnas namn som satt sig hos Mourinho, men efter att Ssewankambo nu gjort flertalet träningar med a-laget så har ”Mou” koll på den svenske mittfältaren:

– Det kan vara svårt för honom att komma ihåg alla namn, det kan ju vara tre-fyra nya spelare som kommer upp från U21-laget till träningarna varje gång. Men det verkar som att han kommer ihåg mitt nu, jag hoppas det i alla fall (skratt).

Ibland hör man historier om att det är hårda bud i Premier League-klubbarna och inte minst i ungdomsakademierna, med den stenhårda konkurrens som är för att ta sig upp i a-laget… hur upplever du stämningen i Chelsea? 

– Det varierar säkert från klubb till klubb det där. Jag känner inte alls att det är speciellt hårt i Chelsea. Man känner förstås av att det är en toppklubb, det är kvalitet på allt, på och utanför planen.

– Men jag har aldrig upplevt att stämningen skulle vara hård, det är ganska avslappnat. Det är inte så att folk inte pratar med dig. I U21-laget till exempel, vi har inga konflikter eller osämja alls utan det är väldigt bra sammanhållning, även om alla förstås vill upp till a-laget.

Steget att som 14-åring flytta till Chelsea och jättestaden London har också underlättats av att han fått med sin mamma till England.

– Det är viktigt att ha familjen bakom sig, de har stöttat mig i mitt beslut att flytta hit när jag fick erbjudandet av Chelsea. Jag bor här med min mamma nu, och hon har syskon här sedan tidigare, jag har mostrar som har bott här och jag hade varit i London för att besöka släkten flera gånger innan jag flyttade hit. Det underlättade också, att det inte var något helt nytt ställe man kom till.

– Jag gillar London, det är stort och häftigt, det är ju bra mycket större än Göteborg. Det finns mycket att se och upptäcka här. Nu bor jag i och för sig en bit utanför stan, vi har Cobham (Chelseas träningsanläggning) fem minuter från bostaden, så det är bra, nära till träningarna.

Sin fotbollsfostran fick han alltså i kvartersklubben Lärje-Angered, som fostrat fler utlandsproffs: bland andra Amin Affane, som värvades till just Chelsea samtidigt som Ssewankambo, och numera spelar i Energie Cottbus i Tyskland.

– Jag började i Lärje-Angered när jag var liten, sedan var jag i IFK Göteborg en kort tid, mellan jag var nio och elva år tror jag det var. Men jag bytte tillbaka sen. Om det var något intresse från de större klubbarna i Göteborg innan jag flyttade hit? Jag vet inte, inget jag har hört om i alla fall. Det gick ganska fort när det blev klart med Chelsea, jag kände att jag ville satsa på det.

Det är ju en ständigt pågående diskussion, om det är rätt att gå utomlands som ung spelare kontra att stanna i Sverige tills man nått allsvenskan här, hur känner du? 

– Det är från person till person hur man känner kring det, för vissa passar det kanske bättre att stanna i Sverige, för vissa passar det här bättre. Det går inte att säga att det finns något rätt eller fel här.

– För mig har det alltid känts rätt. Det är klart att jag saknar kompisar hemma i Sverige och så, men jag har aldrig känt att jag vill flytta hem någon gång under den här tiden, nej. Att man har stöttning från familjen är som sagt viktigt, sedan måste man nog vara mentalt stark själv för att klara det.

Han beskriver sig själv som en hårt arbetande tvåvägsspelare med passningsspelet som främsta styrka. Mittfältare i grunden, men ofta också placerad på ytterbacken i klubblaget:

– Ja, nu får jag spela både som mittfältare och som högerback. Jag ser mig själv som mittfältare, men jag vill bara få så mycket erfarenhet och speltid i U21-laget som möjligt. I det läget jag är i nu så känner jag inte att det spelar någon roll var jag får spela. Det går bra på ytterbacken också, och det är förstås bra att kunna konkurrera på flera positioner.

Också i landslagssammanhang har han spelat på bägge positionerna. De som följde U17-EM i förra våren minns säkert Ssewankambo som en av de bärande spelarna i det svenska laget. Han kom bland annat med i EM:s all star team när Sverige nådde semifinal och på så vis kvalade in till VM.

Ett VM som till sist slutade med en historisk bronsmedalj för Sverige. För Ssewankambo blev turneringen dock kort – i gruppspelsmatchen mot Nigeria skadade han sig och blev borta från resten av VM.

– Det är klart att det var tungt då, att få lämna turneringen. Men jag känner ändå att jag var med och bidrog till bronset, det är kul att ha fått vara med om det. Vi gjorde det riktigt bra och förtjänade verkligen att få den medaljen. Sedan fick vi mycket uppmärksamhet hemma i Sverige också, det var kul.

Men nu är det spel i U19-landslaget och Chelsea som gäller. Och förstås på sikt, spel i Premier League, som hägrande mål. Muamer Tankovic i Fulham är det senaste exemplet på ett svenskt ungdomsproffs som gått hela vägen till den engelska högstaligan.

– Vi är bra kompisar och brukar umgås i London, han och Dino Islamovic som också är i Fulham, och Ali Suljic som spelar här i Chelsea. De bor inte långt här ifrån Cobham heller så vi har nära till varandra. Han (Tankovic) har ju tagit steget upp via spel i FA-cupen först, det är den vägen man brukar ta.

För Tankovic har det dock handlat om spel i Premier Leagues jumbolag. Ssewankambo har ett annat läge när han ska ta sig in i a-laget hos ligaledarna och ett av världens absolut bästa klubblag överhuvudtaget. Att passera nålsögat och ta sig hela vägen upp kan utifrån se mer eller mindre omöjligt ut.

– Premier League är förstås ett stort steg. Men jag tänker inte så mycket på att det är tuff konkurrens. Jag tar en dag i taget och försöker bara jobba hårt varje dag på träningarna.

– Det är den målsättning jag sätter för mig själv; att lära mig något nytt varje dag, på varje träning. Jag sätter inte upp mål som att ”då ska jag ha kommit till det och det laget”, utan jag försöker vara i nuet och ta det dag för dag. Gör jag det så kommer det andra av sig själv tror jag.