130416, Fotboll, Premier League, Arsenal - Everton: Football - Arsenal v Everton - Barclays Premier League - Emirates Stadium - 16/4/13 Everton's Ross Barkley (R) in action with Arsenal's Aaron Ramsey Mandatory Credit: Action Images / Tony O'Brien Livepic EDITORIAL USE ONLY. No use with unauthorized audio, video, data, fixture lists, club/league logos or “live” services. Online in-match use limited to 45 images, no video emulation. No use in betting, games or single club/league/player publications. Please contact your account representative for further details. © Bildbyrån - Cop 7 - SWEDEN ONLY

Det handlar om förälskelse och teater - och ett engelskt 3-5-2. ...

Han tog fram David Accam och lyfte ett lag på dekis från division 2 till superettan på två år. Nu stormar Graham Potter och Östersunds FK in i elitfotbollen med 3-5-2, teaterföreställningar och spelare från Mexiko, Sydkorea och Spanien.
– Vi håller på att bygga upp något här, en identitet som klubb och ett sätt att spela – jag är otroligt förtjust i hela det här projektet, säger Potter till FotbollDirekt.se.

Graham Potter har en spelarkarriär som gav 320 proffsmatcher i bland annat Premier League och Championship och i klubbar som Birmingham, Stoke och Southampton. Men när den 37-årige engelsmannen tog sitt första tränaruppdrag hamnade han i en division 2-klubb i norra Sverige.

Östersunds FK:s ordförande Daniel Kindberg hade redan 2007 startat ett samarbete med Swansea City, numera Premier League-klubb och ligacupvinnare. Genom Kindbergs kontakter med Swansea fick man upp ögonen för Potter, som då jobbade som Coaching Manager på Leeds Metropolitan University.
– Första kontakten togs för drygt tre år sen, det var genom Graeme Jones (tidigare assisterande tränare i Swansea) som jag först träffade Daniel Kindberg. Då höll jag på med en masterexamen på universitetet och skulle samtidigt få mitt första barn, så tajmingen var inte rätt, berättar Potter.
– Men ett år senare passade det bättre så vi besökte staden, jag och familjen. Det är ju en jättemysig liten stad, vädret kanske inte är det bästa alltid, men å andra sidan är inte England direkt något Barbados heller.
– Så vi bestämde oss för att flytta upp hit, och jag ångrar mig inte en sekund. Är det något jag kan rekommendera andra tränare är det att ta ett jobb utanför hemlandet, det är otroligt utvecklande för man får så mycket mer av allt, så många fler erfarenheter.

När Potter kom till ÖFK 2011 hade klubben precis åkt ur division 1. Två år senare är man för första gången uppe i superettan – en minst sagt lyckad start på tränarkarriären.

Du måste vara stolt över vad du har åstadkommit så här långt, det är ju ett prickfritt facit?
– Det är hela klubben som gjort det här, jag har bara en del i ett större projekt, Daniel en del, spelarna och ledarna en. Men visst är vi väldigt stolta över allt det här, hur det har utvecklats; att vi tog hit David Accam, utvecklade honom, fick honom såld i fjol sommar och ändå klarade av att gå upp till superettan. Vi håller på att bygga upp något här, en identitet som klubb och ett sätt att spela, och vi har fått med oss folk i stan, vi hade nästan 4 000 åskådare på hemmapremiären. Så visst är vi stolta över det här, men vi är långtifrån klara.

Långt i från klara – och det är just det långsiktiga och ”projektet” ÖFK som Potter fallit för. Redan nu har han haft möjligheten att lämna för vad många kanske skulle se som större karriärmöjligheter. I somras ryckte flera Premier League-klubbar i honom och han erbjöds uppdrag som akademitränare. Men det var aldrig aktuellt att lämna Östersund.
– Jag har väl alltid varit så, också som spelare, att man slutför det uppdrag man tagit sig an. Nu är vi bara två år in i det här projektet och vi ska ju bli ett etablerat elitlag. Jag är otroligt förtjust i projektet och tror enormt mycket på det. Jag är inte klar här, det vore fel att bara bryta upp från något som är halvfärdigt.

Inledningen på superettan har varit godkänd: 1-1 hemma i premiären mot Assyriska och 0-0 borta mot Brage. Hur ser du själv på säsongen hittills?
– Vi har fått en positiv start, helt klart. Jag är framför allt nöjd med premiärmatchen mot Assyriska där vi kommer tillbaka efter ett underläge. Där visar vi stark karaktär. Mot Brage gör vi det också bra, vi möter ett lag med många tunga nyförvärv och höga ambitioner, men vi lyckades stänga av deras anfallsspel och i andra halvlek är det vi som håller i taktpinnen.
– Så de här första matcherna har varit stärkande psykologiskt även om vi inte vunnit. Det är viktigt att känna när man är nykomling att man tidigt känner att ”vi klarar det här”.

Hur stor skillnad upplever du att det är gentemot division 1?
– Det är skillnad och det ska det vara när man kommer till en högre division. Men jag skulle nog säga att hoppet från division 2 till division 1 faktiskt är större, där är en kvalitetsskillnad som nog märks mer, åtminstone utifrån det jag sett hittills i superettan.

Östersund har uppmärksammats för sin vågade scouting och att ta långväga spelare till klubben – i årets trupp är nästan hälften från utlandet; tio stycken. Den mest lyckade värvningen så långt är förstås ghananske David Accam, som i fjol såldes vidare till Helsingborg för ett miljonbelopp.

Ni har spelare från England, Spanien, Sydkorea, Mexiko i truppen… länder som inte direkt är överrepresenterade i svensk fotboll?
– Ja, det kanske är lite annorlunda, men det är inget vi tänker så jättemycket på. Det har också till viss del sin förklaring i att det är väldigt svårt att locka svenska spelare upp hit till kalla norr. Så vi har varit tvungna att vara smarta med våra rekryteringar. Jag har ju en managerroll här vilket är rätt ovanligt i Sverige – och både jag och Daniel Kindberg har kontaktnät utomlands som jag har kunnat utnyttja för flera av de här värvningarna.

– Och vi tror inte så mycket på det där med varifrån spelaren kommer, utan det handlar mer om karaktären och människan. Med rätt karaktärer spelar bakgrunden mindre roll, det hade också kunnat vara svenska spelare lika gärna. Sedan ska man förstås inte underskatta att det krävs arbete om man ska ta en spelare från andra sidan jordklotet hit, det krävs uppföljning och en infrastruktur, att man kan ta hand om spelaren när han kommer hit. Men den organisationen har vi, och då känner vi att vi kan göra det.

– Samtidigt finns det inga garantier för succé när man värvar, men det gör det aldrig. Det man kan göra är att vara noggrann och göra grundjobbet, i scouting och uppföljning när man sedan värvat spelaren. Det gäller att vara lyhörd och förstå spelaren, lära känna honom och hans styrkor och svagheter.

Just människokännedom och den sociala delen av ledarskapet är Potter extra intresserad av, och det var också det som gjorde att han valde att först och främst studera efter spelarkarriären. I tillägg till en examen i samhällsvetenskap har han jobbat med ledarskap och coaching på två universitet och parallellt jobbat som tränare för universitetslag.

Du valde att studera till skillnad från många andra ex-spelare, i England är det ju många som går direkt från att ha spelat till tränarbänken?
– Det var väl något jag kände ganska tidigt att jag behövde, jag ville inte bli en ”spelare som blir tränare”. Vissa kanske har det där i sig från början, men jag kände att jag ville lära mig grunderna i ledarskap. Kommunikationen är så viktig, även om det fortfarande är fotboll så är det annorlunda stå inför spelare och kommunicera ut ett budskap än att spela.

– Så studierna har gett mig väldigt mycket, det gav mig tid och spelrum att experimentera och testa saker, man jobbade till exempel tätt ihop med tränare i andra sporter, så det fanns ett helhetstänk som jag tror är bra. Sedan ska man förstås ta allting ut i verkligheten och det är något annat, men jag tror att jag fick en bra grund där. Samtidigt har jag absolut nytta av min bakgrund som spelare, både i Premier League och Championship, och på äldre dar i lägre divisioner som ju också är en erfarenhet i sig.

Var hämtar du inspiration som tränare?
– Från allt och överallt, egentligen – jag läser böcker om fotboll och tittar på väldigt mycket fotboll, så mycket som min fru tillåter mig (skratt). Jag tycker man kan få ut någonting av egentligen vilken match som helst, oavsett nivå och liga. Det finns alltid detaljer i varje match som man dra lärdomar av. Sedan tror jag att förmågan att kommunicera och nå fram till människor har lika stor del i att vara framgångsrik som taktik och spelsätt.

Men när vi nu ändå är inne på taktik… ni spelar 3-5-2 – ganska okonventionellt i Sverige, och i England i också för den delen?
– Det har sin förklaring; när vi hade Accam i laget spelade vi mer ett 4-2-3-1, sedan lämnade han och vi kunde inte riktigt ersätta honom. Då tittade jag på truppen och kände att 3-5-2 skulle kunna passa bäst utifrån de spelare vi hade kvar.

– Jag känner ju till att Sverige är lite av ett ”4-4-2-land”, precis som England. Och det var väl en del som sa att det inte skulle funka. Men jag tror mer på att rätta systemet efter vad man har för spelare. Självklart behöver man repetera in vissa taktiska saker när man ställer om så, men övergången var inte så svår. Killarna är väldigt lyhörda och duktiga på att ta till sig saker och bra på att ta sig an utmaningar. Vi vann några matcher med det och det satte sig.

Det kanske mest uppmärksammade greppet ÖFK tagit på senare tid är det uppträdande som laget kommer ha i idrottshallen Exercishallen i Östersund den 23 maj. Dans, musik, poesi och teater utlovas i en föreställning i tre akter – spelare, ledare och styrelsemedlemmar ska alla medverka i uppsättningen.

– Det var Daniel Kindbergs idé från början, han får ta på sig den, jag har inget med det att göra (skratt). Nej då, men jag gillade idén redan när han presenterade den, Daniel är en väldigt inspirerande person och han är inte rädd för att tänka utanför boxen. Jag menar, det är först och främst människor vi har att göra med, i andra hand fotbollsspelare. Vi vill utveckla bra människor, och det här är ett sätt för killarna att utvecklas som individer, att få gå utanför komfortzonen och göra något de inte är vana vid. Fotboll hinner vi träna och spela ändå så det räcker.

– Så jag tror det är jättebra. Sedan har väl vissa av killarna enklare för det här än andra, men alla har köpt konceptet och vi tvingar inte in någon i något utan vi kommer hitta roller åt alla i uppsättningen. Vissa blir mer framträdande än andra, men alla kommer bidra. Det är ju också ett sätt att svetsa samman laget på.

Du ska själv vara med i föreställningen, vad blir din roll?

– Det är inte riktigt spikat än, men det blir nog inget ”great performance” från min sida är jag rädd (skratt). Vi ska faktiskt ha repetition i kväll (tisdags) och vi ska väl bestämma en del sådana saker då. Vi får se vad jag får göra för något.