• Publicerat 5 januari, 2013
  • Skrivet av Redaktionen
  • 8 Kommentarer

FD-SERIE - DEL 2 Internationell krönikör betygsätter svensk fotboll - Sasa Ibrulj fortsätter sin artikelserie om svensk fotboll med att syna fansen. Och han tycker det är dags att svenska klubbar och supportrar sträcker på sig. Vi har något helt unikt, skriver Ibrulj. ...

Varje introduktion har sin egen inledning – och det första intrycket är väldigt viktigt. Det viktigaste. Men något som kan spela stor roll i skapandet av det intrycket är vad du har hört om saken eller personen tidigare. I Sveriges fotbollskulturs fall kan det vara missledande.

Det första sakerna jag hörde om svensk klubbfotboll (glöm allt om landslaget och alla stjärnor som landet gett fotbollsvärlden) kom från svenskarna själva, personer som växt upp här och tittat på allsvenskan. Och det jag fick höra var inte något positivt. Inte på något sätt.

Tråkig fotboll med långbollar, dåliga planer och arenor, tomma läktare och människor som hellre stannade hemma för att titta på Liverpool än att gå till den lokala arenan och stötta sitt lag. Så presenterar de flesta av svenskarna sin fotboll ute i Europa. Jag tänkte: ”Vart fan är jag på väg? Vad ska jag göra? Ska jag titta på hockey och njuta av lördagseftermiddagar i curlinghallen? Ska jag spela backgammon istället för att bry mig om Sunday league?”

Å andra sidan är det ganska normalt av människor att resonera så – att allting annat är bättre än det vi har. Alla andra ställen är bättre än där vi bor. Och så funkar det överallt. Vårt är automatiskt sämre – livet, eran, tiden, barnen, maten, dryckerna, systemet, vädret – allt.

Och fotboll står högst upp på den listan. Människor är kritiska till den inhemska ligan (på andraplats faktiskt, precis efter förr i tiden – allt var bättre förr i tiden!) och det är alltid bättre någon annanstans. Ni vet, de där TV-reportrarna kan inte ljuga – det måste vara roligare att gå på fotboll i England, Tyskland, Spanien, Grekland, Holland, Bulgarien, Portugal, ja, vafan, överallt.

Jag var medveten om det här, för precis samma tankar finns i mitt land, i min region. Men också i de länder som jag besökt under de senaste tio åren – så jag förväntade mig samma sak i Sverige. Men här var folket sådana pessimister och eftersom jag älskar, verkligen älskar, att titta på fotboll live – inte på TV:n – så var jag säker på att mitt fotbollsliv var över när jag landade på Arlanda. Jag trodde att jag skulle bli tvungen att titta på TV, olagliga streams och spara pengar för att åka till något fotbollsland någon gång då och då.

Men det var inte alls så.

Fotbollskulturen i det här landet är levande och mycket mer påtaglig än i andra länder som är hyllade och avgudade av svenskar. Ja, kvaliteten är en annan (även om den inte är så dålig som vissa säger), men när det kommer till att leva för fotbollen dag ut och dag in har det här landet något att vara stolta över.

Folk här älskar att jämföra saker med varandra och vi kommer att jämföra kvalitet framöver. Men låt oss stanna vid kulturen, organisationen som finns i svensk fotboll och allt däromkring, och jämföra den med andra.

Hur många andra länder har den här typen av standard på sin organisation – från Korpen till allsvenskan? Jag sett det mesta och jag skulle vilja säga, inte många. Jag har inte sett liknande i termer som klubbars stabilitet och soliditet, vilket kan vara väldigt viktigt för framtiden.

När det kommer till en stark ekonomi – det viktigaste i den moderna fotbollen – är svenska klubbar långt efter. Men skillnaden ligger i sättet hur svenska klubbar spenderar sina pengar jämfört med andra.

– Det här ett perfekt land att spela fotboll i, sa en spelare från utlandet vars lag var i striden om överlevnad i allsvenskan den här säsongen till mig.

– Jag har spelat överallt i Europa, från väst till öst , och jag har haft problem med att få ut löner överallt, även i de rikaste länderna. Här är det nästan omöjligt. Pengarna är inte så stora, men du får åtminstone vad du utlovats – och det i tid.

Det här kan låta som ett extremfall men sanningen är den att, om vi väljer ut sex eller sju ligor i Europa där klubbar spelar i Champions League, så har de flesta av länderna, ligorna och klubbarna samma problem med ekonomin; de spenderar pengar de inte har.

Ändå tvingas de under pressen att leverera resultat varje ny säsong spendera gigantiska summor på stjärnvärvningar som gör att de drar på sig skulder på hundratals miljoner kronor. Och ja, de vinner titlar, men till vilket pris?

Hos lag som spelat i Champions League och vunnit titlar i sina respektive ligor fem eller sex gånger i rad kan läktarna stå tomma. Titta på Rumänien, Vitryssland, Kroatien, Cypern, Serbien och Israel – alla har klubbar som deltagit i Champions League de senaste två åren, men ändå har de mycket större problem än vad Sverige har.

Dinamo Zagreb har vunnit ligan sju gånger i rad och kommer att göra så även denna säsong. De spelar i Champions League för andra säsongen i rad och på deras hemmamatch mot Porto kom det mindre än 5 000. Fotbollssupportrarna runt om i Europa är trötta på de dominerande klubbarna som kan köpa sig till hela ligan med ägare som agerar som om klubbarna vore deras leksak. I första taget kan alla jubla men sedan sjunker skeppet med miljarder kronor i skulder och bristande organisation.

I Sverige är det här långt ifrån att hända – precis så långt bort som Champions League kan kännas – men det är beundransvärt. Klubbarnas ledning och ekonomi är stabil (de är inte rika, men under kontroll), det finns inga giriga affärsmän som har för mycket pengar för sitt eget bästa, utan alla klubbar är ungefär jämbördiga. Det är så den här sporten ska se ut – och det är därför som supportrar över Europa, utöver de riktiga toppklubbarna, kan avundas svenskar.

Och när det kommer till atmosfären och trycket på arenorna finns det inget att skämmas över. Visst, det är lägre publiksiffror, återigen jämförelsevis med toppen i Europa, men Sverige ligger ändå på 15:e plats i Europa sett till publiksnitt och tolva i världen när det kommer till hur många personer i landet sett till invånare som besöker fotbollsarenorna.

Kolla siffrorna – Tyskland, som har bäst publiksnitt i Europa, är efter Sverige ur den aspekten. Likaså Spanien, Italien eller Argentina.

En sak som kan ifrågasättas här är passionen och känslorna, men det är relativt också. I Balkan där jag kommer ifrån anser min mamma sig vara en fotbollssupportrar och hatar när vårt lag förlorar precis som hennes väninnor. Och det är likadant i Serbien som Grekland, Kroatien, Italien, Spanien och Turkiet. Men i slutändan så går de inte på matcherna.
Gör det verkligen dessa länder mer fotbollsfanatiska än Sverige?

Jag tror inte det. Här lider inte folk av förluster särskilt mycket eller pratar fotboll i så stor utsträckning. Det är inte det viktigaste som finns i varje gatugränd, precis som vart som helst. Men de som älskar sporten och är riktigt dedikerade till den – de befinner sig på läktaren.
(Enligt Sportingintelligence.com besöker 1.82 % av alla svenskar fotbollsarenorna, i England är det 2.79, Tyskland 1.63, Spanien 1.55, Italien 1.04, Frankrike 0.88, Polen 0.53 och i Ryssland 0.28).

Till skillnad från de flesta utav länderna prioriterar Sverige en bra organisation och infrastruktur, och det är inte bara det första steget för att attrahera människor och utveckla kvaliteten, det är en förutsättning som varje land borde ha.

Detta synsätt har redan gett resultat inom landet, landslaget inkluderat, och kommer oundvikligen att göra det internationellt också.

LÄS OCKSÅ:

Del 1 – Tabula Rasa

 

 


FotbollDirekts krönikör Sasa Ibrulj är en frilansade fotbollsreporter från Bosnien och Hercegovina som bor i Sverige. Han har arbetet för bland annat World Soccer och The Blizzard och syns även återkommande i Kroatiens FourFourTwo, Mozzart Sport i Serbien och högaktade brittiska fotbollssajten The Football Ramble.
Följ honom på Twitter @sasaibrulj